Amorcaucuest

Önskar att jag kunde vara som min bror, den där starka, karaktärsfasta personen som har mål i sitt liv, som går i mål varje gång dessutom och aldrig irrar runt planlöst.
Istället sitter jag här och tänker på vad han sa:
"Vill man plåstra, klistra och lappa får man ju alltid göra det, men personligen anser jag att det är bäst om man låter det förflutna stanna i det förflutna och kasta sig in i framtiden med livsanda och energi."
Sant som vanligt det han sa och jag kan inte heller säga att han inte lever som han lär och därför bara skaka av mig det med en axelryckning.
Nu blir jag helt deppig. De enda killar som vill ha mig är pervon som vill få sej ett ligg för att jag ser ut som jag gör, och de killar jag vill ha vill inte ha mig.
Och nu har jag sårat M också.
Fan Fan Fan.
Kan det bli värre?
Ea, Im coming in to you, need your good advises..
Även om alla vrålar nej när det gäller L kan jag inte låta bli att tänka: "Men kanske det inte är så illa ändå?"
Hur gör man när man ska rädda en från sig själv?