Amorcaucuest

Var hos läkaren igår, tror inte jag haft så kul på länge..
"Hej, vad är det för fel på dig då?"
"Jag är hypokondriker, har ont i varje led och har en huvudverk som tar död på mig. Den sitter bakom höger öra och sträcker sig över pannloben." *demonstrerar* "Dessutom har jag feber och kräks dagligen. Oftast när jag går och lägger mig."
"Hmm.." Läkaren tittar på sin dator och pillar runt innan han skriver ut ett A4 papper med massa namn på tester. Han hade fyllt i en hel del.
"Du kan gå bort till labbsektorn och ge dom det här så gör dom blodprov på dig. Kom tillbaka när dom har fått resultaten."
Jag gör som han säger och 7(!!!) rör senare och fyra olika stick har jag fått resultaten. Inte bra, inte bra.
Pratar återigen med läkaren och diskuterar smärtan i ljumsken som kommer och går, han tror inte det är cystan men lovade att fixa remiss så jag kan kolla upp det, yay!
Sedan säger han: "Du har en infektion, samma ställe som tidigare, njurarna. Den har spridit sig uppåt mot levern nu, har du fått behandling för den tidigare?" Jag svarar sanningsenligt ja och säger att jag ätit ca 4 olika penicillin och antibiotika mot den och han suckar bara.
"Okey, jag ska kolla dina halsmandlar också, de verkar väldigt stora."
"Det är okey dom ser alltid ut sådär." Svarar jag och dinglar lite med benen som hänger ner från britsen jag sitter på.
Han höjer frågande på ögonbrynen och muttrar något om idioter och läkarkodex.
"Får jag lyssna på dina lungor? Du sa att du var rökare och du verkar ha problem med halsen ganska ofta."
Jag gör som han säger, tar djupa andetag, snabba, långsamma, ytliga och skrattar och brummar. Han skakar på huvudet och stirrar irriterat på mig.
"Du har vätskebildning i lungorna. Du måste sluta röka genast. Och angående infektionen i dina njurar. Jag kan tyvärr inte göra något åt det eftersom du ätit så pass starka mediciner på sistone. Jag är ledsen men vi får lov att avvakta. Blir det allvarligt rekomenderar jag sjukhus."
Inombords spyr jag på honom, sjukhus? Igen?! Never! Men jag ler lite och drar på mig tjocktröjan igen.
"Hur är det med depressionen? Har den släpt?" Frågar han då och ser på mig med de där allvarliga, blåa ögonen. Fan! Tänker jag och ser ut genom fönstret på mörkret som sänker sig över farsta.
"Njae, det kommer och går. Nu är det mest för att det gör så jävla ont att komma ur sängen som är problemet. Och julen, jag hatar julen."
"Jag förstår." säger han med allvarlig röst och stirrar stadigt på mig. 'I helvete heller att du förstår' tänker jag spydigt och ger honom en kall blick och känner hur jag ler hånfullt.
"Jasså?" Dristar jag mig till att säga och kan riktigt känna hur hånfullheten tar över mig, som ett svart monster. Mina läppar dras till ett spydigt leende. "Tro mig, men du har ingen aning om hur det är." Säger jag kallt och börjar samla ihop mina saker.
"Jag hatar julen själv." Säger han då. "All skenhelighet. Allt snack om kärlek och glädje som dränks i folks falskhet då man tvingas umgås med släken man egentligen inte tål alls."
Jag stirrar förvånat på honom och tänker: 'Får han verkligen berätta sånt för mig?'
"Jag antar att du har något likande, det är inte ovanligt att det är så."
"Det är inte bara julen.."Muttrar jag och börjar dra på mig jackan. "Det är allt.."
"Du känner att du inte duger?"
Jag biter mig i läppen, funderar ett tag och sen släpper jag alla hämningar, dimper ner i stolen och ser olyckligt på honom, denna kalla, analytiske läkare som hade mer djup än jag anade.
"Inget duger. Jag fick jobb med bra betalt, det var fel typ av jobb. Får ett annat jobb med inte ens hälften i timlön, då är det ett ´mansjobb´ och duger inte åt mig. Jag har inte tillräckligt bra betyg, men jag får inte plugga upp dom för jag ska jobba. Att umgås med släkten är ett helvete för man får bara kritik, håret, piercingar, kläder, vänner. Allt. Det faktum att jag inte har körkort ännu, att min kompis förlorat allt i en brand och att jag försöker hjälpa till. ´Vi är väl inte det nya UFF eller?´ var deras respons.
Folk säger åt mig att sluta lyssna, att inte ta åt mig men jag gör det iallafall. Det är trots allt min familj. Trodde det skulle vara över eftersom jag stack hemifrån när jag var sexton och var borta i två år, och ett tag var det bättre. Men nu är det samma sak igen."
Rodnar och tänker: 'Fan vad småsint jag är. Det är inga problem jämnfört med Bacon eller B2:s'. Men ändå. Det är Mina problem och de tär på mig.
"Vill du att jag skriver ut tabletter som lindrar åt dig?" Hans ögon är vänliga, men jag ser ilskan som pyr där inne. Inte riktad mot mig utan mot dem som inte tänker på andra än sig själva, min familj.
"Som atarax menar du?" Ler snett och självföraktfullt. "Nej tack, de är de enda tabletterna jag tagit och nästan dött av. Så jag hoppar gärna över det, hur bra julklapp är det att dö på julafton?" Ser upp och ler sorgset, känner tårarna i ögonen och reser mig upp ur stolen. Skäms över mig själv. Jävla sentimentala råtta!
"Tack iallafall" Säger jag mjukt och räcker fram handen till Läkaren som tar den och trycker den.
"Det var så lite så." Ler han och tittar ner på skärmen en snabbis. "Jag fixar en remiss åt dig, du får tiden hemskickad till dig, och så kan du ju komma på återbesök någon gån efter jul så får vi se hur det står till med infektionen. Jag ser hellst att du är i stockholm under julen, eller nära ett sjukhus utifallatt." Han ser upp på mig och ler. "Jag är pessimist så jag antar det värsta."
Jag ler tillbaka och säger: "Sure thing box! Nära till sjukhus under jul, lovar." Skakar hand igen och sen går jag därifrån, smärtan är irriterande jämn. Känns som om någon kört in en kofot mellan ryggkotorna och bänder loss dom, och inte bara dom utan varenda led. Dessutom har jag fått en böld efter ett av sticken för blodprovens skull. Tror hon fick tag i senan, det gör ont som fan att bara stänga handen. Eller så inbillar jag mig bara. Ja så är det, jag är hypokondriker, det gör inte så ont som det verkar.
Går hem och tar emot mormor och morfar som dumpar julträdet, låtsas inte om något och tänker inte säga något heller. Dom får gärna tro att jag supit upp pengarna jag fått. Hellre det än att säga sanningen. Morsan oroar sig nog som det är.
"Du äter inget, du går ner i vikt, du sover jue inget alls, varför är du vaken hela nätterna?" och den bästa av allt: "Jag är orolig för dig. Hur är det?" Bra.. Jag menar vad ska man säga annat än "Det är bara bra, hurså?"?? Jag orkar inte oroa mig över min hälsa, önskar fan att jag har canser eller något, något allvarligt som säger mig, du gumman du inbillade dig inte smärtan, du är inte hypokondriker. Du HAR fel i kroppen.
Känns som om ingen längre tror mig och den enda som gör det kan jag inte prata med eftersom hon kommer bli hysterisk som alltid "Vi måste till akuten, de måste få hitta felet!" Har redan varit inlagd sammanlagt 2 månaders tid, jag ORKAR inte mer. Smärtstillande, tester, prover, undersökningar, petandes doktorer och dialoger över ens huvud. Nej tack, speciellt inte när de inte hittar något fel.
Det är säkert psykiskt, det skulle inte förvåna mig.
"Du är manodepressiv." Jag tackar jag...

Det värsta är nog det att det inte finns någon att prata med. Förutom min läskigt allseende läkare som ger mig the creeps. Bacon har sitt eget personliga helvete. B2 har sina saker och intressen, Carols är sjuk på allt mitt ältande och Hennes dessutom.
Tuggar fragma och ältar det i tystnad tills jag är så trött på mig själv att jag bara vill spy..