Amorcaucuest

Okej då är det möte den 28:onde februari och SÖS den 29:onde februari. Vad oroar jag mig mest för? Jo mötet. Ylva (kan inte längre tänka på henne som mamma nu när jag vet att hon gjort allt hon gjort med flit och med fullständig klarhet i vad det är hon faktiskt gör) kommer komma dit och höra vad de har att säga.
Jag hoppas och ber att jag får det klart snart har nu tvångsvård tills den 15 Juni eftersom jag måste bli behandlad, är uppe i 12 piller om dagen ungefär, mer än hälften antidepressiva. Så sjuk är jag tydligen. Så allvarligt är min situation. Ändå har jag inte fått hjälp när jag sökt den, inte blivit tagen på allvar.
Nu blir jag det och även om Mikko säger att det är ett hemskt ställe så trivs jag just på grund av den andledningen att de tar mig på allvar. Jag får hjälp. Skit samma om jag inte har en tv på rummet, eller ens radio, jag har en säng, en toa och en dusch och får mat om jag vill ha när jag är hungrig. Vad mer kan jag begära?
sliper återvända till Ylva även om jag ibland tänker att jag måste det, någon måste ta hand om henne. Personlighetstörning, grav. Det var diagnosen min läkare satte på min mor med 98-99% säkerhet och då bekräftar hon vad vi redan vetat.
Min mor är psykiskt störd.
Det ljus jag har i mitt liv nu är just dessa människor som kommer och går till Psyket för att säga hej eller bara krama om mig innan de drar till skolan. De människorna är värda sin vikt i guld och när jag ser tillbaka inser jag hur idiotiskt det är att slänga bort det. Jag har vänner som få andra människor har, som ställer upp oavsett väder, och ändå tänkte jag ta mitt liv.
Rättegången i Torsdags har satt sina spår i mig, som blåmärken efter ett för hårt grepp om min arm. Det var uteslutande om mig och min mamma och våran relation, det var hemskt svårt att tala ut om något man tigit om så länge. Men jag klarade det och var ärlig, hela tiden sa jag sanningen och var rak på sak, det tror jag de blev lite förvånade över. Men jag vill ändå tacka min advokat för hans råd och tips om hur jag ska gå till väga för att komma vidare. Tack.
Nu sitter jag hemma hos morföräldrarna och skräpar, ska nu äta lunch och pilla navel. Nej men äta lunch och hoppas att saker och ting håller i sig.