Livet i ett nötskal
Så efter att ha varit sjuk med halsfluss i en vecka, ont i halsen, svårt att andas och feber som tvingat mig att byta sängkläder oftare än vad jag vill erkänna så får jag idag veta att jag har en inlämningsuppgift tills imorgon. Vad det är för uppgift? Ingen aning, har som sagt varit sjuk, inte direkt kontaktbar och själva uppgiften finns ingenstans på kurswebben att hitta. Så nu har jag mindre än 16 timmar på mig att få veta vad det är för uppgift, skriva den, lämna in och så vidare.
Har jag nämnt att jag mailat läraren och frågat och ännu inte fått svar och att jag på allt detta har seminarium hela dagen imorgon vilket ger mig en hel timme att skriva skiten? Nej? Tänkte väl det..
Nu vill jag helst inte se honom eftersom han ger mig en smak av galla i munnen, det plus att magen bara växer sig större för var dag som går och får mig att må dåligt. Vem kom på idén att det var roligt att vara gravid? Jag menar kom igen! Att inte få på sig strumpor utan en kamp som kan ta tio minuter eller mer, samma sak med skor som ska snöras, och nu när snön kommit är det bara kängor som gäller! Sen att har man inga kläder och det finns inte heller några snygga kläder att hitta då mammautbudet i butikerna är så skrämmande dåligt och opersonligt att man vill spy!
Bara att veta att jag har ett liv, en annan individ inom mig borde göra mig lycklig men det gör det inte, tvärtom! Känner mig maktlös, orkeslös och allmänt värdelös. Som lite mänskligt avfall men vad gör det? Jag är ju gravid så jag måste vara så lycklig just nu! För vi kan ju inte glömma bort att alla som är gravida ska vara överlyckliga till det lilla underverket som är på väg!
Och missförstå mig inte nu, jag är glad för det lilla livet, jag är verkligen det! Jag ser fram emot dess ankomst med skäckblandad förtjusning för det är trots allt vårat första barn, och båda våra familjers första barnbarn som kommer in i familjen som bebis och inte obstinat tonåring via adoption.
Så det är inte den lilles fel att jag känner som jag gör, men känner det gör jag i alla fall och visst bidrar han till den känslostorm jag har.
Tror inte jag känt mig så osynlig, värdelös eller rent utsagt avfallskompitabel som jag gör i nuläget, alla frågar om magen, aldrig om mig personligen, och sen är det bra om de inte känner på magen lite också. Samtidigt får mannen frågor och funderingar från vänner och familj, hur det är, vad som händer i hans liv och har han inte tid att prata lite grann?
Själv är man mest en dekor i bakgrunden, inte ens värd att prata med. Samma känsla infinner sig både i skolan och hemma i styrelsen då det är Mannen som fixar allt, jag är bara ett namn på papper så vill man något pratar man med honom. I skolan är man någon man kan vara med om man behöver hjälp att fixa läxorna eller ha svar på frågor under lektionen men inte någon man frivilligt engagerar sig i ett samtal med.
Har aldrig förr känt mig så alienerad från samhället och människor runt omkring mig. Innan min graviditet kom ut, då jag kunde gömma mig bakom Mannens på tok för stora kläder så hade man inga problem att prata med mig men nu? Gud förbjuda att man säger något fel i den gifta, höggravida kvinnans närvaro det är bäst att lämna henne ensam om man inte vill prata babykläder eller ammningstekniker. För det är ju det enda som intresserar mig nu om dagarna.
Och vilka dagar sedan! Mellan att vilja gråta av vanmakt för att man känner sig helt värdelös, bara ytterligare en sådan där barnfödande sak med ring på fingret, så känner jag hat mot min man. Och jag vet att hat är ett starkt ord men det är tyvärr så jag känner det, hatisk mot personen som gjort mig till en genomskinlig väggdekor som inte syns och inte hörs. Vissa dagar funderar jag till och med på att knuffa honom ned för trappen, en tanke som slår mig för ofta för att kunna viftas bort som impuls och som ger en sådan besk eftersmak i munnen att jag helst vill gurgla morfars gin som han hittade under husfasaden och som daterar tillbaka så sent som -74.
Är detta normalt? Ingen aning, har aldrig tidigare varit höggravid med man så kan faktiskt inte svara på det. Vet dock att just nu känner jag för att avsäga all kontakt med omvärlden, hoppa av skolan (och på så sätt också slippa höra allt skitsnack de pratar om folk som anses vara deras vänner, märkligt vad man hör som väggdekor) och skita i alla styrelseuppgifter samtidigt som jag flyttar hem till mamma.
Inget av det är dock genomförbart då 1. omvärlden och jag har för många inplanerade träffar för att jag ska kunna kapa all kontakt tvärt och inte skapa massa frågor om barnets hälsa, 2. skolan finansierar just nu min hund och två katter så bara att kämpa vidare ett tag till och hoppas jag kommer ut flytandes på andra sidan och så sist men inte minst 3. jag kan inte flytta hem till mamma, det är inte schysst mot någon av oss och kommer väcka en rad intressanta och smått skräckinjagande frågor som jag inte vill ta tag i. Har varit dålig en gång i tiden och längtar inte tillbaka till den tiden så avhåller mig för att ens säga ordet "nere" högt bland folk ifall de skulle få för sig för att ta kontakt med en hjärndoktor åt mig, vem vet vart det skulle sluta?
Skillnaden på nu och då är dock att då hatade jag mig själv, nu hatar jag någon annan men det är kanske inte så stor skillnad när det kommer till kritan?
För faktum kvarstår, jag är inte en av de där lyckliga gravida kvinnorna som mer än gärna lägger upp bilder på magen på diverse sociala medier, tvärtom inte en enda bild eller statusuppdatering om läget har publicerats och det i sig är väl en skrämmande tanke i dagens samhälle?
If your SICK like Me.
Idag är en bra dag, ville bara säga det innan jag ens börjar med att skriva av mig, för jag har gjort inte bara en utan TVÅ uppgifter till skolan! Två! *Gör en liten segerdans* Så känner mig oövervinnelig.
Imorgon ska jag iväg med Korven och handla lite grejer inför lördagen då Släkten ska ut på stan och röja. Kommer sakna släkten minst lika mycket som katterna när vi väl är i hemma i hemmalandet igen, bland moomin och en rad olika veijari.
Har även fixat in min ansökan om vidare studier, så kommer bli spännande, funderade ett tag på att ta naturkunskap bas men ångrade mig i sista sekund. Visserligen skulle jag behöva det, men hoppas på att klara mig utan det.
Så nu när plugget är klart ska jag bara engagera mig mer i mitt nuvarande pluggprojekt, vilket drar upp många barndomsminnen både bra och dåliga. Kanske är det orsaken till att hennes ord fastnat. "För att du är jävligt elak och är både nedlåtande och förnedrande gentemot andra". Kanske är jag det, eller snarare eftersom den frasen verkligen bitit sig fast i min hjärna så är jag det. Men det ändrar inte min uppfattning om att personen i fråga som sa det inte egentligen har någon grund eller "rätt" att säga sånna sårande saker till mig. För om man säger negativa saker om någon som sårar i ett försök att förklara sig själv så måste man ha anständigheten att backa upp om personen i fråga inte förstår varför hon får sånna sårande ord dirigerade mot sig och frågar varför. Detta kunde hon inte göra så egentligen ska jag bara släppa det för jag har en ganska god teori om varför hon sa det hon sa.
Men det är ett annat kapitel. Just nu vill jag bara skryta om en toppen vecka! Torsdag är det Korven och shopping inför The Sturday med stora bokstäver som gäller, sen är det plugg på fredag, sen på lördag är det både god mat med Svärgerskan från Himlen och middag med min Son och hans tjej för att följas upp av en grym kväll med resten av släkten.
Min Dotter E och hennes kille, Husdjuret J, den fina Kusinen J, Pappsen, Mamsen, Mormor och Morfar och eventuellt Farbror Smygpervo, Morbror "Han Som Aldrig Får Ligga", The Geek R och hans tjej fröken snigelspår.
Dessvärre kommer varken den onda Gudmodern, hennes älskarinna eller sambo och Syster Patetisk kan inte då hon är pank och den Söta Kusinen är fortfarande i Scottland och lyfter på kiltar för att föra statestik om hur många skottar som inte har underkläder på sig under kilten för att vi ska veta om det är värt att planera in en Släkt Träff i skottland för tjejerna i släkten eller ej.
Ja jag vet, min systerdotter är en underbar person! Och NEJ hon är inte uthyrningsbar.
I övrigt saknar jag min inofficiella mormor, min riktiga mor, ganska mycket då hon är superbt bollplank, speciellt när tankarna kört fast och hamnat på repeat.
Pojken är inte mycket hjälp heller, han märker inget som vanligt och jag kan inte låta bli att i mitt huvud jämnföra honom med America i Hetalia. I know, elakt och ganska cyniskt men han är ungefär lika bra på att läsa atmosfären som Alfred F. Jones. Inte mitt fel eller hur!?
Saknar min son dock, som varit i Thailand med sin lillebror i två veckor och just kommit hem, han lovade att undvika alla transvestit prostituerade dock så inte allt för orolig för STD.
Nej nu var jag elak.
Okej jag är elak, men som min fina dotter sa: "Du är inte elak, bara ärlig. Du säger vad du tänker och tycker och jag uppskattar det."
Sen att jag inte helt litar på henne är en annan femma, jag menar hon har blåljugit mig upp i ansiktet tidigare så varför inte nu? Men jag har ändå känslan av att hon inte ljuger om detta, och det hade jag inte när hon ljög för mig så ganska säker på vart jag står just nu.
Ibland undrar jag dock varför jag inte bara frågar rakt ut, jag menar jag kände på mig att hon ljög för mig, jag såg tecknena ändå sa jag till mig själv: "Nej hon ljuger inte för dig du är bara paranoid, hon skulle säga till dig om det var så." Men ändå kunde jag inte skaka av mig tecknena. Och när det sedan visade sig att hon ljugit för mig och jag frågade varför sa hon bara: "Jag var orolig för hur du skulle reagera på nyheterna så jag ville hålla det lågt ett tag till tills jag var säker på vart jag själv stod."
"Ser du mig som en person som skulle bli arg för sånna saker?"
"Nej det är du inte, i och för sig."
Idag kan jag le mjukt och skaka lite roat på huvudet, men då var jag riktigt sårad. Kan bero på att mitt förhållande med Pojken var på nedgång då. Mitt psykologiska humör var inte på topp och jag var allmänt osäker, att då få veta att personen jag anförtrott mig åt inte anförtrodde sig själv till mig var som en kniv mellan revbenen.
Men jag inser också att hon aldrig menade att såra mig, så jag har kunnat släppa det, även om tvivel letar sig in i mig ibland.
Sen har vi pojken och mitt förhållande som är som det är, jag har ingen jag kan prata med förutom mor som jag inte vågar anförtro mig åt helt ändå. Att hans bror kallar mig för pojkens fru är väl det i sig en positiv grej men jag undrar ändå om det är så seriöst mellan oss eftersom jag känner att jag inte riktigt kan anförtro mig helt åt honom av den enkla anledningen att han inte lyssnar eller helt enkelt viftar bort mina problem. Det är inte första gången så känner mig dumförklarad och inte tagen på allvar av honom.
Men antar att när jag väl får komma till Finland och träffa mor igen kommer det mesta lösa sig av sig själv.
Persona non grata
Ja det är ungefär så det känns just nu, som om man är Persona non Grata. Men de är lugnt, jag vet att det är illa när man står med telefonen i hand, tårar i ögonen och funderar på: "Vem kan jag ringa så här sent?" Och inget namn kommer till en. Istället skickar man desperata sms för att se om det finns någon form av männskligt liv där ute som faktiskt kan tänka sig att tala med en, bara för att få noll svar.
Sen tar man ut aggressionerna genom att fotografera nässlor och riktigt gamla papperskorgar för att sedan nyttja dem som id på telefonen när personen i fråga behagar höra av sig.
Att personen i fråga dissar en totalt är en annan femma, det gör ju bara att den elaka bilden blev mindre elak.
Men ensamheten består.
Ska nu hasa mit fulla arsele ut på balkonen och dricka upp mitt vin, ta en cigg för att sedan sova på soffan, för det är så folk som jag gör saker och ting. Vi undviker konkreta attacker, vi kör med de finstilta som ingen ändå fattar och förstår sedan inte varför ingen förstår varför vi är sura.
Tur dock att Grannen I förstod min ståndpunkt om Mor. Den lilla *****.
Känner mig alltid så värdelös gentemot henne när hon gör sådär. "Vi skulle ju ses idag, eller har du glömt det?"
"Förlåt men jag är på dejt *incert girly giggeling* såååå kan vi ta det imorgon? Så kan vi prata om Söndag och så kan du fixa biljetter till Lida Country Festival åt mig."
"Okej, ringer du då?"
"Ringer innan tolv, jag lovar!"
*Dagen efter kl 14.någonting*
"Kan inte prata, är på dejt. Ringer senare."
"..."
Så imorgon ska hon nog iväg med sin "Dejt" och kolla på Rix Fm festivalen vi skulle gå på med några av mina vänner eftersom jag inte gillade musiken och ville ha sällskap. Min tanke om det hela? Dra med dig din dejt dit och besvära inte mig. Genast sätter skuldlänslorna fart och man ångrar tanken på att skicka iväg henne med hennes trasiga rygg till något sådant.
Å andra sidan, säger den lilla djäveln på axeln, så kunde hon utan problem röra sig i både högklackat och lågklackat när hon hade sin dejt så hon kan nog klara sig ensam en dag!
Hatar mig själv för småsintheten och tar ytterligare en klunk vin medan man undrar hur man kan göra för att bryta de negativa vibbar som far mellan folk.
Den personen gillar inte den, den personen hatar den, den personen är kär i den som i sin tur är ihop med den. Och listan pågår i oändlighet.
Samtidigt någonstans i stockholm sitter en person och grubblar på hur hon kan fixa så att hon inte längre känner hat och förakt mot en och inte vill kasta sin vän över närmsta bro räcke, efter att hon beställt en hitman på vännens pojkvän.
Hat och kärlek är komplicerade känslor.
"Trist att du bara känner till hat då!" Viskar den lilla saken på axeln och flinar brett medan den leker med treudden.
Ja riktigt trist..
So what you think about that?
Så blev oerhört glatt överraskad när det damp ner ett brev i brevlådan från Hermods om att jag kommit in på en av deras kurser, med studiebidrag!
Så även om uppsägningen kom som en chock, och lagom till utlandsresan med Nasse och Bacon (sorry men det passar! :D) så känns det inte helt hopplöst iallafall!
Sen har jag fått träffa fler ur pojkens familj och de är supertrevliga, roliga och verkar tycka om mig, även om de inte känner mig så pass bra ännu.
Men jag har i alla fall fått bekräftelse efter att ha pratat med en av hans bryllingars förälder om att jag vill plugga vidare och utbilda mig vidare. Det har jag också fått bekräftelse för eftersom jag själv känner att jag vill kunna känna en hygglig lön, vill ha en större lya om ett par år och kunna ha middagsbjudningar utan problem.
Jag kom också fram till att jag är en udda person, idag. Jag gillar att bjuda hem folk, laga mat och sitta och snacka skit minst en gång i månaden. Att jag håller i det är inte problemet för mig då jag får ut så mycket av det, utan det faktum att folket, nämner inga namn men jag tror folk vet vilka jag syftar på, är så otacksamma och tar det för givet. För det gör det hela mindre roligt för min del, det här att jag måste göra det, eller att det är klart att jag står för skiten om DE vill göra detta.
För mig ska det inte vara självklart att "Tessan håller i det så säger vi våra krav på hur det ska vara. Sen fixar hon resten åt oss". Det får mig att känna mig som deras betjänt.
Men jag är glad i alla fall, jag ska börja plugga, letar jobb och ska snart åka utomlands med bästa vännen och hennes kille. Kommer bli superkul! Oavsett hur man ser på det, nackdelen är den att vi snart åker, något som gör att fjärilarna börjar flaxa runt i magen på mig.
Men nu ska jag ringa mormor och morfar och kolla om de är hemma så jag kan titta förbi och prata skit och kolla om jag får låna resväska av dem.
Bacon köpte en jätte snygg resväska igår som var neongrön (inte riktigt men ni förstår färgen bäst om man säger så) och ett neonorange spännband, men själv kommer jag antingen ta en mjuk av mor eller kolla om jag får låna en av mormor och morfar.
Sen tror jag att de även vill prata med mig om Finland och sommaren. Kanske Bacon kan få komma med, om hon vill, men tror inte det blir så mycket mer än tio dagar där ute. Har vi egen bil (Pojken har fått det som krav för att följa med annars åker vi till hans landställe på Öland) så räcker tio dagar gott och väl som första gång. Vill inte att han ska bli uttråkad heller ju!
Dessutom skiljer det inte så mycket i pris med att ha med sig bil eller åka utan för oss, det är fyra hundra kronor per person, tur och retur, dyrare med bil. Något jag gärna betalar för den frihet man får av att ha med sig egen bil. Dock är mor sur, hon hade velat åka med oss, själv är jag bara något lättad eftersom jag vet hur mor blir när de är med i bilden och helst slipper råka ut för det igen.
Fars dag
Ingen i familjen vet om att vi flyttat ihop ännu, bara min mor och våra vänner eller ja, en del av våra vänner. Så det var lite roligt när hans mor frågade om någon hade något intressant att berätta om livet i allmänhet. Jag och pojken utbytte en blick och log brett utan att säga något, något som fick en av hans svärgerskor, Pi-pan att få för sig att jag var gravid. Vad är det med folk och tro att jag är gravid hela tiden? Visst har jag fått lite mage men inte SÅ mycket! Jag hann dock stoppa henne innan hon sprang för att berätta det för Pojkens mor, det hade varit katastrofalt annars, men antar att min och Pojkens blick fick henne att tro fel saker, måste akta oss för det i framtiden.
Måste dock säga att jag är glad över livet just nu, väldigt nöjd även om jag inte gör så mycket så går det iallfall framåt nu! Det är bra, och jag är nöjd med utvecklingen.
Imorgon ska jag åka in till stan och äta middag med min såkallade bästa vän och prata igenom vårat beteendemönster som urartat lite grann, iallafall enligt mig, för jag tycker inte vi är lika tajta som vi varit och hennes beteende har sårat mig en hel del nu. Nervös men helt inne på spåret att vi måste prata ut.
Så vi ska äta middag och prata igenom det, så idag ska jag laga mat så pojken har matlåda imorgon eftersom han får äta middag ensam.
Sen har jag gjort mig osams med en av våra grannar, kanske inte så bra men jag kunde inte rå för det! Vi hade vårstädning i lördags och jag gick efter henne och krattade eftersom jag inte ansåg att det var krattat om det var en stor hög med löv som hon inte rört mellan ungträdens stammar. Det var kanske två kvadratmeter med tre centimeter tjockt lövtäcke hon ignorerat att kratta upp så jag krattade där,vilket ledde till att hon lämnade in krattan och började soppa istället.
Ups?
Och igår blev jag jagad av powerpuffen som Fransyskan äger. Blev riktigt sur när den jagade mig säkert 300 meter och skällde som en galning, ignorerade inkallning och nafsade efter mina byxben. Så jag gav henne lite skäll och sa det att om hon inte har koll på hunden bör den vara kopplad för även om jag kan se bort från att det är lag på koppeltvång i stockholmsområdet kan jag inte göra det om hunden inte lyder. Att han fortfarande är valp skiter jag fullständigt i.
Elakt? Ja men jag försökte vara diplomatisk och säga det på ett snyggt sätt, hon skämdes lite och var generad men hon blev inte arg som den andra idioten som hade en lös kamphund som hoppade upp på mor och skulle nafsa i hennes händer.
Missförstå mig rätt jag älskar kamphundar, barnkärare hundar får man leta efter, men samma sak gäller dem som vilken hundras som helst. När de är valpar ska de vara kopplade om man inte tränar inkallning vilket man då gör i hundgård eller på landet där de inte är folk. Punkt slut.
Nu ska jag dock ta mig i kragen och börja städa lite, plocka undan, damma av, dammsuga köra igång diskmaskinen, sortera tvätten och plocka undan småsaker. Ska vara snyggt och städat tills pojken kommer hem! Jag är ju trots allt hans hushållerska. *flinar*
Och så fick jag pengar av far så nu kan jag köpa mina vinterkängor, äntligen! Och fick ett presentkort i farsta av Svärmor, vilket jag är jätteglad över! Mysigt mysigt! Och så har båda pojkens bröder accepterat mig och börjat retas med mig som tusan, något jag gillar mväldigt mycket!
Och så är det en idiot som hängt mattan på dammställningen nu när det ösregnar här hos oss ^^ Idiot..
Indestructible
Socialen har inte hört av sig om när lägenheten skulle vara tom heller, eller hur det ser ut i framtiden så det är ett stort tomrum där också om vad jag måste göra och om jag får pengar till hyra hos pojken eftersom jag inte får söka jobb för dem.
Positivt är iallafall det att pojken stödjer mig fullt ut även om det ibland känns som om vi inte riktigt ville detta. Det känns rätt på sätt och vis ja, men ändå väldigt påtvingat och fort. Dock så är alla mina saker förutom frysboxen och vinglasen här nu, och en stege som jag funderar på att ge tillbaka till morfar och så mors byrå och spegel.
Där har vi också ett orosmoln, min mor var en bitch igår mot mig! Jag vet inte ens varför! Vi hade tvättstugan innan henne igår, mellan fyra och sju och åkte och hämtade det sista hos mig medan andra omgången var i tvättstugan. Då ringer jag och frågar om hon vill ha tillbaka byrån och spegeln eftersom byrån har varit trasig länge, en låda har släppt, framdelen då. Och spegeln tillhör ju byrån så.. Så jag ringer och frågar hur hon vill göra, och hon undrar "Han inte Pojken plats i sitt föråd för det där?" till vilket jag svarar: "Jag vet inte eftersom det är väldigt mycket som ska ner i hans källarföråd från lägenheten nu men jag tror inte det eftersom frysen ska ner dit också." Då blir hon lite putt och säger: "Ja då får den ju stå i mitt föråd igen". Förstår att hon är sur med tanke på att hennes föråd är fyllt till bristningsgränsen och henke har tre kartonger i sitt. Men tänkte att det var bättre att vara ärlig och säga som det är att jag inte VET hur mycket som kommer hamna i vårat källarföråd nu. Och eftersom byrån blivit lagad tre gånger kändes det inte som om det var värt att spara den. Då blir hon ännu grinigare på mig.
Sen blev det inte bättre av att tvättstugan gick sönder när vi tvättade heller. Hon hade mycket tvätt och fick det inte tvättat så hon blev väl lite sur för det. Kan förstå det men det var inte vårat fel att en säkring började brinna! Och både vicevärden och Pojken försökte i en och en halv timme att byta proppar, kolla alla elledningar vid proppskåpen och så, utan att få det att fungera. Då fräser hon åt mig, och är allmänt bitchig.
Vicevärden och pojken höjde ögonbrynen åt henne för hennes beteende. Sen att hon totalt ignorerade mig först var ju verkligen inte bättre! Hon sa inte hej eller ens erkände min existens, men hon pratade med grannen och ignorerade mig blankt när jag sa något.
Så pojken sa det: "Jag var nära och fråga vad fan hon höll på med när hon var så jävla bitchig mot dig! Det är fan bättre om hon säger till om du gjort henne sur än håller på som en klimakteriekärring!"
Med andra ord han tog det hårdare än vad jag gjorde. Men jag tänker inte ljuga och säga att jag inte blev sårad av hennes attityd.
Okej om hon har en dålig dag, okej att jag inte ringde tillbaka igår efter vi fått hem första lasset och börjat packa upp, det blev så sent så jag ville inte ringa då, men då kan man väl säga det?
Sen är det ju det också att min bästa kompis och mitt förhållande är som det är. Det blir ju inte bättre av det om man säger så. Så idag ska jag bara koncentrera mig på att packa upp och sortera allt mitt, sen när pojken kommer hem ska vi äta mat, dricka vin och packa upp resten. Funderar på att lägga alla textiler vi ska gå igenom på sängen och så får vi välja vad vi vill ha framme och vad som ska packas ner till källaren för att använda som ersättning.
Pojken är dock helt inne på att vi ska få vårat förhållande att fungera, det märkte jag igår så det känns super på det sättet! "Men vi köper väl ändå nytt om det skulle behövas!" sa han till en hel del saker. Så det känns bra! Han pratar hela tiden i "vi" form. När jag sa: "Men det kan vara bra att ha tills nästa gång jag flyttar." svarade han med: "När det kommer köper vi nya isåfall." Med andra ord är han inne på att VI flyttar till större. Inte jag. Så det är en lättnad samt att jag frågade honom rakt ut hur han känner med att jag bor här, frågade om han vill att jag ska vara mer på om att hitta en ny lya och han sa bara: "Jag har inga problem med att du bor här, det gör du ju redan den enda skillnaden är att vårt källarföråd blir mer fyllt och du ska ha dina prydnadssaker överallt."
Så mycket prydnadssaker har jag faktiskt inte! Sådeså! Men jag skojade med honom och sa att nu har vi iallafall filtar till alla och han svarade med: "Innan du kom räckte mina filtar till mina vänner, det är dina vänner som kräver mer! Men nu slipper vi åka till Ikea och köpa det iallafall."
Han tar det med andra ord jävligt bra, vilket är tur. Sen diskuterar vi garderober och förvaringsutrymmen som tusan och han är positiv till det hela och sa med en puss på min panna: "Det är så bra att du kom hit för nu måste jag ta tag i saker. Dessutom blir det mer hemtrevligt nu."
Känns bra! :)
Men det finns ändå en viss oro då jag inte har något skyddsnät men jag hoppas på att det här ska hålla, kan även tänka mig (för första gången) att gifta mig med honom om sisådär fem år. Tror och hoppas det kommer hålla detta förhållande för även om vi inte alltid drar jämnt så löser vi det ganska lätt. Dock är det en liten oro när han inte alltid säger vad han tycker utan man får dra det ur honom.
Fucked up
Jag skriver av mig här eftersom jag vet att ingen av intresse läser min blogg, vilket är skönt för detta är stället där jag kan skriva av mig utan att oroa mig för vem som kommer få veta, så slipper man dessa nedvärderande blickar man hatar.
Så idag var jag på möte med socialen, fick veta att jag blir av med lägenheten, att mitt stöd är borttaget osv.
Känns super, verkligen! Eller inte. Men jag ska iväg till psyket nästa torsdag för hon min kontaktperson är den som tagit det här beslutet hårdast. Det roligaste är när man frågar om vad som sker nu, hur man ska gå vidare så har man bara fått: "Du måste fixa så du kan utrymma lägenheten." till svar. Inget hur man ska gå vidare utom: "Du kanske inte kan få försörjningsstöd eftersom du inte passar in i ramarna." till svar.
Kan då säga att jag är två millimeter ifrån ett psykiskt sammanbrott men imorgon ska jag iväg och hämta medicin och boka tid så flyttfirman kan hjälpa mig med möblerna. Kort sagt så mår jag skit.
Jag vet inte ens vart jag ska börja klaga på i nuläget, för jag förstår att de inte kan ha kvar mig i stödboende. Jag menar, jag har ju inte uppfyllt kraven för att ha kvar det, jag är för mycket med pojken och jag mår för "bra" för att passa in där. Sen kanske man inte är så bra som de tror, vilket de vet om och även sagt till mig. Men eftersom jag inte passar ramarna så kan jag inte göra så mycket åt det.
Så nu måste jag ringa och kolla vart jag får tag i betygen jag behöver för att söka plugg så jag kan få någon form av inkomst, fråga pojken om han kan pröjsa för mig och även leta efter någon form av jobb.
Känns super!
Ingen inkomst, socialen som satt mig i den här situationen har nu tvättat händerna från mig och hur jag ska gå vidare är ett stort frågetecken likaså hur jag ska berätta för nära och kära om den rådande situationen. Så det blir lagom spännande att se hur det gestaltar sig i framtiden. Ringer mor för att se om mormor och morfar kommit hem och hur det är med dem samt försöka få något att göra med mig själv under denna tid.
Mitt största problem är inte pengarna dock, det finns alltid sätt att få tag i pengar, även om inget av det är något jag har lika lätt att accpetera som jag gjorde förut, utan hur jag ska berätta för alla att jag återigen fuckat upp mitt liv till oigenkännlighet.
Får helt enkelt ta en dag i taget och hoppas på att något bra händer från och med nu, så mycket mer botten än vad det är kan det väl ändå inte bli? Peppar peppar ta i trä.
I vilket fall som helst så är pojken på väg hem, jag funderar på att ta med mig en spritpava hem till svedmyra, röka och supa mig själv till oigenkännlighet för att starta på nytt imorgon. Kanske är bättre än nuläget inte sant? Allt är fan bättre än nu läget. Kanske därför jag inte är så nere som jag trodde jag skulle vara. Det finns alltid sätt att döva smärtan, men det är mer jobb än jag orkar med just nu. Just nu vill jag bara fixa så jag kan ordna upp mitt liv hellre än döva saker. Är det tecken på att jag har frisknat till?
I vilket fall som helst så ska jag börja kolla efter jobb, vad som helst är bättre än inget just nu. Så jag kan visa fingret åt socialen och all skit de lämnat efter sig i mitt liv och faktiskt börja leva på riktigt.
Faders Syndrom
Då vill jag också påpeka att min käre fader ser fram emot att se vem av oss, mig eller styvsystern som bildar familj först. Han tror då att jag är havande i nu läget och skall pressa fram en liten bebis om ett par månader, och nej jag har inte orkat ta det ur honom då vi inte står varandra särskilt nära, elakt jag vet. Men återigen jag kan inte riktigt få ihop tillräckligt mycket medmännsklighet för att faktiskt bry mig.
Så då återstår det bara att vänta. Dock är det lite svårt då jag får massa "glada" sms ända nedifrån Göteborg med varma hälsningar och "Kan knabbt bärja mig och se vem som kommer först, du eller Whatever her name is".
Jag kanske låter kall och likgiltig men då vill jag bara påpeka att min far är alkolist, våldsbenägen när han är full och gjorde vårt liv till ett helvete när vi var yngre så jag anser att jag har rätt att vara lite kall mot honom. Folk är förvånade att jag ens pratar med honom efter vad han gjorde mot mig, min bror och mor men som jag säger: "Man lever bara en gång och att ha någon form av kontakt är bättre än ingen alls."
Svårt att förklara det där, man är uppfostrad till att tycka att familjen är allt, änd är man benägen att vika sig och göra allt för att få godkännande av folk som tillhör familjen trots att man vet att de aldrig skulle godkänna ett våp.
Nu babblar jag, men det jag ville ha sagt var bara att även om min far tror att jag är gravid så är jag det inte. Och även om pojken börjat jobba med att rusta upp lägenheten inför värderingen samt eventuell försäljning så ska vi inte flytta ännu. Så det är bara att andas gott folk. Andas. Det är ingen panik i farstun ännu, så packa ner bebisgrejorna och ta en kopp chocklad.
Min käre moder är helt på att jag ska fixa barn med H, min far är i extas för att han TROR jag fixat barn med H, och jag bara suckar. Visst, ett barn vore inte helt fel men ge mig ett år innan det, okej? För jag vill åka till Spanien med pojken innan jag ens är gravid, tack så mycket. Och få ordning på mitt liv, även om jag nu känner att det går är det inte direkt testat ännu så jag kan inte säga att det är grönt ljus ännu.
Nu måste jag dock sluta, jag måste börja packa ner sakerna jag ska ta med mig hem hem och sen röra mig ditåt så jag får mina vinterkängor och min jacka. Hatar isgator och sneakers eftersom jag nu kan skryta med ett stort blåmärke på vänster rumphalva samt vänster underarm. Folk kommer fråga om pojken slagit mig, Igen! *gör solo vågen* Men men nu måste jag gå, innan det blir för mörkt.
Housewife
Visserligen har han jobbat en hel del vilket har lett till att de senaste sju veckorna har jag gjort det mesta. Tv'ättat, städat, diskat och fixat räkningar som ska betalas och alla möten med vänner har gått genom mig.
Men igår blev jag riktigt förbannad. Mor frågade om vi kunde ta hennes tvätt också eftersom hon har så mycket med skola, jobb, styrelsen och facket. Helt okej tyckte jag så länge hon kom ner och hjälpte till och vika om hon hunnit hem tills dess. Kan då tillägga att tvättstugan var bokat mellan fyra och sju, så hon är väldigt stressad eftersom hon börjar jobbet sju och kanske inte skulle hinna hem till sju.
I alla fall! Börjar dagen (sovit två och en halv timme kan vi tillägga tack till kattena som åt på mina fötter, hoppade på dörren, jamade och krafsade när de åkte ut för att sedan ligga i ansiktshöjd och slicka på mig trots att jag kastade ner dem från sängen oräkniliga gånger). med att städa, damma, diska, dammsuga, skura golv och duscha av badrummet.
Det tog mig ca 5 timmar, damma alla hyllor, dammsuga alla rum, byta alla linnekläder, torka av speglarna, sortera och rulla ihop alla kablar, fixa alla sladdar till dator och tv så de låg snyggt och gå igenom alla kvitton, papper, och sortera lådorna.
Plockade även upp tvätten som stått då ingne av oss haft tid innan, bäddade sängen själv (Jesse "Hjälpt till" genom att jaga lakanet, riva upp sidan jag just stoppat in, fastna i påslakanet och springa iväg med det samt släpa iväg den nybäddade kudden under sängen) och städade undan i skoskåpet.
Sen börjar man tvätta och ser att personen innan inte ens tagit ut ur maskinerna! Så drar ut dennes kläder först, slänger in mina och lägger in den andres i torkskåp och tummlare, just som denne kommer och ber om ursäkt. Pratar lite och den lovar att hämta tvätten efter 30 minuter då min tvätt är klar.
30 minuter går, jag går ner, personen har ännu inte hämtat sakerna. Viker ihop det som är klart efter att ha kastat in mitt och fyllt ytterligare en omgång maskiner. Går upp.
Efter 60 minuter efter att min tid startat går personen ner och hämtar sin tvätt! Muttrar och fixar tvätten som torkat, ringer pojken som kommit hem och frågar om han kan hjälpa mig få in sängkläderna i torkskåpet. Får responsen: "Jag manglar du tvättar!" till svar. Tvär och sur som ett bi börjar jag kämpa med lakanet som är dubbelt så stort som mig. Efter mycket om och men får jag in allt i torkskåpet och går upp till mor,
Går ner och ska hämta min tvätt som är torr när klockan är halv sju och ser att personen som bokat tvättstugan klockan sju är där och tvättar! På min tvätt tid utan att ha frågat om det är okej! Ler lite ansträngt och suckar när jag ser att jag fått sms från pojken, "är du i tvättis?"
Orkar inte svara, manglar och viker alla våra saker, samt mors, och kånkar upp de tre kassarna till lägenheten där jag packar upp dem, går ut i vardagsrummet och ser att pojken spelar på datorn. Inte helt okej men jag kan svälja det. Det jag INTE kan svälja är att han har ätit och druckit i vardagsrummet och lämnat disken framme! Irriterat undrar jag om han ätit mat ännu och får: "Vad blir det?" till svar. Då lackar jag ur och fräser att jag inte lagat något så jag vet då inte! Jag har inte hunnit eftersom jag städat och tvättat.
"Har du städat?" frågar han förvånat. Då brast det för mig och jag gick hem till mor och svor av mig på killar som ser med arselet.
När jag kommer hem efter en timmes ilsket powerwalk har pojken torkat av bordet där han åt flingor, diskat upp sina saker och även torkat av köket så det återigen är prickfritt. Lite skamset ger han mig en puss på pannan och undrar om jag vill ha mat, han vet inte om det är ätbart men det är fortfarande varmt, han ska bara göra pasta till.
Då först känner jag att han har gottgjort mig. Så ler och tackar ja. Sen ber han om ursäkt och ger mig en kopp te och massage (något som fick mig att börja grina för det gjorde så satans ont). Fick responsen "Shit, hela din högersida är en enda stor knuta! Du måste verkligen jobbat hårt att hålla lägenheten ren när jag jobbat så mycket senaste tiden. Vill du gå ut och äta imorgon med familjen som tack? Kan säga till pappa att du kommer också."
Hur många pojkvänner skulle gjort sådant för en? Ingen jag haft tidigare iallafall, så mycket vet jag!
Svarade med: "Nej tack, ska försöka träffa en kompis imorgon, han har ny flickvän så han vill väl skryta lite för mig. Och du, nästa gång du beter dig som en skit och lägger över allt ansvar för lägenheten på mig så kommer jag hälsa dig hem med ett cocktail glas fyllt med martini i ena handen, en drinkpinne krönt med en grön oliv i andra, iklädd rosa frotté morgonrock, papiljotter och kanintofflor lite lagom full. Som en äkta hemmafru. Jag bara varnar dig!"
Han skrattade och sa: "Då får jag helt enkelt se till att inte lägga över mitt ansvar på dig igen då."
"Det är okej eftersom du jobbar så mycket, bara du inte tar det förgivet och glömmer hur vi fördelat sysslorna."
"Okej."
Sysslorna är fördelade såsom:
Jag dammsuger (vilket jag hatar), dammar av allt, skurar av ytor och speglarna, tar hand om allt småplock som lätt hamnar fel.
Han tar hand om badrummet, torkar av spis, kyl och frys samt ser till att diskhon är reko samt maglar tvätten.
Sen tvättar vi tillsammans och fönster och dyl gör vi tillsammans.
Kan tillägga att allt detta har hamnat på mig, förutom att tömma kattlådan på helgerna, så jag tycker jag har rätt att vara sur.
Men vi tog oss igenom det, och jag känner att jag mognat som inte stod och skällde eller gnällde på honom som jag hade gjort tidigare utan gick ut och gick av mig ilskan innan jag pratade med honom om varför jag var sur. Go me!
Sen ber jag om ursäkt för alla er som igår kväll mötte mig där jag gick i hundratio, muttrandes ilkset på finska för mig själv med musiken på högsta i hörlurarna. Jag hoppas jag inte lämnade några bestående men!
Morfin
Dessvärre kom inte Korven då hon lider av feber, magsmärtor och rött nigarafall, men hon kommer förhoppningsvis nästa gång, tillsammans med Carro och co.
Helt klart en succé som jag föreslog!
Så schemat ser ut som följande, imorgon är det storstädning, ringa kirurgen och ändra tid för bölden, ringa anda läkaren och dubbelkolla att det är rätt tid och dag nu efter flertal ändringar, ringa Kerstin och kolla läget, fixa tid för p-piller.
Sen är det lugnt, ända tills söndag då vi ska äta frukost med svärgerskan Pan, kanske även få hit henne och bror D på fika! Skulle vara super om Ice kom också, gillar henne även om hon är blyg.
Måndag blir det middag hos oss med tjejerna, Henke jobbar sent som vanligt, tisdag är det eventuellt höra av sig och fixa våra kläder tills halloween, sen är det läkaren på torsdag och fredag är det fest!
Helgen efter det blir också full rulle, det blir titta hus, inflyttningsfest, tjejkväll, och lite smått och gott följt utav parmiddag för 6 pers hos oss (surprise!)
Snart ska The Orch Babie aka Jesse James dra sig ut i världen och charma pojkarna "next door" vilket jag personligen ser fram emot med tanke då på hennes bevisade brist på intelligens som jag tror, och hoppas det erkänner jag, att hon som hon alltid gör, missbedömmer avståndet/bredden på kattbrädan och ramlar ner. Fan vad jag skulle skratta, jag vet det är elakt, men jag är en ond människa, hench Jag har RÄTT att skratta.
Måste dock säga att jag hade det riktigt roligt idag med tjejerna, speciellt när Bacon fick reda på att vi hade filmkväll och hon inte var bjuden eftersom hon blev riktigt sur, något hon egentligen inte har rätt till att bli, men men. Sen att hon inte kunde bli sur eftersom jag la fram det som jag gjorde är bara ett plus.
Men sanningen är den att hon måste få vara med Miss Piggy själv också utan att de ska umgås med mig och Henke hela tiden.
Imorgon ska jag iväg och prata skit med mor om hon inte blir kidnappad av den kongolesiska amazonen som bor ovanför för att diskutera priset på kyl och frys (tro mig hon ÄR en amazon!) och förhoppningsvis då också få lite mer perspektiv på när biokvällen var. Samt hur mycket pengar hon kommer kräva av mig den elaka häxan. Pengar hon i och för sig har rätt till men ändå!
Annars tror jag att jag behöver en hööög dos morfin bara för att hålla mig lugn, pojken klagade lite på mig när jag kom hem, men om det var för att jag pratade i hundra tio eller för att jag var svettig som om jag hade sprungit ett maraton vet jag inte, hoppas på det första men killar är underliga varelser.
Det är tjejer också förresten! Jag menar, vilken människa med vett i skallen frågar om bästa kompisens MORS sexliv!? Hallå? Jag satte kaffet i halsen och ja jag sprutade också ner bordet brevid, men det hör inte hit, går bort med servetter.
Dock intressant att diskutera ANDRAS sexliv, speciellt de som inte vet vad PLÄP är. Väldigt informativt.. -.-
Jag undrar också om jag är den enda som får smått panik när folk läser när man skriver? Känner mig smått hämmad när pojken gosat ner sig i soffan bakom mig i bara täcket, ja vi har en enorm soffa eftersom han ligger bakom min feta röv, något mer ni undrar? Blir dock mindre hämmad när lillskiten kommer och leker med mina hygienartiklar som används en gång i månaden. Mindre kul om någon skulle komma på besök dock och hitta dem på ett ovanligt ställe.
Sen undrar jag varför, och jag hoppas verkligen någon kan berätta det för mig, varför alla är så himla insnöade på barn! Det är många i min krets som dragit upp det ämnet och jag känner bara nackhåret resa sig. Räcker det inte med två katter att uppfostra? "Inga barn efter trettio!" "Nej, jag vet! Första barnet innan 25 är super!" "Skaffa inte barn när du är furtio, tänk på att unga mammor får ut mer av deras barndom." "Då hänger Eva och Jan's barnbarn på er då vi inte kan få" och listan kan pågå för EVIGT! Jag blir mörkrädd på allvar, vad är det med vintermörket som får folk att tro att skaffa barn är det bästa sättet att lösa det nuvarande i-lands problemet på? Seriöst, vill man ha kul i mörkret så fine jag säger bara en sak: "Säkert sex!" så har ni min mening.
Kan vara lite smått influerad av mormor, Carro och mor också som alla, enligt mig, är skräckexempel på hur det kan gå om man har för bråttom.
Sen kan man ju alltid se det som så att visst kan det bli jobbig och svårt, men det finns ju andra saker som kan vara lika jobbiga och svåra, bara på andra sätt. Nu babblar jag. Summan av kardemumman är: Varför är folk besatta av barn? Är det för att det är så mörkt eller för att trenden att få barn tidigare har slagit till? Faktiskt seriöst nyfiken på den punkten.
Också pratat med Em idag om jobb och hon håller ögonen öppna, vilket känns positivt på ett sätt men inte så posivit på andra. Saknar mitt gamla jobb även om jag hatade det när jag hade det.
The Orch Babie är verkligen pappsens katt, inklämd i vardagsrumsbordet, efter att ha ramlat ner från soffan och mitt knä med mindre än 2 minuters intervall. Nu ligger man med mamsen knä inkört i ansiktet och kurrar. Orch babie = maschosist. Blir inte bättre av att hennes profil ser ut som en boxare från 70 taket..
Vi ses någon gång i en trappuppgång vid Sergelstorg
Hmm, vart ska man börja? Kanske ska ta det som stör mig mest just nu?
Blivit en sådan där "alternativ vänstersnobb" som jag alltid rynkat på näsan åt, så att se mig själv i spegeln varje morgon är förjävligt.
Du ser mig kanske gå längst drottninggatan i ett par ylleshorts, benvärmare, högklackade mormor kängor och en snäv grå jacka som skulle kunnat vara en mindre och tajtare version av bombarjackorna som var populära på nittio talet om den inte haft sitt diskret kaxigt rebelliska randmönster. Och glöm inte den där obligatoriska take-away latten från Wayne's och de förstora hörlurarna som sticker ut under den stickade baskern som lider av jamaicankomplex.
Bitterfittan i mig har vaknat i takt med att pojken/sambons äventyrslystnad som lett honom i jaketen på den nya större lyan! Bara tanken på att köpa ett litet gavelradhus med friköp i en finare förort i Tyresö med honom får håret i min nacke att resa sig av obehag.
Jag är inte mogen! skriker en del av mig medan den andre står i ett mörkt gathörn med sin rykande latte och rykande ciggarett, mumlandes med falsk fransk dialekt: "Sakre bleu! Dags att pressa ut barnen!"
Jag vet att det inte är så men jag får ändå rysningar längst ryggen bara av TANKEN på att ge upp min lya och faktiskt klara mig som en DEL av en helhet. Normala människor skulle säkert ksta sig över möjligheten av att få flytta till ett stort hus med en schysst pojke, få en stor trädgård och tre sovrum att välja mellan varje kväll. Men jag ser det inte så. Jag är en av de få som inte vill ha det, iallafall tror jag att de är så. Faktum är att jag är livrädd att bli bunden till det där huset, den där mannen, den där fasen för evigt.
Rädd för att han ska dra in mig i sitt tempo utan en tanke på att mitt kanske inte är lika snabbt eller långsamt.
Jag har knappt så jag klarar mig själv när det kommer till pengar, jag lever ur handen till munnen och det fungerar skitbra för mig för jag har bara mig själv. Men så kom pojken och nu sitter jag här i hans bostadsrätt med två katter och två pärmar med räkningar i skåpet, två rader skor i hallen (och tro det eller ej men ALLA är inte högklackade i den bakre raden! Om ni letar ska ni hitta ett par ballerinaskor om jag inte lyckats slänga dem just för att de inte är högklackade!) med två tandborstar i badrummet och varsin hylla i badrumsskåpet!
Livet har en tendens att bjuda upp en på en snabb tango utan att man ens hunnit samtycka. Det är det som skrämmer mig lite, samt hur skönt de där tangoskorna känns på fötterna, hur RÄTT det ser ut och känns.
Vi har skaffat katt ihop inom sex månaders dejtande och jag bor hos honom, är det bara jag som tycker det går för snabbt fram?
Positiva aspekten är väl det att jag har mer pengar över för annat än tidigare tack vare våran sammanslagna ekonomi, på sätt och vis..
Med andra ord är jag sambo om än inte på pappret och jag har kvar min lägenhet även om jag och katten flyttat in hos honom.
Övrigt så ska jag börja plugga eventuellt nu i januari till sommaren, men det är om jag kommer in på kurserna som alla är distans.
Och nytt jobb på G tack vare gamla kontakter. Får se hur det går med det. Bästa vännen är en bitch precis som hon var för ett år sedan ändå skillnaden är att det nu inte är hästen utan hennes pojkvän som tar all hennes tid. Med andra ord så är det inte någon skillnad alls.
Imorgon ska jag in till stan för "tjejkväll" med Elin, vilket jag ser fram emot med bravur!
Är för trött får fortsätta imorgon då mitt nagellack inte smetar ut sig över datorn.
Nothingman - Pearl Jam
8 år borta bara sådär. Konstigt nog fick Kumb mig på bättre tankar efter att ha lyssnat till mitt hysteriska grinande i ett par minuter (ganska många sådana är jag rädd).Känns konstigt dock att åtta år bara kan vara borta sådär, men jag har försökt få tag i henne, idag tex så skickade jag flertal sms och undrade vad hon ville, hon kunde inte svara på ett enda. Det gör mig förbannad för det är alltid så verkar det som, att hon inte kan svara mig. Inte sms eller telefonsamtal hon kan inte ens ringa upp! Jag har ringt henne fyra gånger sedan förra onsdagen, på söndagen fick jag tag i henne när jag ringde upp henne och bad henne ringa mig när hon hade tid eftersom hon var upptagen. På FREDAG hör hon av sig? Det är en jävla veckas tid som förflutit och ändå var det hon som sa: "Jag tycker vi behöver prata"!
"Jag tänker inte komma med några löften om att vi kommer vara tillsammans för alltid för vi vet båda att löften är till för att brytas.." Ja och inte bara brytas utan även bespottas känns det som. Jag är så jälva trött på att springa runt i cirklar efter henne. Så trött på att jaga någon som inte har något som helst intresse av att prata.
Vad som helst hade räckt, ett sms eller ett samtal eller bara ett meddelande via Tess som förklarade något! Även "Ledsen kan inte prata" hade räckt, ingen förklaring ingen lång utläggning utan bara :"Kan inte prata" hade räckt men när man inte ens kan få så mycket så är det.. Ja jag vet inte ens vad det är då..
Känner mig så jävla sviken och arg samtidigt som tanken: "Ja hon tror väl att jag återigen kommer rycka på axlarna och säga: 'Let's forget and move on as friends again' som jag alltid gör? Men inte den här gången för nu är det fan för mycket skit för att vi bara ska släppa det och säga förlåt och gå vidare, hon får fan be om ursäkt och ta sig tid att prata igenom det hela med mig innan jag kan släppa det!" Bara de orden som verkar eka inom mig gör mig arg och riktigt förbannad om jag ska vara ärlig.
Det hela blir ju inte bättre av att hela min familj håller på att falla samman. Jag själv är på väg mot ett nervöst sammanbrott och skuter upp allt jag måste göra ytterligare en dag. Missade tillochmed ett möte med cheferna vi ur personalen skule gå på för att jag bara inte orkade eller kunde koncentrera mig på arbetet pga allt skit med Bacon och familjen.
Just nu känner jag bara att ju mer tid som gå desto argare blir jag på folket runt omkring mig, inte för att det är deras fel helt utan för att de är så jävla upptagna och egocentriska.
Som videobutiken (ja jag tjatar om den incidenten jag vet) som faktiskt var den första gången jag kan komma ihåg då jag SKÄMDES över att vara vän med Bacon.
Så skickade ett sms och sa att jag inte hade lust att fortsätta våran vännskap, jag ångrar det inte men känner att det är så jävla fel att vi låtit det gå så här långt.
Thorns
"I'm falling down on you, where are you from?
What else can I do? You're so beautiful, how can I go on?
If I loose it all, would you go down on me?
And I don't even know, the things you want me to see
I'm waiting for you, thinking of you
Give into me, I'll make you blue
I wanna know if you feel the same
You're mine, I'm ridin' high like an aeroplane
I wanna give you what you need
But I don't dare to ask
I got no self-esteem
I don't blame my past
I'm waiting for you, thinking of you
Give into me, I'll make you blue"
När jag hör denna låt tänker jag på de åtta år som passerat sedan jag såg hennes vilsna ansikte i korridoren, åtta år som vi delat både
glädje sorg genom. Men nu känner jag mer för att faktiskt ge upp. För jag känner inte att jag orkar med jobbet och allt runt omkring mig.
Kanske vi ska pausa och ta tid för oss själva?
Men med tanke på att det är vi så kommer det bli så att ingen tar kontakt igen.
Kanske beror det på att jag sitter med mickey och pratar minnen. Kanske beror det på musiken vi spear och minnena det frambringar
och det har kanske något med alcoholkonsumtionen att göra. Jag känner bara att åtta år och så har det kommit till detta, när man inte
vågar säga vad man själv tycker för att man oroar sig för vad hon tycker om det man känner för det som hänt mellan oss.
Det är inga stora saker men många små och jag känner mig låst på ett sätt jag inte gjort tidigare. För även om jag vill försöka går det inte.
Någonstan på vägen gick det fel och jag hittar inte tillbaka till den biten.
Kanske är det bästa ändå att säga tack och hej hörs igen om ett halvår eller så, men jag vill inte göra det för risken att förlora henne helt.
En del av mig tror inte det kommer gå så långt men tvivlet finns ändå. En annan del säger ändå, so what? Om det går så långt är det inte
värt att tänka på, men det stämmer inte. Just nu känner jag bara för att kasta åtta år ut genom fönstret och säga bye bye för jag orkar
helt enkelt inte lösa problemet.
Som för att understryka det hela är det snart ett år sedan Dennis dog genom självmord, mannen som satt på tuben och stöttade mig när
livet var nattsvart, som skolkade för mig och bar mig genom vattnet.
Lyssnar på Kent och vill bara spy. Tårarna brinner bakom ögonlocken och känner att jag inte orkar mer. Men det är inte sant för det är
mest sentimentala tankar. Inget seriöst, men man undrar ändå vad som kunde hänt. Vad som borde hänt.
Distress
Ovanpå allt detta så sitter jag nu och funderar på om jag är orationell som fakiskt blev arg på dig för smset du skickade. Det är mer än en månad sedan vi talades vid tror jag (måste vara det nu tror jag) och så efter denna tid får man ett sms, man blev glad som skjuton och tänkte aha jag behöver inte be om ursäkt först denna gång! Men det var inte ett sms till mig, det var mer som en formell massinbjudan till ett evangemang med formell uppstyltning om fick mig att osäkert svara på samma formella sätt. Är det fel att bli arg när man får den typen av sms som första kontakt efter den tiden?
Sen måste jag ringa sjukvårdsupplysningen imorgon och kolla upp min "förkylning" som det nu är snack om att det eventuellt kan vara lunginflammation. Läkaren kom iallafall fram till att det är bakterier och inte virus så mycket blev klart men måste erkänna att både han och jag var smått chockade av att jag svimmade av att få mitt blodtryck testat. Därav remissen till Sös.
Ser inte fram emot att sätta fot på sjukhuset igen men med tanke på bröstsmärtorna så kanske det är ett måste? Mor krävde att jag skulle sluta röka också så att jag inte överbelastar mina lungor men det är inte lungorna som är problemet det är hjärtat. Men jag vågar inte säga det till henne eftersom hon kommer få damp på mig om jag erkänner det och skälla på mig för att jag inte tar bättre hand om mig.
"Du har ju inte direkt tagit hand om dig på sista tiden".
Jag har ju inte gjort så himla mycket dumpt än så länge eller hur!? Jag har faktiskt skött mig när det kommer till att knapra piller. Visserligen har jag druckit lite men inte i de mängder och så ofta som jag gjort förut så det räknas inte. Och när det kommer till självskada så har jag avhållit mig väldigt mycket på den punkten (förmodligen pga att jag är så darrhänt och svag att det ändå inte hade gett den effekt jag önskat men det är en annan sak).
I vilket fall som helst så sitter jag här och funderar på vad man har rätt att vara arg på och vad man egentligen ska lägga tiden på. Jag ska tex ringa imorgon och kolla upp med läkaren om remissen så att detta blir löst samt ha möte med en sockontakt som varit tillskriven mig i ett halvår men som jag aldrg träffat och även lämna in ansökan för att bli antagen till nya projektet på jobbet. Men tror jag kommer bli nekad eftersom jag är portad.
Så vad ska man lägga tiden på? Jobb? Vänner? Familj? Vart tar tiden vägen under dagarna? Och fördelar vi den rätt?
Men mest av allt undrar jag om man kan SLÖSA känslor? Alltså, slösa bort känslor på onödiga saker, jaga upp sig, bli arg, ledsen eller glad över saker som egentligen inte spelar så stor roll på det stora hela?
För om man kan slösa känslor är jag en storslösare, jag har ett temperament som får min katt att gå på tå runt mig (med all rätt med tanke på att hon kastade ur mig ur sängen i natt) även om jag inte skrikit åt henne så är hon väldigt noga med att vara försiktig vid kontakt med mig, något som ger mig dåligt samvete.
Hon stångas fortfarande och så men det är skillnad för hon är så försiktig i all kontakt hon tar med mig, hon är riktigt rar. Försöker ägna henne så mycket tid jag kan men sanningen är den att jag mest sover, har inte ätit ett riktigt mål mat på en och en halv vecka (livnärt mig på soppa och honingsmelon) och hostar och snorar som fan (även om snoret nu är borta men lämnat kvar dunkande bihålor och feber). Kan hon känna på sig att jag är "mindre frisk" än vanligt och är därför mer försiktig? Är det därför hon leker clown där jag inte kan ungå att se henne och ligger under filten med mig, även under tjocktröjan trots att det är svettigt och varmt samt att jag aldrig ligger still?
Har katter ett sjätte sinne med sånna saker, eller kanske är det något djur i allmänhet har? Jag vet bara att jag är glad att jag har henne även om hon mesta dels driver mig till vansinne (hon drog ut samtliga trosor, la dem prydligt på byrån och kurade ihop sig där i högen, en liten hårboll mitt i troshögsigloon).
Ärligt talat så är jag glad att jag är småsjuk (som jag ser det) även om jag knappt kommer till vivo utan att ta stöd pga yrsel och bröstsmärtor) eftersom jag då får extra tid med den svartvita hårboll som leker runt i lägenheten som ett yrväder och tvingar mig till att le och bita mig i tungan för att inte skratta högt.
Hennes fobi mot att vara ensam har gått så långt att hon numera sitter på badkarskanten när jag duschar trots att hon hatar vatten. Detta gör att jag inte kan undgå att känna mig lite smickrad men samtidigt som det är rart är det småt kvävande att ha en hårboll som går en på hälarna, ligger precis så nära att hon känner din värme och tyst smyger in under täcket när man sover för att kura ihop sig som en liten boll mot magen där hon börjar tvätta en.
Av någon andledning gör detta att jag känner ro, jag är aldrig ensam och jag behöver inte oroa mig för jag har henne, jag kommer alltid ha henne, katten med den aldrig raka svansen, katten som inte kan gå baklänges och är närsynt. Katten med den gulliga teckningen som ger henne dubbelhaka. Katten Baka-chan som gör mer än väl för sitt namn.
Hon är så korkad att man inte kan undgå att tycka om henne.
Jag älskar henne. Men även om jag har henne så kan jag inte hindra mina tankar från att vandra till barndomsvännen vars stolthet är större än min. Jag är fortfarande arg och småirriterad men mest så känner jag att jag är likgiltig och samtidigt nyfiken på vad hon gör nu.
För hon är en stor del av mitt liv även om hon inte är aktiv i det. Som nu när jag undrar vad hon gör när vi inte pratar.
Dock så vet jag att jag inte kommer ta kontakt med henne först, inte denna gång för jag är trött på att vara den som alltid ska ha fel. Den som alltid ska be om ursäkt först. Den som ska ta kontakt.
Dels är jag också besviken över bristen på intresse hon visat för mig och mitt liv. Vad vet hon om mig? Vad vet hon om vad som händer i mitt liv? Och nu pratar jag om innan vi slutade prata.
Fast som hon själv sagt, hon är en kall person och även om jag inte håller med så är det ju hennes åsikt och det finns ju en del sanning i det, men jag anser ändå att efter åtta år borde man ha lite intresse för den andre också?
En del av mig känner att jag faktiskt inte orkar vara den som ska intressera mig och ställa upp men å andra sidan har jag itne ställt upp på sista tiden så det är nog bra att vi tagit en paus/inte pratar. Så vi kan fundera på om vi vill fortsätta vara vänner över huvudtaget.
I Went to the doctor and guess what he told me..
"Tänk om du kan bli frisk från skiten så kan du koncentrera dig på din mentala hälsa!?"
Tänk om jag inte blir det? Egentligen, blir jag inte bara en försökskanin i ett labb bara i större format och utan bur?
Ledig från jobbet idag i allafall till följd av läkarbesöket så ska hem snart och lägga mig, jag blir så trött efter dessa besök, förstår inte varför.
