Amorcaucuest

Is me.
Dage började bra, efter en störtskön kväll med Diktatorn Stalin och Mumin mamma då vi såg på Ladder 49, Stalin grät den lilla sötnöten, och för mkt popcorn, dipp och deformerade morotstavar (nej jag mobbar dom inte Diktatorn Stalin jag LOVAR) så gick vi och lade oss och softade dagen efter, jag kände mig fortfarande otroligt tjock och med tanke på mitt magmått så är jag det också XD
Men iaf, sen drar Diktatorn Stalin hem och jag drar till T-Centralen med B2, vi pluggar psykologi, snackar killar och allmänt vad som ska ske i livet såsmåning om (barn, boende, jobb the SHIT) och vi plockar upp Mumin mamma i Slussen, drar hem. *Återkommer till detta ämne senare*
Älskar stockholm alltså :)
Iallafall så ska vi käka när vi kommer hem, morsan tjatar på mig att jag ska laga mat åt HENNE (Vilket hon gjorde igår också) Klagar på matvalet och sen ska hon inte ha för att jag har förstört maten för henne. Det är för starkt kryddat (ett halft kryddmått chilli och lite paprika) så hon får damp och skriker att det är orättvist, att jag är självisk och att det är sååå KUL att hon inte kan få mat förens kl halv tio och måste laga den själv, samt att det är tid som hon kunde lagt på annat.
Det är MITT fel att hon inte får som hon vill, MITT fel att jag gjorde soppa så att hon kunde äta NÅGOT innan jag började med den riktiga maten, MITT fel att jag gick ut istället för att stanna hemma och laga mat medan hon var ute på stan med vänner, MITT fel att hon får laga maten själv sen. Och det är MITT fel att hon inte kommer klara matteprovet på torsdag.
Jaha?
Ärligt talat tycker jag att hon betede sig som en treåring, smälde i skåpen, skrek, allt var MITT fel (visst jag kryddade men allt hon klagade och lade över på mig var knappast mitt fel) och att sen slänga saker omkring sig? Nej det var barnsligt gjort av henne, orkar inte ens ta diskutionen med henne. Hon ringde Peter (suprise!) direkt efter och så sa han samma sak som jag, att det är väl ändå inte så farligt och lite sånt (hörde morsans ord så jag kan bara gissa mig till på ett ungefär vad han sa men han försvarade iallafall mig) och hon lackade ur på honom med.
*Suckar* Livet blir inte direkt lättare.. :/

Iallafall hade jag Trevligt med Diktatorn Stalin (Bacon för er som inte vet) och B2, även om vi bara snackade allmänt och körde korsförhör (hon ska snart ha prov*håller tummarna) och sen det här?
Nej men det jag hade tänkt skriva i min blogg, innan morsan kom och manglade ner mig och gjorde mig så sur som jag är nu var det att det fick mig att fundera. Som Linus sa till henne:
"Jag ser framåt, jag vill inte bara ha ett kortsiktigt förhållande på sex månader jag vill ha mycket mer än så, att man en dag kanske skaffar barn, flyttar ihop etc."
Varför har jag inte de tankarna? Varför planerar jag inte framåt och varför är jag så egocentrisk? För B2 började spåna på det där med barn och jobb och sånt, hon har kommit så mycket längre än jag. Allt jag funderar på är hur jag ska kunna komma vidare i min utbildning, hur jag ska fixa det. Och som morsan säger "Satsa på att komma norrut, du har inget som binder dig vid Stockholm och du har lättare att komma in högre upp".
Det är iof sant, och ju mer jag tänker på det desto mer logik finner jag i lösningen, men samtidigt drar jag mig för att lämna allt som jag känner till, allt som är välbekant och hemma för mig för att kunna få en utbildning. Dumt jag vet men jag är en fegis innerst inne. Oavsett vad alla säger är jag fortfarande den där lilla flickan som är rädd för att lämna det som är välbekant och sätta mig på bussen och åka vidare till okänd destination.
Jag antar att det härstammar ur minnet av hur morsan fick nog av misshandeln och satte sig på bussen med oss, inget mer dagis, inte längre umgås med vännerna, allt försvann. Och jag är orolig för hur det ska bli om jag drar iväg igen. Samma ensamhet? Samma tankar och isolering? Samma känsla av vanmakt?
Men det spelar ingen roll egentligen, det är vad jag måste göra. Så då gör jag det. Men hur ska man säga det till Carols? Och vilken del har han i mitt liv?
Jag kan i dagsläget inte få barn. Dels för cystan och dels för allt som hände i våras, jag accepterar det och ja jag är bitter. Men jag accepterar och försöker lösa det.
Men det faktum att han älskar mig mer än vad jag älskar honom, det skrämmer mig. Faktumet att det jag känner för honom inte är hisknande passion, snarare en stilla, stadigt växande kärlek som bottnar i tilit och tillförsikt, skrämmer mig ännu mer. Jag kan inte låta bli att tänka: "Skulle det inte vara mer?" Och samtidigt VET jag att jag har mer än de flesta någonsin får.
Och drar jag vidare sen, nästa år någon gång lär de bli då, vart hamnar vi då? Och vart är vi om tio år? Om fem?
Jag tycker VERKLIGEN om honom, jag älskar honom. Men är det jag känner tillräckligt för att det ska fungera om tio år? Är det tillräckligt för att satsa på en framtid som ligger utanför mina tankeramar just nu? Och om det är det hur når vi dit? Vad vill han och varför funderar jag ens på det här nu?
Allt är så förvirrande, önskar jag bara kunde lägga mig ner och sova, inte vakna förens det är klart, men jag vet att man skördar sin egen lyckas frukt, man får kämpa för det man vill ha. Och jag tänker kämpa. Så mkt är iallafall klart för mig, för jag tänker bli NÅGONTING. Och jag tänker få tillräckligt mycket pengar när jag är klar för att inte behöva vända på slantarna.
Resten är fortfarande ett enda stort ?
Och jag kommer inte ens ihåg vilken dag vi skulle träffas, det har varit skönt att inte hört av sig, att inte prata så mycket för jag känner att jag hinner med mitt liv paralellt med honom, om ni förstår? Att mitt liv inte består av Honom utan att jag även har tid för vännerna, för mig själv, för morsan, för jobbet osv.
Men om det ändras vad gör jag då?
Den dagen den sorgen som folk brukar säga. Eller jag antar iallafall det för just nu snurrar det för mkt i mitt huvud för att jag ska kunna tänka klart och realistiskt. Det är för många saker som är i rullning och jag hänger bara med. Det är en känsla jag inte alls tycker om.