Amorcaucuest

The only way it was ment to be.
Gjorde slut med pojken igår, jag grät som ett litet barn, men idag mår jag bättre, jag är jävligt stolt över mig själv också. För igår satt jag inne på mitt rum, snarare låg i min säng och skrev i dagboken, och kände ett överväldgande sug efter att skära mig. Det var starkare än på mycket länge och jag har skurit mig för mindre. Så jag stirrar på pennan och tänker: "Varför inte?" Men så tar det stopp. Tänker på hur mycket alla ställt upp för mig och kände att det inte gick, det är inte rätt av mig att ta den lätta vägen ut ur problemen bara för att jag inte klarar av smärtan. Så jag satte mig upp, stängde av mobilen, bytte simkort och insåg att Ylva ringt mig tre gånger. Det enda datumet jag såg var den 8/3-08 men hon hade ringt innan och efter det så ja. Så jag bestämmer mig för att ringa upp henne och kanske få känna bitterhet istället för smärta.
Vad jag kände var mild förvåning och en stor skopa bitterhet blandat med känslor av hat. Hon pratade på om hur jag mådde och jag berättade om graviditetstestet, att jag spyr som en gris och att jag inte fått mens. Så ni kan ju ana vilka slutsatser hon drar. "Det är väl roligt!? Det är verkligen på tiden jag tycker du behåller det för då kan du inte göra om sånna dumheter som du gjort hittills eftersom du inte bara har dig själv att tänka på. Och så har du ju åldern inne nu!"
Jasså? Så varför mördade du min lilla Elliot?
Men nej, jag är inte gravid, är lättad över det eftersom jag inte tror jag skulle klara av att ta ett vettigt beslut om det just nu och samtidigt lite ledsen för jag vill verkligen bli mamma. Även om jag oroar mig för att bli som Ylva eller Per. Men jag tänker ha barn en dag, oavsett vad andra anser om det.
Kom på vad jag pratade om nu, så åter till ämnet. Ylva fick reda på att jag gjort slut med Carols, han älskar mig inte när jag inte är med och går igenom helvetesdagen när han hittade mig fullproppad med tabletter, i sitt huvud om och om igen. Så det är det enda jag kunde göra.
Men jag grät och berättade om alla mina rädslor för honom, jag släppte ut allt som jag hållit inom mig och det kändes bra. Även om jag sårade honom.
Den största rädslan som får mig att vakna mitt i natten, kallsvettig, är att jag är tillbaka hos Henne. Ligger i rummet där jag legat i 14 års tid och stirrar in i goblängen som hänger på väggen. Det är det enda som skrämmer mig just nu, att jag inte ska orka stå på mig utan återigen vika mig och säga: "Okej, det var mitt fel, jag ber om ursäkt." Och så är vi tillbaka där allt började.
Jag är så trött på att bli slagen, fysiskt och psykiskt, så trött på att hon får mig att hata mig själv för att hon slår mig eftersom det är mitt fel. Jag vet nu att det inte är det men hon är en mästare på att manipulera och vrida saker till sin egen fördel så det är läskigt. Som mormor och morfar som har skämts över mig och tyckt illa om Linus. Mormor erkänner att hon inte tycker jag och Linus går ihop eftersom jag är så mycket mognare än honom och vi kommer från helt skilda miljöer. Men hon hävdar bestämt, och en aning kränkt, att hon aldrig kallat honom invandrare, men därimot italienare till Ylva. Så vem ska man tro? Mäster manipulatören eller Mormor? Jag vet vem som väger ner vågskålen till botten i mina ögon iallafall.
Det hemskaste av allt är att jag är så rädd att hamna hos Ylva igen och gå igenom samma misshandel som innan, har redan två ärr, ett stort och ett knappt synligt, från hennes dampryck i köket när hon hade kniven i handen. Ärr i hjärtat för Elliot som hon dödade, också det för ett psykfall i köket. Så varför skulle jag komma tillbaka dit?
För att jag är svag och liten och rädd just nu. Darrar av rädsla inför framtiden men hyser stort hopp om att det kommer ordna sig. Jag tror det kommer lösa sig till det bästa, men det kommer vara svårt, så oerhört svårt.
Och inte förens det är klart kan jag satsa på ett förhållande, inte ens med Linus.
Ylva sa att hon hade blandade känslor för honom, att hon aldrig känt något agg mot honom. Det var ju roligt, för det var du som förbjöd oss att träffas, att ens prata via telefon. Precis som du förbjöd mig att träffa B2, Bacon och alla andra vänner jag har. Men nu sitter du och säger det att det är tråkigt att det är slut mellan oss eftersom du känner det som att en familjemedlem försvinner. W00T!? Linus? Familjemedlem? "Ja, ni har ju varit  ihop så länge.." Ja men tack att du ger ditt godkännande när det är slut, när jag sitter på psyk, när jag brutit mig loss och försökt ta mitt liv, allt FÖR ATT DU INTE GODKÄNT HONOM!
Så idag kommer hon förbi, jag kan inte göra annat än att fundera ut mordvapen, menar sitter trots allt på psyk, de vet vad jag gått igenom så ingen kommer dömma mig allt för hårt. Så varför inte? Enkelt, hon är inte värd det, hur mycket jag än vill det så är hon inte värd den tid jag kommer få spendera i fängelse. Det kommer hon aldrig vara, mamma eller inte.
Det roligaste är att hon tror att hon ska bli mormor, det är skrattretande. För hon kommer aldrig bli "Mormor" för OM jag skaffar barn kommer hon, liksom farsan, inte komma i närheten av dem. That's just it.
Tänkte på det hon sa igår som berörde mig mest. "Du och din bror är så lika varandra, ni ber inte om hjälp oavsett hur svårt eller ont ni har. Ni vägrar be om hjälp." Tänkte tilbaka till barndomen, var väl 4-5 år när jag föll från överslafen i våningssängen, rakt ner på gunghästen, vågen och sedan på hockeyspelet. Hade en hockeyspelare inkörd mellan revbenen och blödde, men farsan kom inrusandes och örfilade mig, gormade och skrek att jag skulle hålla käften han försökte sova. Så slängde han ner mig i underslafen. Och såg att jag blödde och att axlar och ben från hockeygubben stack ut. Då slet han upp mig och slet ut skallen från leksaken, synade såret och morrade att det måste sys, sjukhuset nästa. Jag blev livrädd, vi visste hur det var att störa farsan sömn, så jag bönade och bad att vi INTE skulle göra det, slutade med att grannen, som var sjuksyster, plåstrade ihop mig med sju eller åtta plåster och bandage runt revbenen.
Sen kommer jag ihåg när jag var 14 år gammal, hade så ont i benet att jag svimmade tre gånger inne i köket, grät och visste inte vad jag skulle ta mig till. Pettsson ville ta mig till sjukan men du halsade Sangria direkt ur flaskan och sa besämt: "Nej det går över. Dessutom kostar det pengar." Så undrar du varför vi inte ber om hjälp när vi har ont, varför vi förtränger alla tecken? Du är så naiv att jag vill slå hål på din blåögd het genom att ge dig en blåtira.
Men jag är rädd för att jag kommer bli som du, en kall jävel som byggt upp så tjocka skyddsmurar av is att ingen kan komma in. Jag vill inte leva som en isstod när jag kan LEVA.
Den där dagen  för en månad sedan dog Ann-marie Ingela. Och i hennes ställe föddes Tessan, den nya versionen som är klokare, envisare, mindre cynisk och mer godtaglig för andra. Mindre självisk även om jag är en klagoapa nu för tiden. Men jag har verkligen ont konstant nu, även i vänster sida som jag haft innan, hjärtat smärtar och hela högra sida av magen. Och så har jag börjat få magsår. Så lite klaga måste jag få göra även om jag klagar väldigt mycket just nu.
Men det enda som jag har att verkligen klaga över är att jag inte gick ifrån dig mycket tidigare, att ingen brydde sig tillräckligt mycket för att sätta upp handen och säga: "Stopp! Hit men inte längre, du har gjort fel Ylva." Och att hon erkände det. Men det kommer hon aldrig göra. "Jag sa till Iriz och Lennart att du hade jobb i stallet så att du var tvungen att vara där, jag har inte berättat något. Tyckte  inte att någon alls behövde veta om ditt lilla misstag." Mitt MISSTAG? Herregud, du läste och kastade brevet men det är MITT MISSTAG!? Fick sådan lust att slå dig, tror jag flög på dej den där gången du skickade hem linus sist. Jag skäms över mig själv pga. det men samtidigt förstår jag det. Inför dig är jag bara tre år och helt utan makt, ord eller vilja. Med dig så är jag en förlängning av dig som alltid är i vägen och behöver sparkas bort. Men inte längre, aldrig mer.