I always Have you
Ibland går saker och ting bara väldigt mycket över styr. Och då menar jag verkligen riktig åt skogen! D från jobbet var inte homosexuell som jag trodde (det var sin bror han grälade med i lördags!) utan har stött på mig i tre dagar! ^.- Är det bara jag som inte fattar när killar är seriösa på ett djupare plan? Eller?
Iallafall så har jag fixat en egen bokhylla och snickrat ihop den själv! Fett kreativt! Saknat doften av sågspån och trä. Den är inte behandlad alls, men den är sandpapprad och misshandlad eftersom den är något skev så lutar den lite men vafan jag har ju gjort den själv! Den är faktiskt helt okej för att vara ett hemmabygge! Sen så kanske man ska tacka killen jag trodde var bög för att han hjälpte mig att snickra ihop den och skjutsade hem mig idag med delarna! Och lördag ska vi ut, han jobbar och jag ska lyssna på musiken.
Men tror jag ska följa hans råd och färga håret svart, för jag skulle vilja ha svart hår, men då måste jag fixa ögonbrynen också. Det är fett jobbigt, men ska se med E om hon kan hjälpa mig med det, annars frågar jag bara B. Bacon tänker jag inte fråga för när jag träffar henne vill jag göra annat än att färga håret, som att fixa iordning för Rex tillexempel!
Så det jag har kvar nu att göra är att jag ska handla imorgon pga krångel med lönechecken, sen ska jag börja fixa budgeten och göra dagsavslut och även gå igenom de andra kontorens budgeten för att se varför det inte går bra, jag vet ju varför men måste se om jag kan se det via siffrorna. Det suger för jag har lust att ställa mig och skrika av irritation på dem på H gatan! Shit! Idioter!
Ärligt, vem sätter 120kr på en använd väska utan något speciellt märke, som inte är läder ens en gång, och som kostar 29, ja just det 29 KRONOR i nypris!
Ah me konstigt att ni inte får eran budget att hålla då! Jag menar vi klarade oss precis för halvåret, precis på håret, och vi är den enda butiken som ökat försäljningens budget med 125%! De andra har blivit sänkta till 80% och klarar ÄNDÅ INTE BUDGETEN!? Shit, och det är inte med liten marginal som de inte klarade sig heller! Det är stor marginal för att ens komma upp i den gamla budgeten!
Men jag ska sitta vid siffrorna imorgon och se om jag kan få det att stämma och se vad som behöver göras, för det går inte att göra som de gör. Det är inte hållbart i längden.
Men nu har jag snackat nog om mitt jobb, jag älska det men vissa saker kan man ju rycka håret ur sig för.
Men men jag har ju min kisse om egentligen är en blanding mellan daggmask och hund, och min jättestökiga lägenhet som jag har en timme på mig att säda! Yay! Men det enda som behövs är att ställa tillbaka sakerna och dammsuga det är inte så myckt mer än så, det är skönt att man kan vara ordentlig!
Så jag måste bara få arselet ur vagnen och göra något åt saken men det tar emot att behöva resa sig och börja dra i massa grejer så sent på kvällen, men jag har inte kunnat göra det innan, varit upptagen hela dagen, så nu är det dags att fixa lite saker så att det blir det ordning! Men jag vet inte, har gjort mina listor och allt sånt så jag har inte så mycket mer att göra som inte kräver ansträngning.
Förutom tänka på hur elak jag var idag.
"Du har inte ringt."
"Nej jag har inte haft varken lust eller ork."
"Men ge mig ditt nummer då."
"Tror du fiskar i dött vatten där vännen, jag vill inte ge dig det."
"Varför inte?"
"För att jag inte är intresserad."
"Varför inte?"
Men shit! Snälla någon ge dig!
Iallafall så kom Icke homosexuelle D dit och sa väldigt milt: "Jag uppskattar att du tycker att min flickvän är snygg och så men jag skulle uppskatta om du lämnade henne ifred." Ska vi slå vad om att han återkommer om sisådär två veckor?
Om jag har rätt så kommer jag inte ansvara för min reaktion ärligt talat för det räcker väl med att man inte ringer? Måste han verkligen jaga en trots att man sagt: "Tack men nej tack"? Vilken kille gör det? Hallå, finns något som kallas självkänsla och stolthet! Har du ens något sådant?
Måste bara lägga in att Cleo sov i knät på mig i typ en timme, tills jag började skratta då fick hon panik. Stackaren.
Kattgräset tar sig dock. Eller ja jag tror och hoppas iallafall det!
Men just nu är jag både lat och trött, så ska nog gå och lägga mig, så fort som jag lyssnat på Blue October's låt 18th floor balcony. Kan man göra annat än att älska den? Nej. Jag älskar deras låtar även om det är vemodigt för mig att lyssna till deras texter, det är som om man karvade upp mig och spred ut mitt inre för allas åsyn.
Men samtidigt är det allt jag inte är.
I knew it from the start, my arms are wide apart, your head is on my stomach and we try so hard not to fall asleep. Here we are on this 18ths floor balcony..
I keep you in my dreams. Det är nog det mest passande som kan beskriva mig på.
Ibland undrar jag vad som hänt om jag varit starkare, om jag vågat stå emot er. Om jag gjort det jag kände var rätt. Och inte det som alla ville att jag skulle göra. Kanske hade allt blivit annorlunda då, kanske hade livet tagit en ny vändning. Kanske hade det blivit likadant som nu. Det är någonting jag aldrig kommer få veta, jag kommer alltid undra, alltid fundera över vad som kunde hänt om allt varit annorlunda. Vem skulle du ha varit och vem hade jag varit?
Saker som hänt kan aldrig göras ogjort men ibland önskar jag att jag skulle få ett straff som var värre än det jag fick, även om det skulle vara ett mildare straff än det jag har nu. För nu kommer jag alltid bära med mig dig i mitt hjärta, och alltid undra.
Tänk om..
Kanske är det mitt straff? Kanske är det så det går till? Möjligt. Tänker på hur jag är nu, jag ger kärlek till alla förutom mig själv och sätter mig själv i skyld för att nå.. ja vad vill jag nå? Förlåtelse? Det kommer aldrig komma. Det jag gjort går inte att få ogjort, inget av det. Och jag kommer få dras med mina skuldkänslor tills den dag jag dör, det spelar ingen roll hur många som säger att jag inte hade klarat av det, att det var tur. Det var ändå fel. Så fel.
Är det inte komiskt hur man kan se svaret som skrivet i neon när man ser tillbaka på de man gjort? På de val man gjort eller inte gjort och alla incidenter som lett en till den plats man är idag? Att det alltid är så lätt att vara efterklok.
Men kanske har jag mognat, kanske är det så. Kanske inte, jag kan inte säga att jag känner någon skillnad bortsett från att jag tar lite ansvar för en gångs skull.
Men det är fortfarande bara jag. Bara Tessan. Så jag kan inte förstå dem.
Kanske ska fråga Bacon men vill inte riktigt dra upp ämnet heller. Jag mår inte så pass bra att jag kan ta upp det. Det är ett och ett halvt år sen nu, och det gör fortfarande ont. Så jävla ont.
Sorry but I gotta move on
You still a part of everything i do.
Jag hatar det faktum att jag är så relationskygg som jag är, för det är fan så att jag inte kan göra något utan att bli alldeles förstörd. Pojken nr 3 var hos mig igår, han kom kommunalt från Norrtälje för att träffa mig, jag tycker det var sött, sen så hade han med sig bullar och var allmänt söt, det slutade med att han ville gosa i sängen, och det leder till att man har ett samliv (fan vilket fult och tantigt ord.. Samliv? W00t?) och han ger allt för mig. Det var hemskt fast sött. Jag bröt ihop när han kollapsade på mig och knuffade undan honom, sprang in i duschen och satte mig där med vattnet rinnande. Vad gör han då? Han sätter sig brevid mig i duschen, rör mig inte eller något utan stirrar rakt fram tills jag samlat mig tillräckligt mycket för att luta huvudet mot hans axel. Då lägger han armen runt mig och lutar hakan mot min hjässa och säger: "Ska vi duscha nu?"
Pojken är inte bra för mig för jag kommer inte klara av att han kan påverka mig som han gör, för även om vi inte har något utanför sängen så har vi väldigt mycket som inte går att ta på, vi är vänner och vi skulle kunna sluta ha sex och ha kul som kompisar, det känns skönt att veta att han inte kommer försvinna bara sådär om det blir allvar med Herr Velig. För då slipper jag oroa mig så mycket över vad jag visar och hur jag beter mig, för då är det mer som en buffert, han kommer vara kvar, det är helt okej för dig att visa känslor. Han är en vän.
Imorgon ska vi åka och storhandla, det är också en sån här grej, vilken annan kille skulle offra sin tid för att åka och handla mat med sitt kk? Som jag sa: "Jag klarar nog inte av att vara mer än så just nu, men om du vill så träffar jag inte andra." Och han tog det, han finns där för mig och bryr sig på ett sätt som jag inte kan sätta fingret på.
Det skrämmer skiten ur mig.
Samtidigt måste jag till gynekologen igen för återkontroll, jag har äntligen opererat min cysta! DET ni! Haha. Operera, de sticker in en nål och punkterar men iaf. Det kallas operation! Sådeså. Men ska på återkontroll snart och kolla att den inte kommer igen och fixa lite tillskott också. Vitaminer och skit.
Men jag orkar inte tänka på det just nu, ska nog bara leka runt tills det blir allvar. Den nionde october ska jag på ultraljud och sen är det även möte om min framtid. Men jag oroar mig inte längre, jag har haft tur som fick komma hit den tid jag fick vara här, och jag älskar mitt jobb och jag kan klara mig själv nu. För jag vet att någon trodde mig, någon såg mig och bröt sig in för att hjälpa mig upp igen.
Det känns skönt. Sen kommer mormor och morfar tillbaka i november, men jag tänker inte säga något till dom om allt som hänt, för det har dom egentligen inte med att göra, sen så kommer de ju få reda på katten men den dagen den sorgen.
Nu är det handla imorgon, fixa pass innan jag går till jobbet (st. eriksplan så inte så långt från där jag jobbar) och tvätta igen. Sen tisdag är det möte med chefen, och med missionen samt pojken, sen på onsdag ska jag ut till stallet och fixa så att det bara är att flytta hästen, sen på torsdag är det jobbet och massa extragrejer som jag ska göra åt dom, sen på fredag är det mys med vännerna som kommer på middag och lördag pojken, söndag pojken och B. Sen måndag så börjar allt om igen, mitt liv är väldigt inrutat men det är ganska skönt att veta vad som ska hända i förväg.
Ingen Janne på måndag men nästa måndag är det samma rutiner som vanligt igen. Det är lite sugit. Men jag diggar det. För det är som sagt skönt att ha rutiner.
Så nu ska jag skriva handlingslista, göra lista på vad jag har hemma och försöka lista ut vad jag skulle behöva bunkra upp med. Konserver definitivt!
Och kattmat. Ska köpa storpack med kattmat! Skoja inte! Men den dagen den sorgen, nu när jag får skjuts får man ju passa på.
Men nu måste jag göra listor.
Make A Move
Haha jag går sent på jobbet, kommer och går lite som jag vill, det är skönt, men nästa vecka är det ändring på det för då bör det gått över. Så det jag gör nu är att försöka stimulera mig själv så mycket det går under dagarna. Så nu ska jag dra på mig lite snygg outfit och åka in till stan. Det kommer bli nice. Får se vad som händer dock, kommer träffa vännerna och sen får vi se om man kanske lägger pengar på något vettigt? Fast jag är pank så vettigt i mitt fall är kattmat XD Illa..
Cleo har återigen börjat dampa ur i lägenheten och hon är mer och mer lik en drottning för varje dag som går. Jag älskar henne.
Och så har man återigen dumpat pojken och skaffat en ny, jag är så himla bortskämd, men ärligt jag kan få vem jag vill bara jag anstränger mig lite, men jag orkar inte så den jag har nu är bara så länge, snart kommer jag inte kunna ha någon iallafall så det spelar ju inte så stor roll då eller hur? Imorgon (torsdag) är det bio som står på schemat. Det kommer bli jätteroligt att bara kunna gå på bio med en person utan att oroa sig för om man är i ett förhållande eller inte. Det känns bra. Faktiskt.
Men å andra sidan har jag varit bitch hela dagen idag så det kanske inte är så konstigt att jag dumpat dem som jag gör. Som nu, två minuter kvar tills jag blockar och tar bort. Haha så evil, noll tolerans kallas det också. Men orka med skit som man inte pallar egentligen men tar för att man ska? Vem gör det? Förutom jag då.
Fett glad att man fortfarande kan ha kjolen iaf! Detär mysigt! Sen kanske man borde tänka över vad man ska göra nu när man fixat nytt jobb och sånt. Men jag ska spara alla pengar jag får in nu till saker jag faktikt vill göra. Så menar, vem har sagt att jag måste jobba heltid? Är det ett jobb jag trivs med så kommer jag inte göra som jag gör nu och försvinna från jordens yta ett par dagar med ursäkten: "Jag är sjuk."
Men nytt jobb, ny pojke, nytt liv framför allt! Och snart även nya kläder. Men den dagen den sorgen! Nu ska jag njuta av allt det nya medan jag kan, sen får vi ta det som kommer senare när det kommer, varför gå runt och oroa sig i onödan?
Men som sagt, den dagen den sorgen, nu närmast, bio, hålla handen och sånt mys. Fett trevligt (så länge det varar).
Skulle verkligen vilja se "Ensam mamma söker." på trean också, det verkar skojigt. Synd bara att man aldrig är hemma när det visas.
Hmm, genomskinligt eller vad? Haha jag är så evil.. Men jag kommer inte vänta för evigt och som jag sa till Pojken, jag ska sluta snacka med honom så länge jag har sällskap, och jag tror inte att jag orkar med hans lekar längre. Han kommer aldrig till skott och jag orkar inte leva i ovishet om hur det ska bli, jag behöver kontroll och struktur inte vela och halvhjärtade löften med massa löften. Det är för likt min far, lova guld och gröna skogar men inte blir det av. Känner den typen och fått nog nu, jag har min pojke och behöver ingen annan just nu, jag är inte kär eller ens förälskad, men vad spelar det för roll så länge vi båda vet vad som gäller?
Dessutom tänker jag skippa killar och ragga lite brudar nu framöver, kanske den där übersnygga blondinen som kommer till mitt jobb med jämna mellanrum. Men nu ska jag tänka på mig själv först och främst. Kanske börja söka lite extraknäck så jag kan få saker och ting gjorda? Kanske det.
Men nu har jag nio minuter innan jag ska ligga i sängen och snarka så får korta ner det jag hade tänkt skriva till: "Fuck you!"
Jag klarar mig på egen hand och jag gillar det. Jag är stark just nu känner jag, tack vare den nya medicinen men iallafall! Det har hänt så mycket nytt nu att jag går på små moln av lycka. Även om man börjar lägga på sig, det är inte lika roligt.
Men jag har allt som jag behöver för att åka ut i november, that's great! Haha sug på den du Fiskkvinnan! Haha! Du kunde inte bryta ner mig fan vad surt det blev för dig eller hur!?
Only if you may..
Har fått rama in min biljett till Bullet for my Valentine i december, jag fick panik när jag inte hittade den så genom att sätta den i en fotoram vet jag vart den är. Fett boring att gå själv men what the fuck. Det går det med.
Cleo fick ett halsband idag, med en pingla på. Hon fick ryck och gjorde massa bakåtkullerbyttor och nu springer hon runt och dödar sin mus som tinituss tog med. Hon är fett söt när hon dampar ur som hon gör.
Men tillbaka till ämnet. Jag har fått ny medicin så jag jobbar nästan inte alls, vilket leder till att jag är mycket hemma eller ute med B. Vilket är helt okej. Speciellt nu när E-M har kommit tillbaka, så jag fick pengar så jag skulle klara månaden, jag har tid till Ikea, ungdomsmottagningen och handla mat, samt fixat jobbtider som fungerar. Dessutom har hon kollat upp så vi kan ta och äta lunch med varandra regelbundet så vi har koll på läget.
Och B har tackat ja till att bli gudmor, det är fett trevligt!
Är fortfarande besviken på Korven men antar att det kommer lägga sig snart, jag är ganska besviken på alla för tillfället. Och glad att jag slipper gå till J nu på måndag, han ser för mycket och märker mina skiftningar snabbare än vad jag gör. Det är läskigt att han kan se sånt som jag inte ser. Men jag jobbar på att bättra mig, jag försöker verkligen göra bättre ifrån mig. Jag vill inte vara en besvikelse för honom också.
Sen så har jag fått tid för terapi i grupp för sexuellt utnyttjade kvinnor. Jag tänker inte gå. Varför? För att jag inte tänker sitta i en grupp och berätta, jag har redan tillräckligt många personer runt omkring mig som det är jag behöver inte fler.
Sen reagerade jag på något som B sa idag. Man får inte säga Neger eller Negress när hon är med (hon är från kongo) för det är negativt laddat för henne. Jag frågade varför och vi hade argument om våra åsikter men jag respekterar henne tillräckligt mycket för att inte använda det ordet när hon är med. För hon respekterar mig och då ska man visa respekt tillbaka.
Men jag tycker det är ganska komiskt hur man kan reagera på ord som alltid funnits, som Nogger black, som inte fick finnas. Men varför finns isåfall Magnum White? Eller 88:an? Det går att dra det där hur långt som helst om man vill det men antar att man måste tänka på vad som är realistiskt att reagera på och inte.
Jag antar att arbetsmarknaden inte är så bra som man kanske skulle kunna önska. Men jag hoppas saker och ting löser sig för dig Gumman. För du förtjänar allt det bästa. Som jag alltid säger, du är bra, du duger som du är. Låt ingen sätta sig på dig!
Och så har jag återigen rykt ihop med mormor. Hon är så irriterande naiv/dum i huvudet.
"Vadå? Kan du inte komma?"
"Nej jag måste hitta jobb ifallatt om jag åker ut i november."
"Vadå? Du kan inte komma? Varför måste du ha jobb?"
IDIOT! ARGH!
"Du kan väl komma ändå."
Men herregud vad tror du? Det kommer vara möten tre gånger i veckan på olika ställen för min del för att se vad som kan göras och jag måste gå på dem. För nu när folk anstränger sig för min skull måste jag visa att jag faktiskt uppskattar det! Kan du inte förstå det?
"Morsan fick sparken också."
"Aha, så hon kommer inte heller..?"
How the fuck should I know!? Vad tror du!? Ärligt kan du använda din skalle till något annat än att odla hårväxt på? Hmm? Jag blir så frustrerad när jag inser hur gamla ni faktiskt har blivit, det är läskigt.
Fan vad jag hoppas att du dör snart, hellre du än gammelmormor för du är fan som gammelmormor! Och nej det är inte menat som en komplimang så ja du gör rätt som tar åt dig, men oj förlåt det glömde jag. DU VET INTE HUR MAN GÖR!
Fan..
Och jag hatar det faktum att jag är hudlös just nu, och att jag inte kan ta dig på allvar. Det är så mycket snack och sån liten verkstad. Nej förlåt. Ingen verkstad alls. Så nu tänker jag skita i dig, förlåt men du är så bra på att snacka men det händer inget. Du kom till stockholm idag och du kan ändå inte ses? Jag menar hallå? Varför ska jag då vänta på dig? Nej jag tänker inte göra det längre. Nu är det slut med det.
Och så måste jag till Gynekologen och kolla om han kan ge mig lite tips och knep men det är något som jag får ta senare. Det faktum att jag fick tre nummer på väg in till stan för att fika med B fick mig att le av vemod. Snacka om att saker och ting aldrig kommer vid rätt tidpunkt men de kommer iallafall. Men nu ska jag ner i sängen och tänka ljuva tankar om framtiden. Samtidigt som jag ska börja packa ihop saker och ting inför vintern. Då åker alla sommarkläder in i förådet och ut åker vinterkläderna samtidigt som man blir av med saker och ting som går till statsmissionen. Det är allti mysigt att kunna rensa ut gammalt skit.
Så imorgon blir det nya tag. Verkligen nya tag. Ska ha leggins, benvärmare converse, kjol och stickad tröja. Jag vill vara fin men ändå höstig. Dessutom får man passa på medan man kan komma i sakerna! Det är länge sen jag kom in i mina jeans tex. men det går nog så småningom att komma i dem igen, men vi får se när det blir.
Nu ska jag pussa Cleo godnatt, gå ut med sopporna och ta in disken i köket så jag vet vad jag har att göra imorgon när jag kommer hem.
Katten var jättesvår att döpa men nu när hon har ett namn tycker jag att det var ganska enkelt, det är väl lättare när man hittat ett namn man tycker fungerar? Jag vet inte men så är det iallafall. Så får vi se hu det blir sen, jag håller tummarna för att nästa gång ska vara lättare. Elliot? Fungerar alltid. Och mysfaktor när det är så ruggigt ute som det är, det kunde dock varit värre så jag klagar inte, är saft och mariekex. Tack M för det! Älskar det! Snacka om att återuppleva barndomen!
Och nu ska jag nog lägga mig innan jag dansar bort hela natten, för oavsett hur känslosam jag är så finns det alltid två känslor som alltid finns hos mig, glädje och vemod. En känsla av att saker kanske kan lösa sig. Hopp tror jag det skulle kunna vara. Men jag vet inte, har aldrig känt det förut.
Men det är underbart att veta att jag kan fixa mig själv, att jag kan klara mig. För jag kan det. Jag kan klara det här och jag kommer att göra det också. Det känner jag på mig.
If that's okay with you?
Hoppas det. Skiter i allt som kan gå fel, nu ska jag focusera på det som faktiskt har gått bra hittills. en chans på tre. Inte alls illa.
Crush
Har smörjt in varje centimeter av min kropp med hudlotion, rakat mig och duttat parfym bakom öronen, allt som saknas nu är att ta lite smink och borsta håret, som fortfarande är fuktigt och sen dra på mig mina svarta converse och jackan. Inte så mycket med andra ord men ska vi slå vad om att jag kommer komma försent iallafall? Jag känner mig själv för väl för mitt eget bästa.
Så nu ka jag bara röka klart och dra på mig sminket så det är fixat, men sen får vi se hur de blir med resten, de tar ju tid att klä på sig!
Men en positiv sak är det att jag börjar gå ner igen, nu när man inte har någon mat hemma X)
Åh! Så sa B igår, "Ditt kännetecken är helt klart Xb! Du skriver alltid det!" Det tycker jag var ganska rart. Sen dog hennes ökenråtta igår, stackaren hade klämt bakbenet i de här hjulet som man får med i buren, så det blev väl någon slags infektion eller något, tror ärligt att hon bröt foten. *grimarserar* Men hur fan ska man ha råd att ta en ökenråtta till veterinären när man lever på 2000 kr i månaden?
Men förståenligt nog så var B ledsen, hon lät riktigt nere igår. Jag kan verkligen förstå henne, men den händelsen gjorde att jag bestämt mig för att det är dags att fixa försäkring till min kisse, det är smartast ifall olyckan skulle vara framme. Det är bäst att vara förbered än att hamna i en svår sits som kostar skjortan senare. Visserligen kommer hon inte få gå ut alls i början men ändå! Jag menar, man måste ju se till så att hon har det förspänt innan hon blir gammal.
Hur gamla kan katter bli? Sexton? Jag kommer alltså ha katt när jag skaffar barn, det är ganska soft. För enligt mig bör alla barn få växa upp med ett husdjur på ena eller andra sättet. Det är bara så att jag anser att det är smartast att vänja både barn och djur vid varandra, det medför ansvar och plikt samtidigt som de kan få tröst från en annan än sina föräldrar.
Så egentligen har jag nog inte tänkt igenom det hela speciellt mycket men vafan, jag kommer ta katten och kommer se till att den har allt den behöver nu i början, och den kommer få hänga med mig över allt tills jag fått ordning på mitt liv, då kommer den få stanna på samma ställe resten av sitt liv. För jag kommer inte att ge bort eller släppa ut den. Jag har tagit på mig ansvaret för dens liv och jag tar det ganska seriöst, jag har ansvaret för dess välbefinnande och jag kommer inte låta någon eller något göra den illa om jag kan förhindra det.
Kommer vara sen, jag sa ju det! Men skit samma det blir höstsoppa och ostkaka så jag kan bli lite sen, även om ostkakan kommer vara supergod eftersom det är S som lagat maten, kommer sakna hennes matlagning..
Sen kan vi berätta att V faktisk är bög. Han berättade för B att han har pojkvän, tyvärr verkar det som om alla mysiga killar är bögar, upptagna eller bor i Örebro. Inte så jävla kul :(
Och nu är det bara en kvart tills jag måste gå och har fortfarande inte gjort något av allt som jag ska :p
Illa.
Nedräkningen kan börja, nu är det bara 26 timmar tills katten kommer :)
**Uppdatering**
Var på middagen, jag rök ihop med en av dem angående strippning, och hon fick damp när jag sa att jag gjort det. Hon bara: "Å herregud, så äter jag samma efterrätt som dig!" *äcklad och lämnar bordet* Shit. Snacka om att väcka känslor!
Hahaha.
Sen kom jag hem, för jag glömde mitt frikort till SF, så sprang jag iväg och gick på bio, ENSAM. Vad är det som är så svårt för folk att förstå? Om jag säger: Jag gick på bio och jag såg Wanted med Angelina Jolie, vart kommer då en tilläggsperson in som jag gick med? Ah just det förlåt mig, det är ju så att man itne kan gå på bio själv! Har totalt glömt bort det. Sorry! My bad.. Inte.
Herregud, vad är det med svenska folket? Ärligt? Jag ville se bion och jag kunde idag, och jag gick, that's it, varför måste man gå med en till person för att man går på bio? För att det är den klassiska dejt saken att göra? Eller vad!? Jag kan inte förstå det där.
Men i vilket fall som helst. Nu är det bara 19 timmar kvar tills kisse kommer, spanade på försäkringar, men jag vet inte.. Det är fett avancerat ju! Och jag kollade både agria och if. Men antar att jag får spåna på det senare, nu ska jag dra av mig skorna och sova. Mm.. sängen.. Kan det bli bättre? Ja jag vet hur det kan bli bättre, jag skalar en morot att knapra på, jag älskar det. Finns inget bättre än färska, knapriga morötter när man är sugen på något att äta. Sådeså. Imorgon ska jag till läkaren *dansar jigg* och se om jag fortfarande är psykiskt störd. Det blir intressant att se. Hoppas han inte låser in min bara.
Hehe. As if.. Fan, dum tanke. Men som sagt, nu ska jag sova. Och man kan gå på bio själv, det är fett skojigt, vi var fem pers som gick själva och gjorde sällis mitt i biosalen, den var typ fylld till en sjättedel, så vi tog de bästa platserna och gosade ner oss. Fett trevligt. Gillar stockholmarna, de är så schyssta!
**Uppdatering**
Kisse kommer om en timme! Städar som ett jehu XD Wiek!
PS. I loved you
But you are here, and make screams of lullybyes.
So I watch the sky, and behold the stars above me, as it all comes crashing down on me.
Jag är så ledsen, jag är verkligen det. Hade sett fram emot denna dag så himla mycket, jag hade lovat att ställa upp när hon behövde mig och hjälpa henne så mycket jag bara kunde. Men som alltid så förvandlas mina löften till henne till grus, de håller aldrig, av en eller annan orsak. Varför har jag ingen aning om förutom att jag vill mer än vad jag kan. Denna vecka har jag så mycket möten och skit att jag inte vet in eller ut, jag måste fixa så många saker att jag blir smått galen på mig själv. Samtidigt som jag inte har mat alls hemma och inte heller orkar handla, för jag vet att det bara är onödigt. Jag menar, varför ska jag göra det? Jag åker ändå ut snart som jag beter mig.
Så nu har jag ett möte idag (som jag inte ens viste om att jag hade) och R-F från missionen ringer mig. "Du kommer väl ihåg att du har möte idag?" Eh nej det gjorde jag inte, varför just idag? Varför sa inte du något igår? Då hade jag kunnat skjuta upp mötet! För jag visste inte om att jag hade det jag hade ju lovat att följa med, och jag såg fram emot det! Det är som om allt jag försöker göra bara går åt helvete hela tiden, för att jag vill göra för mycket på för kort tid.
Kanske är det meningen att allt ska gå åt helvete för mig så jag får tid på mig att tänka ut vad det är som jag verkligen vill göra med mitt liv? Jag vet inte, det jag vet är att jag inte har minsta lilla rätt att klaga på att hon aldrig håller sina löften eftersom jag är lika dan själv, jag håller inte mina löften till henne. Jag hade verkligen planerat att få följa med dit, jag skolkade från jobbet för att hänga med, så jag slapp komma med ursäkter om varför jag inte kunde gå när jag ska utan måste smita iväg tidigare, men inte gör det något när jag inte räknat med allt annat som kommit ivägen!
Fan fan fan. Jag hatar mig själv och det faktum att jag inte kan planera in något alls för tillfället. Hatar det faktum att jag inte klarar av att sköta mig själv ens för en dag! Herregud hur lyckas man fucka up allt så jävligt som jag gör!? Hur orkar man fortsätta planera när det ändå inte går vägen!? Herregud!
Dessutom är jag riktigt sur på R-F för att hon ser till att jag har mindre att röra mig med än vad jag brukar. Det suger.
Så vad ska jag göra idag då? Ska åka till Vällingby och handla lite mat på Lidl. Bara så jag klarar mig till nästa vecka och kan åka med R-F till Willys eller något annat billigt ställe, men jag antar att det blir som ikea, det skjuts hela tiden på framtiden tills jag inte har tålamod att vänta längre och tar saken i egna händer.
Jag är så besviken på boendet och framför allt på mig själv.
You speak to me
I know this will be temporary
You ask to leave,
but I can tell you that I've had enough
I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go
Step up to me
I know that you've got something buried
I'll set you free
You set conditions, but I've had enough
I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go
Come back home, won't you come back home?
You step in line, you got a lot to prove
It comes and goes
Yeah, it comes and goes
A step in time, yeah it's a lot to move
I know this will be temporary
I know this will be temporary
I know this will be, but I've had enough
I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go
I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go
Jag hatar er ni som sitter där i era små kontor och räknar med hjälp av kalkyltor hur folks liv ska bli, hur man ska leva för att ni inte ska punga ut med mer pengar än nödvändigt. Jag hatar er så mycket att jag mår illa just nu, har inte känt ett sånt glödvitt raseri någonsin, inte ens mot min far! Då kanske ni förstår hur arg jag är, eller åtminstone har ett humm om det.
Fan ta alla er som sitter där och tror ni vet vad som är bäst på en efter att ha studerat diagram, som slår dövörat till när det gäller individen, ni ser statistiken, vad som behövs göras och hur ni kommer undan lättast. Fan vad jag hatar er. Jag mår fyiskt illa av den vrede ni väckt inom mig.
Jag var tvungen att gå ifrån mötet idag. Bara lämna rummet, gick in på toan, satte på vattnet för fullt och sjönk ihop på golvet, grät så jag fick kramp, så att det enda som hördes var mina ojämna andetag som fläckade kaklet med sin immiga spegelbild. Det känns skönt att veta vad ett människoliv är värt för er. Det är underbart att förstå hur ni ser på mig, på alla andra som är i samma sits som jag.
Det är betryggande att inte ens i Sverige så kommer människovärdet före pengavärdet. Det är verkligen upplyftande!
Mår så sjukt illa av ilskan som bara kokar i mig, hade sönder micron bara för att jag är arg, jag måste få utlopp för min ilska utan att ha sönder saker. Men hur ska jag då göra?
Fan vad jag hatar er allihopa! Jag LITADE på dig! Och jag gör det fortfarande för du ser hur det egentligen är, vad som döljer sig under min likgiltiga fasad, du såg det rädda lilla barnet som inte vågar lita på vuxna längre efter att ha blivit sviken så många gånger förrut. Ja det är sant att jag inte litar på någon annan än mig själv och att jag inte har något som helst förtroende för samhället, nu sitter jag här och får allt bekräftat igen, allt jag trodde skulle kunna gå har grusats, varför ska man behöva kämpa för ens rätt att existera?
Hulkar framför datorn och känner mig så jävla maktlös. I november åker jag ut, och jag hatar er för det. När ska jag få andas ut? När ska jag få slappna av och känna att jag kan klara det? När är det Min tur att faktiskt må bra?
Ego som jag är vill jag vara lycklig, jag vill känna hopp inför framtiden, men ni slår hela tiden undan benen för mig. Jag kan inte förstå vad jag har gjort som är så fel, så illa att jag ska straffas som jag gör..
Jag orkar inte med mer motgångar. Jag ger upp nu. Rullar runt och spelar död, nu har jag nått gränsen för min kämparanda, jag orkar inte slåss för tomma löften, för saker som aldrig kommer inträffa. Jag orkar inte leva på luft.
Jag trodde det skulle ordna sig, jag trodde jag var på rätt väg, jag har fixat ett jobb, lägenhet och har en fungerande ekonomi, en krets som stöd som jag litar helt på, men så kommer du, "fiskkvinnan" och beslutar att jag pga mitt missbruk inte kan få bo som jag gör. Jag orkar inte med dig, jag hatar dig med varenda fiber i min kropp. Jag struntar i vad alla andra säger om dig, jag hatar dig.
Hur många gånger måste man falla för att kunna resa sig upp igen? Hur många gånger måste man ligga med ansiktet i marken innan det är okej att inte resa sig upp igen?
"Tänk inte mer på henne låt henne inte ta mer energi från dig." Den nionde oktober, den dagen avgörs allt, om jag stannar eller blir utslängd, allt beror på hur bra en person är på att snacka. En person som ska snacka så att min framtid inte inkluderar att jag hamnar på gatan, and guess what? Jag satsar hellre på de andra, de som ska övertalas. För det är ju bevisat, flera gånger om, att det inte kommer fungera. Det är Överbevisat ett antal gånger.
"En förälder älskar inte sitt barn om den inte slår den då och då." "Det är lätt, skaffa jobb, hoppa av plugget, du behöver inte gymnasiumutbildning! Ta jobb på MacDonalds vet ja!" "Ditt ärende har inte en hög prioritering eftersom det inte är så allvarligt."
Och så får vi inte glömma klassikern.
"Så, allt du behöver göra är att flytta hem igen."
"Om den där ungjäveln kommer över min tröskel så DÖDAR jag honom! Fan att jag kommer misslyckas nästa gång!"
*Forcerat skratt* "Men som du säger, det menar du inte." *ger ett menande ögonkast* "Så då kan vi avskriva.."
"Du ska vara på det klara med att jag menar vart enda ord av det.."
*Djup suck.* "Jaha, då antar jag att vi får lov att gräva i detta lite." *Ser irriterat på klockan och konstaterat att attans, hon får faktiskt lov att utföra sitt JÄVLA jobb den här gången.*
Fan. Hur många fler bevis behöver jag att det inte är individen som står i focus? Att det är pengarna och inte en enskild människas behov de tar hänsyn till? Jag är så jävla less. Less på att kämpa, less på att försöka få ta del i det samhälle jag faktiskt betalat för att ha. Jag undrar vart alla skattepengar tar vägen. Inte till de behövande iallafall.
Orkar ingenting. Borde kanske sätta stopp för det, jag är så trött på att vara nere, så trött på att jag aldrig kan sluta gråta, att jag aldrig kan känna mig trygg. För let's face it, det är lika bra att jag flyttar hem igen. För det kommer inte hända något till min fördel iallafall. Jag kommer bara släppas ner i det mörka hål jag gång på gång klättrat upp ur för att de ska slippa se mig.
Det som inte syns det finns inte. Var det inte så man sa? Syns inte, finns inte. Ronja Rövardotter.
Så jävla utled på allt som har med detta jävla fittliv att göra. Goda nyheter sprids snabbt heter det väl? C från Missionen ringde, hon pratade med mig ett tag eftersom hon hört vad som sagts. Allt jag kände var bara: 'Jaha? Why care?' Jag kommer ändå vara borta om en månad. Så varför lägga ner tid och energi? Det är så jävla onödigt. Ska fan ringa till Nadja imorgon och fråga vart hon vill ha mig, så jag kan ställa mig där redan nu, så jag slipper den här osäkerheten om vart jag hamnar.
"De goda nyheterna är iallafall att det är lag på att man inte får hamna på gatan i stockholm, *skrattar lätt* Eller, ja lagen gäller tills man fyller arton, sen får man bo på härbärge, men det är en annan sak, man har iallafall alltid tak över huvudet."
Men schizes! Fan vad uppmuntrande! Jag tror jag går och hänger mig nu. Om jag får vill säga, jag vet inte, vill du att jag ska sitta fint, räcka vacker tass eller något annat innan? Inte? Men vad bra, ursäkta mig då, kan du räcka mig repet?
Precis som förra gången. Bara det att nästa försök kommer inte vara just det, ett försök, nästa gång ska jag lyckas. Och eftersom min duktiga doktor sa att piller aldrig fungerar (eller som han sa ytterst sällan) så tänker jag ta till något annat, skära halsen av mig möjligen? Men det är så kladdigt.
Jag har iochförsig en bro alldeles utanför mitt hus. Men den är för låg. Och innan jag gör något tänker jag se till att mina självmordsbrev faktiskt kommer fram. Och inte hamnar i Mumins händer som förra gången. Konstigt. Jag är helt torr i ögonen, kanske har jag förlikat mig med framtiden?
Vad spelar det för roll egentligen?Jag är en bitterfitta som räds kärlek och åtagande lika mycket som Amerika räds Terroristerna. Jag kan inte och får inte bli kär. Aldrig igen. Så vad ska man göra? Jag ska åka till huset imorgon och se om de kan lägga in mig. Om inte. Ja då går jag till ungdomsmottagningen och ser om jag kan få testa mig, om det är negativt, då är det inget som hindrar mig längre. Jag har redan dödat en gång, jag kommer inte göra det igen.
Is there room for one more sad song?
Varför ska man alltid sitta i den här jävla sitsen? Gång på gång hamnar jag i samma position som jag kämpat mig ur. Ärligt talat vet jag inte hur mycket mer jag orkar. En del av mig vill bara lägga sig ner och spela död, en annan del vill ta beslut om mitt eget liv, min egen framtid. På det enda sätt jag vet. Självmord. Men är det okej? Nej. För jag är inte smart nog att lyckas, måste hitta ett sätt att ta kål på mig en gång för alla, utan att behöva hoppa framför ett tåg.
Eller en bil. Eller cyklist.
Men vad?
Jag orkar inte spåna, kommer det upp något så testar jag, om inte tänker jag sitta kvar i min lägenhet, växa fast i den här stolen och bara spy galla på alla som har mage att närma sig mig. För jag vill vara ifred, jag vill slicka mina sår i ensamhet. Kanske kan det få mig att orka resa mig upp igen för nästa rond. Klockan har ringt och jag har inte så mycket tid kvar att hämta mig på. Men jag måste. Eller gör jag verkligen det?
Footprints in the sand
Dessutom har jag bestämt mig för att släppa pojken nu, för let's face it, han är inte det jag vill ha. Inte Q heller, mest för det han sa igår, men jag insåg ganska snabbt att jag inte skulle klara av det. Inte distansen och inte nu när jag får katt. Jag sa till Missionen: "Jag ska vara kattvakt ett par veckor tills hon får ett nytt hem" men det kommer aldrig bli ett nytt hem för hon är hemma hos mig! Och ärligt talat så ser jag inte något fel i det med tanke på att två andra har skaffat kattungar som bor här, så varför inte jag?
Kan tillägga att jag är en riktig bitterfitta idag. Har man ingen sysselsättning så får man 750kr i månaden att leka för, har man sysselsättning så får man 1050. Gissa vad jag får efter att ha varit sjuk i två veckor (eller opasslig en av dessa men iallafall).. Guess. 500 kr. Jag får alltså mindre av att ha en sysselsättning och inte gå på den än om jag inte hade något alls? Var är logiken i det? Ärligt? Ja jag blev väldigt bitter, men jag antar att det är sånt man får bli när allt går åt skogen.
"I thought you were the one, But you wont see the tears I cry."
Sen insåg jag att jag bara har honom av en enda orsak, och det är tills något bättre kommer. Och det är inte rätt mot någon av oss. Ärligt, det är inte seriöst, jag får inte komma hem till honom och han ska bara hem till mig vi kan inte göra något tillsammans, så varför ska jag ens försöka? Nej jag hoppar det då, för jag längtar efter något bestående. Och han kan inte ge mig det. Så det är bara att gå vidare för mig, att leta vidare efter någon som kan ge mig det jag behöver och vill ha.
Men den dagen den sorgen. Funderar på om det J sa är sant. "Du anstränger dig så väl att vara social, och väluppfostrad så man inte ska se sprickorna i fasaden. Och du flyr från allt som kräver mer ansträngning än vad du är redo för, och känslor är något du räds. För du är rädd att du inte har rätt att få det som är bra."
Ja kanske är det så, precis som han reflekterade över att jag alltid sätter mig till rätta, gosar in mig och gör mig beredd på att försvara mig.
"Du sätter dig i fåtöljen och fixar dina saker runt dig, gör dig hemmastad, och reser skyddsmurarna. Jag får känslan av att du varnar mig när du säger åt mig att du är cynisk och rädd för hängivenhet."
Ja kanske är det så, jag menar, du om någon borde veta det eller hur? Och det roligaste är väl det att det gör att jag bestämt mig om Q. Han kan satsa på Stina om han vill, för jag vågar inte satsa. Det bara är så.
Jag antar att jag kanske inte är gjord för att älska eller älskas, men jag försöker. Jag försöker verkligen bättra mig.
Får se hur bra det går men jag har iallafall gjort ett försök.
And break away..
Jag önskar att jag vore en mindre komplicerad människa, en som inte springer åt andra hållet så fort det blir lite motigt eller lägger mig ner och spelar död. Och framför allt en som inte hugger om jag är osäker. Hade jag varit en hund hade de avlivat mig sedan länge. Synd att man inte är det.
Men det är återigen ett sätt att springa ifrån mina problem, jag tar inte tag i det som jag borde. Jag låter det hellre rinna ut i sanden än att ta tag i vad det nu är jag borde göra. Och det stör mig för jag är inte en lat person. Visst, jag kan njuta av att inte göra något men jag kan inte sitta helt sysslolös i två dagar.
Det gör att jag räknas som en person som hela tiden vill göra saker, och tyvärr så finns det många som tycker att jag är för mycket.
Och som M sa: "Vi måste träffas, du verkar som en helmysig tjej ju!" Jaha? Och om jag inte orkar för att ett, jag gillar inte dig på det sättet, två, jag tycker du är lat och irriterande och tre, jag är redan kär i någon annan? Vad får dig att tro att jag kommer hamna hemma hos dig? Ärligt? Du är inte så bra, och tyvärr det kommer inte att hända, så kan du snälla sluta ringa mig?
Det är något som stör mig ganska mycket faktiskt. Men jag anser iof att det är lugnt för det går inte för mig. Sorry guys men nej, jag kommer aldrig kunna det. Så jag får göra som chefen helt enkelt, men oj just det. Det kan jag inte för jag har psykisk störning på pappret så det går inte!
Så mycket för att hans farmors bror sa att det inte skulle fungera så. Jovisst, men har du sett min livmoder? Mina äggstockar? Så hur kan du ge ett utlåtande? För som läkaren själv sa: "Tyvärr.."
"It's nice to know that we had it all!" Jag kommer aldrig glömma det. Och jag ska förbi skogskyrkogården på onsdag och tända ett ljus för han/henne. För jag kommer aldrig kunna glömma det. Och det faktum att jag försuttit chansen med 70% gör att jag inte tror på att det kommer gå.
Som jag alltid säger: "Statistiskt sett så kommer det inte gå." Ändå sitter jag där och försöker när jag vet att jag har alla odds emot mig.
Det är moget.. Inte.
Men iallafall så är det nice att jag fått snacka med min bror, känns som om det är okej mellan oss nu. Men men. Vi får se hur det blir med det. Nu ska jag duscha och krypa ner i sängen. Mys.
Rape Me
Rape me my friend, Rape me again.
Jag blir så frustrerad och arg på alla killar just nu, verkligen alla. Även pojken. Det enda jag är säker på är att det kliar i mina fingar att lyfta luren, ringa Q:s nummer och be honom uppfylla mina drömmar. Men det är för tidigt, jag kan inte få det nu, inte vid min ålder. Så jag håller mig till pojken just för att det är okomplicerat, och verkligen allt annat än seriöst.
För det är säkert med honom eftersom det inte finns en chans att han kan såra mig, eller ens repa mitt hjärta. Sen kanske det är själviskt av mig att ha honom på de vilkoren men jag har inte ljugit för honom eller lett honom bakom ljuset på något sätt.
Så vem är det nu jag försöker föra bakom ljuset? Okej jag ska vara ärlig, jag gillar Q, men han är i Örebro och pojken är här. Men ändå, vi ses en gång i veckan knappt. Så det är knappast något seriöst. Ändå gillar jag pojken på ett konstigt vänster. Jag vet snacka om dubbla budskap menmen.
I vilket fall som helst är det inte mitt största problem just nu. Det är det faktum att jag inte kan sluta tänka på honom. Rest In Peace, mate. Fan kan fortfarande inte greppa det. Det är som om det hela tiden glider undan mitt medvetande. Även trots att jag VET att han är död, det var knappast en tom kista, ett spratt mot resten av världen som kostade mycket. Inte i pengar utan i känslor för alla inblandade.
Så varför har jag en känsla av att något inom mig gått i ide, redo att skratta åt honom när han kommer tillbaka? För jag vet att han inte kommer tillbaka, jag var där med Bacon när mormor sa det till mig. "Tessan, något hemskt har hänt." Och så bröts hennes röst. Jag blev alldeles kall och krävde att få veta med panik i hjärtat: "Vad? Vad har hänt? Är det I? Eller L? Åh gud säg att ingen av dem har dött!" "Nej." Ett djupt andetag innan hon säger: "Det är R. Han är död." Jag kommer ihåg känslan. Först den fasansfulla lättnaden, sedan förvåningen och sedan eftersmaken av bitterhet. Han är död. Cancern tog honom till slut, och jag kommer aldrig mera reta honom, se honom gå över gården, mobba honom för tjejer, spela fotboll, eller ens se hans ansikte igen. Det ansikte som jag växt upp med är borta för alltid.
Cancer.
Och vad jag hatar den sjukdomen. Den har tagit alla från mig, alla.
Så varför är jag så bitter? Varför så skamsen? För att han borde ha fått leva, han borde inte blivit drabbad alls över huvudtaget. Han spelade hockey och fotboll, han var i topptrim och så två veckor går och han kan inte ens äta själv. Det är så jävla fel. Sjukdomen tar inte de gamla, de svaga eller de små. Den tar alla. Oavsett hur man ser ut i fysisk kondition, psykisk hälsa eller har för sjukdomshistoria bakom sig. Kanske ska man vara glad för det, vi har en icke rasistisk sjukdom, en som tänker "rätt". Men jag hatar den sjukdomen. Jag hatar den med varenda fiber i min kropp. För den är så osjälvisk och oförutsägbar. Ingen går säker. Absolut ingen.
Så det jag gör är att gå runt och vänta. Jag väntar på något. Vad vet jag inte, svar? Kanske. Jag vet inte vad jag vill veta, jag har alla svar jag behöver. Och jag kommer träffa läkaren på Torsdag för att prata om en eventuell operation. Men jag vill inte tänka på det. Jag orkar inte.
Kanske finns det något efter döden, något som gör att de vi älskar och saknar väntar oss när vi gör dem sällskap. Men jag tror inte det.Hur kan jag göra det när världe är så fucked up som den är?
Jag har inte gråtit över honm och jag kommer aldrig göra det heller, varför skulle jag göra det? Han är död, jag lever, och jag hatar det. Han borde inte vara död, han borde vara här. Men det är många som inte borde vara döda som faktiskt är det. Fjalar, Farmor. Farfar..
Och de som borde vara där istället är helt klart min fader, min moder och eventuellt andra som jag inte tycker om men jag kan inte släppa det som läkaren sa efter att ha träffat min morder. "Jag är till 98% säker att hon lider av en psykisk störning."
Så jag har förlåtit henne, jag måste. För hon är den enda familj jag har kvar. Och även om Bacon är min andra hälft så är hon inte familj. Så jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men något är det. Jag skrev förut att jag skulle ta en kula för hennes skull, det skulle jag fortfarande men jag insåg ett par saker när jag tänkte tillbaka, och det är att hon skulle göra allt för min skull. Jag vet att jag kan lita på henne till hundratioprocent. För jag vet var jag har henne, och hon vet var hon har mig. Så det är bra, eller hur? Kanske. Men jag kan inte släppa tanken på att tiderna förändras och vi likaså. Jag är rädd att vi kommer växa ifrån varandra.
Men jag förstår inte hur jag kan tänka så, med tanke på att jag har allt jag behöver här och nu i henne. Hon är allt jag behöver, hon är luften i mina lungor och marken under mina fötter.
Det är till henne jag alltid kommer återkomma. För hon har mitt hjärta.
Kanske är det inte konstigt att jag inte hittar en kille som håller måttet när hon är måttstocken. Men jag vet att jag en dag kommer få allt jag vill ha, bara jag biter ihop och håller ut, svett och tårar gör att de flesta önskningarna går in.
Även om jag för tillfället är rätt trött på killar. "Om man fick dig hela vägen, en bra film, popcorn, hemma och mysa, är du värd det? Är du så bra?" "Jag är okej." "Hahaha"
Vad trodde du jag skulle säga? Att jag är värd det många gånger om? Mycket möjligt att jag är det, mycket möjligt med tanke på att jag inte kan få killarna att släppa mig fast jag är så svår. Så varför frågar du ens? Jag kommer inte hamna i soffan hemma hos dig. Jag är ledsen men du påminner för mycket om A för det. Jag är ledsen men så är det. Så du är fucked hur du än gör när det gäller passion mellan oss. Sorry.
Precis som alla jävlar som stalkar mig på jobbet, när jag jobbar vill jag jobba, inte ta emot telefonnummer! Okej!? Jag vill kunna sköta mitt jobb utan att snubbla över killar som står i min väg. Snälla kan ni acceptera det? Det skulle vara guld värt.
Den enda som jag inte har problem med är Ryssen, han är så rar att han får skoja hur mycket han vill, han får mig att bli glad. Jag vet inte vad jag skickar ut för signaler eftersom alla flirtar med mig, men en sak vet jag, jag är inte intresserad av att ändra på mig för att ni inte kan ta ett nej. Tyvärr men så ligger det till.
Så imorgon, om jag får ett enda nummer, eller en enda kommentar om hur jag ser ut, fika, eller något annat i den kategorin så kommer jag ställa mig rakt upp och ner och gallskrika. Okej?
Nu måste jag sova. Ser i kors, teat är slut och jag börjar nästan sluddra. Inte allt för bra. Nej..
See ya. Byebye.
Nothing Else seems to Matter
Pojken kom över igår och det var väl ganska mysigt, och guess what, han hjälpte till. Såg till att jag kom upp i morse också, det var ganska rart av honom, så Ryssen frågade om det var min pojke, och jag sa ja. Konstigt det kändes för vi är inte ett par, inte enligt mig, vi träffas ibland men inte så ofta. Men det raraste pojken gjorde var igår, han undrade om vi inte bara kunde mysa, utan att gå hela vägen, och han är så underbart duktig med sina händer. Mys.
Så antar att vi inte är KK heller men något mer. Vad vet jag inte ännu, men det kommer väl snart fram.
Idag hatade jag mitt jobb, men en av killarna gjorde sina sista timmar i samhällstjänst, kommer sakna honom, och ryssen kommer vara där ett tag till, vilket är skönt, på något sätt.
Han var så söt, erbjöd mig att komma på middag hemma hos honom, med hans föräldrar så inget perverst, jag gillar honom! Faktiskt, han är rar, på ett väldigt tufft manligt sätt.
Sen att han är en och nittio någonting och muskulös har väl en liten del i det. :)
Saknade Q idag, han stack från msn så fort jag kom in, det kändes lite bläigt, men vad kunde jag vänta mig? Var väl inte så snäll i förrgår, dog nog ganska hårt på honom, somnade som en död.
Men iallafall så blev man riktigt sur på jobbet idag, jag och G skojade som skjutton, övertrötta som vi var och fem i fyra ropade vi ut att vi skulle stänga om fem minuter och bad alla avsluta sina köp. Fem över gick folk fortfarande runt i butiken, en kille tog med sig tio jeans in i provhytten och dumpade det där, och inte förens kvart ÖVER kunde vi stänga dörrna, jag var så arg på kunden!
"Vi vill påpeka att butiken har stängt nu, för tio minuter sedan så vi ber vänligen kunderna som är kvar att avsluta sina köp eller komma tillbaka imorgon då vi har öppet mellan tolv och fyra." Då kommer trion fram som bara tittat på allt, slängt ifrån sig det på golvet och gått vidare, fram till kassan och börjar munhuggas om att vi är otrevliga som inte låter dem titta klart i fred! Jag lackar ur, sådan som jag är, och säger med ironi: "Vi har stängt, ni kan fönstershoppa från gatan om det är så, annars kan ni alltid återkomma imorgon vid tolv då vi öppnar igen. Då stänger vi klockan fyra *ser menande på klockan* Inte klockan tjugo över."
"Är det såhär ni behandlar kunder? Det är ju för guds skulle BEGAGNADE KLÄDER! Var glad att någon köper!"
"Kunder behandlas väl men folk som bara är här för att göra mig förbannad kan jag vara otrevlig mot om det är det som krävs. Hade ni tänkt köpa något eller kan jag gå och plocka upp sakerna ni slängt på golvet?"
"Vilken fräckhet!"
"Ja du vilken fräckhet att inte ha respekt för att det som finns i butiken är gåvor, och saker som folk gett oss, inte saker vi köpt, därför ska de behandlas varsamt, något ni verkar missat totalt. Hur skulle du känna om någon gjorde såhär hemma hos dig?"
"Det är en butik vad ska du göra här om inga kunder kommer hit för att du är så otrevlig?"
"Jag tror nog vi klarar oss på de stammkunder vi faktiskt har och de som kommer hit för att de faktiskt vill ha dessa.. Hmm.. Gamla äckliga begagnade sakerna? Var det så det var?"
"Hur understår du dig! *börjar skrika på vad jag tror är italienska jävla turist*
"Tack men som sagt ska ni ha något eller kan jag visa er dörren?"
"Makalöst!"
Jävla fittor, ärligt! Kan man inte ha respekt för det koncept vi står för då tycker jag personligen att de inte behöver gå till oss över huvudtaget!
Jädrans vad sur jag var! Slutar liksom kvart över fyra, jag var inte därifrån förens vid kvart i och då hade vi inte ens gjort hälften av allt pappersarbete som vi måste, G sa att hon skulle gå tidigare i morgonbitti men hur schysst är det på en skala?
Men jag försöke tänka positivt och se det braiga i det hela, jag fick lära mig att inte skrika jävla fitta i ansiktet på henne, och försöka klura ut hur jag skulle bli av med min stalker. Ja han kom dit igen, vet itne varför men han gjorde det, trodde väl att jag skulle bli glad, lämnade namn och telefonnummer, och ber om en fika, igen.. -.-
Herregud hur mycket kan gå fel på en dag? Ärligt? Första gången var jag smickrad, andra gången road, nu är jag bara pist för att ett nej aldrig duger. Nej jag kan inte jag ska jobba över, nej jag kan inte för jag har inte tid, nej jag är ledsen men jag är inte intresserad, nej jag är ledsen men du är en kund, jag kopplar inte ihop jobb och nöje, tyvärr. Vad mer kan man säga? Herregud, fatta piken, jag vill inte gå ut med dej! Leave me alone!
Ska det verkligen vara så svårt för en annan människa att ta ett nej? Säger som B: "De är den enda gruppen av människor som inte lärt sig att säger man nej fler än fem gånger så är det verkligen ett nej. Det hjälper inte att tjata."
Tyvärr är det så, och dessutom är de slibbiga, som överkokta spagetti. Förlåt men jag anser att man inte ska glo på andra eller flirta med avsikt att få ut mer av det än just en flirt när man är med sin flickvän. Tyvärr verkar jag vara en av de få som faktiskt anser att ma inte har någon som helst rätt att vara otrogen bara för att man kan.
För mig är det enkelt, har aldrig varit otrogen och tänker inte vara det, för om man är så suktad att hoppa över skaklarna är det dags att se sig för om det förhållande man är i verkligen är det man vill. Jag menar, för mig är det enkelt, har du engergin nog att vänsterprassla då har du energin att säga att det är slut. Så det så.
Tyvärr fungerar jag inte som merparten av alla killar jag träffat som anser att det är okej att vänsterprassla, det får en ju att uppskatta det man har hemma ännu mer! My ass att det är okej. Det fungerar inte så tyvärr.
Men jag är väldigt bestämd på den punkten och kanske jag egentligen bara ska hålla käften för jag vet ju inte hur det är egentligen för jag har aldrig varit suktad, men det är så det känns just nu iallafall, för mig.
Imorgon.. Längtar tills imorgon! Måste fixa något som hon kan leka med dock, och en sovplats, om hon inte tar fåtöljen.
Vi får se vad de andra tycker, ska sprida ut lite kattsand i lådan också, och ställa upp matskålarna och ställa undan fodret. Jag är så jävla ambitiös! Men nu måste jag nog gå och köpa godis, och en film kanske? Vet inte men något måste jag fixa.. Vad går på tv?
This Love/Roses
Det är så enkelt men ändå så invecklat.
"Without you Im nothing at all, with you nothing seems impssible." Kan man säga det bättre än de kan? Finnar, vi är sentimentala skitar som super mer än vi borde.
Undrar ibland hur livet utan henne skulle vara men det går inte. Hon är en del så stor att om den tas bort försvinner hela sammanhanget, innehållet faller sönder.
Vad har vi inte gjort tillsammans? Vad kan vi inte göra ihop?
805 kr för flyget förresten, och hotell, så kanske B följer med, så man slipper åka själv, det är fett nice, hon är nu svensk medborgare, grattis gumman! Men jag som är född med svenska språket hade svårt att lista ut vad de menade, varför ska alla myndigheter alltid krångla till saker och ting?
I allafall, jag tänker på henne ganska mycket, speciellt nu när jag har så svårt att sova, jag har min små berättelser som jag inte orkar skriva ner för det är så mycket mer levande om man spelar upp dem i huvudet, och man kan vinkla det utan att behöva leka med orden för att det ska passa just den stämning man vill ha.
Om vi skulle leva i en annan tid, en annan epos än den vi faktiskt lever i så vet jag att hon skulle vara lady och jag hennes tjänare, för det är så det är nu, även om det inte alltid märks, men jag är hennes att göra vad hon vill med tills det att hon eller jag finner en bättre andledning till min existens.
Så har man pratat med kattstallet nu också. Så får se när man ska dit och hämta katten.
Men jag måste sluta tänka så mycket. Och börja agera mer än vad jag gör i nuläget. För det går inte att fortsätta såhär, att tänka men inget händer. Så jag är ganska sur på mig själv för jag kommer aldrig iväg.
Men samtidigt, varför inte, jag kommer inte få åka utomlands med Bacon alls, hon ska skaffa häst och jag katt så vi kommer aldrig komma iväg, men jag är inte ledsen, inte ens besviken för jag visste det redan från början att det inte skulle gå.
Så därför drar jag själv, för jag inser att man inte kan leva på andras löften eller ord som man faktiskt inser att man är stark, att man kan göra sånt själv, jag kan åka ensam till ett land och gissa vad, det skrämmer mig inte, det känns tvärtom ganska skönt. Och nästa helg så ska jag på kryssning! Säg det! Haha till Åland men iallafall! Ska på kryssning och bara slappa, ha skoj och träffa människor, ska åka lyxvarianten, det är ju inte för intet man är medlem liksom! Så det kommer bli underbart! Bara få komma bort en hel dag från stockholm, havet, vindarna och skärgården, sen knalla runt på Åland en halv dag, njuta av allt som går att njuta av i Mariehamn och sen tillbaka lagom för att gå på skiftet på jobbet igen, kan det bli bättre? Fan vad jag längtar.
Men vad händer i helgen då? Nada, pojken ville ha med mig ut men jag orkar inte eftersom jag får så mycket skit från omgivningen så fort jag nämner "ut" i en mening. Som igår, fan vad jag skrattade! B drev som fasiken med surkärringen som satt och var butter i ett hörn, så fort hon öppnade munnen så tystnade alla runt bordet, allt stannade liksom upp och ingen rörde en min, för att sedan ignorera henne och fortsätta som vanligt. Visst, det är elakt och väldigt barnsligt men det ger faktiskt en viss grad av självkänsla att kunna komma åt henne på något sätt så som hon ansätter mig.
Så nu ska ma bara till källaren och hämta vantar, mössa och halsduk sen så kan man somna tryggt vettandes att man har sitt på det torra. Jag älskar min nya jacka också, jag älskar den så himla mycket!
Och säger som B sa idag: "Fan vad de är äckliga!" Ja, förlåt men de är dem. Vem skulle spana in andra tjejer väldigt öppet, när de håller sin flickvän i handen om inte dom? Och vända sig om efter en om inte dom? Snacka om respektlöst inte bara mot flickvännen utan även mot andra, för det är inte okej, visst man kan titta men inte SÅ mycket.
Tycker ärligt talat att det är ganska obehagligt när det går så långt. Ja jag vet att jag är konstig men det är så det är.
Och man är så pass mycket stammis att han hälsar på en vid namn och frågar hur det är, och jag såg VideoGuy i centralen! Omg! Skrämmande, han pratade med mig ett tag medan jag väntade på B. Han är fett trevlig, riktigt söt också. Fast det kanske man inte får säga för då får väl B damp på mig efter att ha gått och varit bitsk och elak hela dagen.
Jag såg en kille eller "äldre herre" idag och jag skojar inte när jag säger att John Lennons haka var LITEN i jämnförelse! Shit den var halva hans ansikte! Omg! Trodde inte mina ögon så var tvungen att fråga B om hon sett samma sak, hon skrattade så hon nästan kissade på sig.
Och fan vad jag hatar stockholmare! Och ja det inkluderar mig också. Jag skulle köpa en mössa idag, vet inte om jag berättat det men det var värre än mellandagsrean! Skulle ta den sista de hade på Indiska när en kvinna i medelåldern kastar sig fram (hon var kanske något år äldre än mig och kraftigt sminkad men hon var dum så då är jag elak tillbaka där jag kan) och slet den från mina händer! Kan ni FATTA!? Vem GÖR så!? Herregud! Jag förstod hennes desperation långt senare när jag gått igenom alla butiker från Skrapan till Hötorget utan att hitta Mössan med stort M. Men det betyder inte att jag kommer förlåta henne för det! Det var MIN mössa! Fast jag skulle ändå inte köpt den även om jag kunnat, för det var inte den typen jag ville ha, men man börjar undra vad det är för stört syndrom som attackerat stockholmarna? Mössfeber?
Ingen aning men jag vet att jag från och med nu inte tänker handla mössa utan att ha minst två hundrakilos hunkar som kan skydda mig mot onda människor!
Hittade massor av skor jag skulle velat ha men jag var smart! *knackar mig på näsan* jag lämnade pengarna hemma, vilket nästan ledde till att fikat gick åt helvete för jag hade INGA pengar med mig alls, men man har ju flyt. Hittade en femtiolapp i väskan sen helgen. Tackar Bacon för det. Även om det var fel väska.. :)
Måste förresten smörja in mig med den där äckliga krämen fortfarande, och måste duscha så jag kan skrubba mig med den illaluktande tvålen dessutom, men jag har faktiskt inte fått något tecken på att det ger med sig, eller jo, jag är inte längre lilasvart, bara mörkt röd, men ändå! Vill att det ska försvinna helt utan att behöva smörja in sig i något som stinker, gick idag på jobbet och sniffade i luften, undrade vad det var som luktade så himla illa, sen insåg jag att det var jag, fan vad jag skämdes.
Usch det gör vi inte om. Inte alls. Eller jo, vi gör om det om tjugogfyyyra minuter och några sekunder för då ska jag in i duschen igen men det är ett av dessa dussintals onödiga faktasakerna som man bara regesterar för att ha något att registrera i sitt enorma arkivskåp till skalle.
Q är typ arg på mig också, let us be friends? No? Fuck it..
Men han har mer än rätt att vara sur på mig, jag pratade med B om honom och hon håller med mig, lek av dig först, lita på magkänslan. Och den säger, inte ännu, inte ännu!
Men jag antar att jag skulle kunna satsa stort om jag ville, men sanningen är den att jag inte vill för jag vill inte bli sårad. Själviskt jag vet men det är så jag fungerar, det är därför hon är allt det som är bra i mig.
För att hon inte är som jag. Inte alls. Vi är varandras motsatser men vi fungerar ihop iallafall. Som när vi gick i högstadiet, det var komiskt, jag tog alltid mjölk åt henne eftersom hon glömde, hon tog alltid extra ketchup eftersom jag alltid tog för lite, hon åt min majs jag åt hennes svamp. Det där lät fel. Hennes Champinjonsvampar!
Vi har många minnen vi två..
Haha lyssnar på Nirvana, fan vad gammal man känner sig när man hör dem, det var musiken jag VÄXTE upp med. De är ganska gamla, eller de som finns kvar av bandet (om det nu finns).
Sen kom jag fram till att jag stör mig oerhört mycket på folk som är bortskämda, och som inte kan köpa kläder om de inte är av "rätt" märke och "rätt" prisgrupp (pojken den lilla stureplansbratsen) och de som inte gör något utan bara är allmänt lata. Jag tror ni alla vet vem jag syftar på men jag säger inga namn.
Och så stör jag mig på Big B. Hon är så jävla trångsynt! Herregud! Och så barnslig, förlåt men jag kan inte se det på något annat sätt, för mig är det oerhört omoget och barnsligt att säga en sak som: "Som om jag bryr mig det rör inte mej eller hur?" Nej, men det borde beröra dig att saker du gör eller väljer att inte göra har en effekt som faktiskt märks av och känns på andra människor. Du borde bry dig om att du sårar eller gör illa andra människor. Du borde faktiskt kunna vara så mogen att du inser att det inte bara är JAG här i livet. DÅ är man mogen, inte innan. Förlåt.
Jag är en oerhört omogen person och jag erkänner det, men jag kämpar för att försöka verka lite mogen åtminstone. Det borde kanske du också göra? Bara ett litet tips.
Ah, har nya hörlurar också. Koss (vad annars? Dha!) samma modell som mina förra men.. Dumdumdum, med läder! Haha så jävla slösaktigt men det var så värt det. Men nu ska jag banimej ut och hämta vinteraccessoarer från min källare! NU! BASTA! Mmm... Pasta..
Say (all I need)
Pojken har fortfarande inte hört av sig, tack och lov. Så nu ska jag städa och försöka göra lite ordning i mitt kaos. Vaknade pigg som en mört klockan sju i morse, av att jag hostade sönder mina lungor.
Men en positiv sak är väl det att jag inte längre bör kunna smitta folk så ska på middagen ikväll.
"This Town is colder now, I think its sick of us."
Jag önskar att jag kunde sudda ut allt jag gjort de senaste åren, allt det som sårat folk jag gillar, folk som jag älskar. Jag önskar jag kunde vara en av dem som faktiskt förtjänar att andas, men det är jag inte. Inte just nu. Men jag har fortfarande tid att ställa saker och ting till rätta, så jag måste bara lyfta luren och ringa och be om ursäkt. Men gör jag det? Nej.
Varför? För att jag är feg. Och för att jag är bitter på en del av dem. Som min bror, han borde fan be om ursäkt.
Måndag. Känns som en evighet tills dess, men jag kommer iallafall gå dit då. Och imorgon är det jobbet som gäller, även om jag inte har lust, men jag måste gå, det är bara så. För jag saknar det.
Hostar och hostar, har ont i varenda led i kroppen och febern dödar mig men vadfan, jag har inte feberdrömmar och jag kan klara mig upp ur sängen så jag antar att jag kan klara mig själv ett tag nu också.
"I tried to see the good things in life, but good things are hard to find.
I try to do it right this time around. This love is killing me, but you're the only one, it's not over."
"Waisting to much time, being strong, holding on. My life with you means everything."
Tillåt mig skratta åt ironin i den meningen.
Men jag måste skärpa mig nu, svara i telefonen, sköta mig och göra allt de ber mig om, som B sa. Var deras lill knähund så kan du leka joker så fort de inte tittar för de skulle aldrig kunna tro något sånt om dig om du är deras knähund. Det är det bästa sättet att klara sig ur situationer som den som du är i.
Jag antar att hon vet bäst.
Sen pratade jag med R-F om Fiskkvinnan från socialamyndigheterna som jag inte tål alls, om hur jag kände och hur jag tänkte om situationen. Så jag ska väl få hjälp att klura ut vad som är bäst.
"Så vill jag bara säga att det är helt normalt för en tjej i din ålder att ha kondomer hemma, ifall du skulle hitta en pojke när du är ute och festar en fredagskväll, det är inget att skämmas för."
"Hur hade hon mage? Jag menar med tanke på samhället vi lever i behöver du väl knappast dra hem en pojke? Vem vet om du är lagd åt andra hållet? Vilken arrogans!"
Ja jag tycker inte om henne av många orsaker, men jag vet inte om någon av dem är den rätta orsaken, känner instinktiv motvilja mot henne men kan inte skaka av mig att det kanske är från tiden när jag var inlåst att det följt med mig ut nu.
Men om man ska se det som det är så har jag två månader på mig att bo in mig ordentligt i lägenheten innan jag ska flytta, för det är inte en fråga om jag ska flytta eller inte utan när. Och jag hatar henne för det. Men samtidigt kan jag förstå henne eftersom jag kostar för mycket pengar.
Men jag trivs här. Jag gör verkligen det.
Så varför måste jag flytta? För att livet inte är rättvist. Så jag måste lära mig stå på egna ben. Nu har jag vältrat mig i självömkan tillräckligt länge för att kunna resa mig upp, damma av mig och skärpa till mig och göra något vettigt av resten av mitt liv.
Lättare sagt än gjort måhända men någonstans måste man ju börja eller hur? Så jobbet imorgon, nu ska jag raka benen, fixa ansiktet och duscha, försöka få lite fräschör till mig själv, sen ska jag diska och sen ska jag gå på middag, bara för att jag kan.
Och för att jag borde.
Det är dags att bli vuxen, jag kan inte längre sitta och gräma mig över småsaker som fredagskvällen eller det brorsan gjorde, för det är sant det han sa, jag har fått allt för lätt, inte behövt kämpa för det, och det är skillnaden mellan oss, det är därför han är överlevare och jag parasit. Jag är precis som Carols som väntar mig att andra ska hjälpa mig på fötter hela tiden, men det fungerar inte så i livet, om man ska komma någonstans måste man själv vilja komma dit och kämpa för att få igenom det som man vill ha, så det är dags att börja. Först skickar jag nog sms till folk och ber om ursäkt sen ska jag städa ut och rensa lägenheten för att sedan se hur det blir med middagen, jag måste gå inte bara för deras skull utan även för min egen. Jag måste klara av att komma till saker som jag lovat att gå till, gå på möten och framför allt. Få det gjort någon gång.
"If I go crazy will you still call me superman?" Nej det tror jag inte. Get to work ashole.
Hmm, jag lyckas då ALLTID! Jaha, vad ska man göra nu? Jo man ska ta en dusch och smörja in sig med detta illaluktande svavelosande syra som ska bränna bort infektionen.. -.-
Låt oss säga såhär, jag gillar att pilla, och jag har pillat lite väl mycket nu på sista tiden såattee, jag har fått infektion, nästan blodförgiftning, men jag klarar mig bara jag börjar göra som läkaren skrek åt mig att göra, fan vad rädd jag blev. Hahaha.
Men ärligt varför måste det gå till överdrivenhet innan korkade, små blondiner som mig själv uppsöker läkarhjälp? Ärligt? Vad fan är fel på mig? Och just det, nästa vecka, den artonde ska jag dit igen och diskutera läget med mina jättefina halsmandlar som han tänker fräta sönder. Just det, bränna bort dom under operation, för jag har alltid ont i halsen och tappar rösten så fort jag blir minsta lilla förkyld, bara för att mina föräldrar var tvungna att ge mig halsmandlar vars bäst före datum passerade INNAN jag föddes! Hatar att bli sövd med narkos, det är jätteläskigt! Man är alldeles borta efteråt!
Men jag får se antingen tar jag bort dem eller så mår jag så här ca 3-4 gånger om året. Och då väger det även för mig mot att operera bort dom.
Men nu måste jag bädda om sängen med nya lakan, hoppa in i duschen och smeta på den läskiga illaluktande svavelsyra tvålen som stinker mögel, för att sedan torka mig med den lilla minimala handduken som han skickade med som är "kliniskt ren" och ta det läskiga kletet och smörja in i såren. Men det hjälper, är inte lika svullen och inte lika svart lila längre. Yay! Det låter skitbra Tessan, verkligen.. :S
Men jag fattar inte varför han inte bara kunde ge mig stelkrampssprutan? Eller duscha mig i hundragradigt vatten! Nu måste jag ju vara civilingenjör för att lista ut hur jag ska få det läskiga "plåstret" med inbyggd antiinflamatorisk kräm" på plats över piercingen! Kan det inte bara stå något i stil med: "Dra bort skyddsplasten, tryck på, skit i den och be till gud att det sitter." ? Är det verkligen så mycket begärt? Svar ja..
Och inte nog med det, vet ni vem jag träffade på vid Fridhemsplan idag? Den enda individen i HISTORIEN som skulle komma med shorts vid denna årstid som inte är jultomten (han är på sätt och vis ursäktad med tanke på att 1. han kommer bara ut en gång om året, resten av tiden sitter han hemma med en gnällig fru som tvingar i honom gröt och massa läskiga pygméer som tvingar honom läsa massa brev från otacksama snorungar från I-länderna och 2. Han är så pass gammal att han kan få vara lite exentrisk och komma i kortbyxor den dagen han väl kommer ut, jag menar det är varmt i Australien under jul så han får väl ta seden dit han kommer? Dessutom han har aldrig haft något modesinne, jag menar han har samma kläder varje år, och har haft så i ett par år nu närmare hundra kanske? Så han är ursäktad, även om man kanske inte ska dra in honom i denna långa trista monolog.) Jag träffade på Wofflan. Matteläraren från gymnasiet, och han ser mig och säger: "Hej.." *Den rödhåriga äckliga saken PRATAR med mig! ARGH! FAN VAD SEGT DET GÅR! x.O) "Känner jag dig?" Det tog ca tio minuter för honom att få ur sig dessa ord så under den tiden undsatte jag mig själv genom att hoppa på ett tåg i fel riktning utan att låtsas om honom nämnvärt mycket. Konstigt nog såg han riktigt sårad ut. Hmm..
I vilket fall som helst, så läste jag idag: "Jag ser hellre att jag förlorar presidentvalet än att USA förlorar kriget mot Irak" Tillåt mig att skratta högt och länge. Är det bara jag eller är det Vietnam åter igen? Fast istället för att jaga Kommunister så jagar de nu Terrorister. Och vi vet ju alla hur det slutade i Vietnam eller hur?
Fast jag måste säga det, jag är helt klart imponerad av jänkarna. De har faktiskt klurat ut hur man BYTER ord, men menar samma sak. Det är coolt. Trodde alla deras lilla små hillbillys led av dyslexi (ett väldigt muppat ord som man var tvungen att slå upp, skyller på att jag faktiskt lider av just.. Dyslexi. Imponerande att jag kan stava till det två gånger va?) och bara kunde stava till sina namn. B I L L Y J. R.
Men duktig idiot! Gå och våldta ett road kill eller nått..
Fast jag kanske bör akta mig för vad jag skriver innan jag hamnar på FBI's "Främlingsfientliga lista" och blir stämplad som terrorist och hamnar i ett okänt land med massa perversa fångvaktare. Jag antar också att det är nu det börjar bli dags för mig att sova.
Jag hoppas att Barak Obama vinner valet, för jag tål inte McCain eller Palin. Jag har väldigt svårt för uppblåsta människor som älskar sin egen spegelbild så mycket att de knappt kan komma till jobbet för de måste stå framför spegeln och beundra sig själva i tre timmar först.
Nej jag är elak nu, jag känner dom inte, men jag gillar dem inte heller av det man hört, sett och läst. Så.. Jag hoppas Barak vinner, men vem i västvärlden gör inte det?
Nu ska jag gå och lägga mig, efter en dusch som kommer innhålla massor av äckligt luktande substanser som inte borde få finnas på jorden, och sen ska jag.. Hmm. Jag vet inte.. Sova?
Och vaknar jag sju i morgon är det jag som går på jakt efter jultomten.. Fast.. Nej han är säkert snäll. Det lilla pervot..
Im sorry
Det är verkligen inte Bacons fel, och inte heller att hennes syskon fick reda på Rasmus, det är inte något som man borde bli sur på, men jag blev det och jag ber om ursäkt för det.
Det var dumt och trångsynt av mig.
Korven, jag ber om ursäkt även åt dig, men inte lika innerligt som till Bacon för du kan få ett kort förlåt. Du vet nog varför.
Min förkylning liknar Bacons jävla vinterhosta, jag hatar det, det får hela kroppen att verka och ömma, samtidigt som man hostar lungorna ur sig. Så jävla drygt.
Pojken har inte hört av sig, tack och lov, och jag ska klara mig på tio spänn tills den första! *Dansar Jigg* Go me! Hatar subban. Hoppas hon inte kommer hit imorgon för jag vill fan inte ha hit henne, jag orkar inte med hennes lilla tal om hur jag tror att jag är sjuk osv.
Jag saknar den tiden då jag faktiskt skötte mig ordentligt och var en superunge, den som kom hem med MVG efter nästan varje prov och hade en familj att komma till. Men det är inte så det fungerar längre. Även om jag önskar tillbaka vet jag att jag inte kan gå tillbaka, man kan aldrig backa bandet och göra om något. Det är skrämmande hur mkt som spelar roll och hur stor inverkan man kan ha genom att säga något utan att tänka igenom det ordentligt först.
Jag skulle kunna dö för Bacon, och även om hon inte skulle göra det samma för mig så vet jag att hon är den enda som jag kan lita på till hundra tio procent. Och det är jävligt mycket att värdesätta, något jag inte gjort på sistone. Kanske är jag bara bitter för allt med Korvens lilla pojkslusk och min egna pojke, att livet obönhörligen ger oss stötar vi inte borde behöva.
Men jag vet en sak iallafall, jag kommer inte ha kvar Pojken så länge till, för jag vill ha något mer än att vi drar till mig och sätter på varandra och skiljs åt igen. Jag vill ha något varaktigt.
Kanske är det min jävla feber som kokat sönder hjärnan på mig eller så är det så att jag bara är allmänt bitter över hur det ser ut för tillfället, men en sak som gnager i mig är Korven. Det skulle vara snabbmatstrion, då skulle man inte bjuda med sina respektive eller hur? Tre tjejer och inga killar. Men inte nog med att hon bjöd med sin pojke, hon sa inget till någon av oss andra, så när jag fick syn på honom trodde jag först inte mina ögon.
Jag sa att hon skulle ta hela kvällen ledig från honom men det kunde hon inte göra, inte ens EN kväll kunde hon vara ledig.
Och nej jag gillar honom inte, men jag är för väluppforstrad för att slänga min drink i hans ansikte och be honom dra åt helvete. Jag kände mig allmänt obehaglig när han såg på mig när jag dansade och äcklad när han joinade mig. Kanske för att det är Korvens pojke, kanske för att jag inte ville dansa med någon den dagen.
Och bara så DU vet, jag skiter i hur du tycker jag dansar! Fuck off, I dont need you!
Jag saknar det som varit. Men jag saknar inte allt. Jag önskar jag kunde varit där för Bacon mer än jag varit och att vi kunde snacka om allt, men det går inte längre. Jag stänger henne ute för jag vågar inte öppna mig. Varför vet jag inte, kanske för att det är som de säger, hon är allt det som är bra i mig. Och jag vill inte förstöra henne genom att berätta om mig och mina idioiska saker som jag gör.
Undrar om man kan få sova nu, är så jävla trött. Men måste till källaren med all sprit först. Yay..
Fryser som fan, och hoppas att hon inte kommer förbi imorgon, för jag orkar inte försvara mig mot henne. Fryser så jag skakar, och pojken har inte hört av sig (tack och lov) och jag hoppas att han inte gör det heller. Så de sakta kan dö ut.
Jag bråkade med Q alldeles nyss, om just det, pojken. Jag hatar att han får mig att bli så osäker, osäker på vad jag vill, på pojken, på oss, på allt. Jag hatar hur han kan ställa till det i mitt huvud, och hatar att alla klankar på pojken. Det är en förmån som är resarverad för mig, och jag kan säga såhär, även om vi inte är ihop så är vi KK och då har man lite förmåner. Men vi är fan inte ihop, oavsett vad ni tror för om man är ihop så går man inte hem till mig, knullar, ser på film äter och sen går. Så vi är inte ihop, get it?
"She's kind of weak, she's not to fine but im burning inside."
Jag är ledsen att jag sårade Q, jag är ledsen att jag öste galla över er allihop, och jag är ledsen för att jag är en sådan bitch för tillfället, kanske jag alltid varit det jag vet inte. Men jag menar det när jag säger, förlåt.
Antar att jag fortfarande har det där bekräftelsebehovet kvar efter Carols, att bråka och såra för att se om ni förlåter och kommer tillbaka, trodde jag förlorat det samtidigt som honom men tydligen inte. Önskar jag bara kunde tyna bort och dö för då kan jag inte såra dem jag bryr mig om mer. För jag sårar dom varje dag som det är nu, fattar inte vad jag tänker med.
Nu måste jag ta en varm dusch och fixa nått att äta, så jävla kallt.
Ugly Side
Bacon bjöd två varv, jag bjöd två varv, korven? Noll.
Så konstigt nog kommer jag inte gå ut något mer med henne. Men vem vet det kanske bara är min feber och konstanta huvudverk som gör att jag är så bitter jag vet inte.
Sen är jag även sur på Bacon, för jag vill inte få sms från för mig helt okända människor som diskuterar MITT privatliv. Det har inte dem med att göra och det kommer aldrig att ha med dem att göra. Och så ni vet, han är inte minderårig, hur skulle jag annars ha kunnat hitta honom på krogen?
Så ja jag är jävligt bitter just nu, speciellt också som jag insett att jag kommer bryta med pojken från idag. Varför? Tro det eller ej men det har inget med Q att göra, det är mer det faktum att han tog hand om mig så ömsint idag. När han insåg att jag var förkyld så fixade han mat, han smekte mig och sa: "Men älskling" när jag hade slagsmål mot Pepsiflaskan och tvingade in mig i en varm dusch där han tvålade in hela mig, frotterade mig torr och sen klädde på mig.
Det låter fett perverst, men jag är så yr och mår så illa att jag bara var glad för all hjälp jag fick. Det känns som om någon kört upp en golfklubba genom näsan och inn i bihålerna på mig.
Nyser som en galning och det rinner ur både näsa och ögon ändå måste jag till jobbet imorgon.
Piercingen är irriterad och huvudet dunkar som en stånghammare. Spytt pga av smärtan och är ovanligt yr, men kan inte sova för det gör så jävla ont.
"I just had a wakeup call."
Det mest patetiska är att de får komma åt mig, att de kan såra mig genom att göra så taktlösa saker. Det känns som om jag har alla nerver samlade på utsidan, och folk som snuddar vid mig lämnar långa brännsår på min hud.
Drog bort plåstret idag, det kommer bli jättefina ärr. För fan.
Jag vill bara glömma, försvinna härifrån. Jag funderar på att ta ut alla mina pengar denna månad och bara sticka iväg. Jag vet inte vart eller hur, bara att jag inte klarar av den här staden. Det går inte att blunda för det faktum att det är för mycket minnen här.
Fryser och mår piss, men jag kan inte sjukanmäla mig, varför? För att jag inte kan, gör jag det så kan jag hälsa hem till allt som heter mat för resten av månaden.
Sen vill jag gå dit, det får mig att tänka på annat om än så bara för en tid. Får mig att konsentrera mig på problemen i min närhet, och ger mig lite stabilitet iochmed att jag faktiskt lyckas lösa problemen framför mig.
Hur positivt det nu ska föreställa.
Jag önskar mer och mer för varje dag som går att jag inte hade ringt till Carols den där dagen i februari. Att jag kunnat somna in hemma och fått vara kvar i det mörker som omslöt mig då. Jag önskar att allt var annorlunda än det är idag, att jag var annorlunda.
Modesty.. *skrattar bittert* Ja låt oss säga att han är ett avklarat kapitel hos mig. Jag orkar inte med honom och hans sista minuten ändringar. Så screw him, dags att gå vidare. Till saker som.. ja vad? Mitt KK? Min vän? Eller varför inte Laban? Min lilla låtsasvän som håller om mig när allt känns svårt?
Nej. Imorgon ska jag jobba, sen ska jag till Janne, och sen tänker jag nog inte göra så mycket mer än att lägga mig och försöka att inte sprätta upp mig själv med kökskniven. För det är det jag funderar på om dagarna. Hur djupt kommer man med rakbladen i rakhyveln? Tillräckligt för att skada sig själv så pass att man inte behöver vakna upp igen?
För jag längtar efter mörkret. Efter friden. Efter att vara anonym, bortglömd, en av alla andra. Jag vill inte vara en individ, jag vill inte ha en personlighet eller ha ett namn. Jag vill bara vara som alla andra. Men det går inte, om jag inte gör det jag alltid borde gjort.
Kanske löser det saker som jag inte tänkt på innan, jag menar, jag återförenar familjen igen. Ingen mer aggrisivitet pga mig, inga mer gräl för mig, inga mer partier att ta. Bara brorsan och morsan kvar. Ingen liten subba som jag som ser killen som gjorde det man aldrig ska kunne göra mot mig. Och för vad?
Jag är så glad att jag inte gick till polisen, jag menar om man inte kan sova i underkläderna hos en manlig kompis, som dessutom är en ex pojkvän, utan att bli påtvingad sex, och man får skylla sig själv, vad skulle de inte säga om mig?
Jag vet av erfarenhet att ett nej inte duger. Det duger aldrig och det spelar ingen roll hur ofta man säger det. "Hon sa nej och kämpade emot mig men inte så mycket." Och hon får skylla sig själv.
Vad skulle de inte säga om mig?
Vad spelar det för roll att jag duschar skållhett bara för att kunna skrubba bort känslan av deras händer på min kropp? Eller att jag sa nej? Eller att jag kämpade emot?
Jag vet vad de skulle säga, det skulle vara precis samma sak som alla andra säger. "Skyll dig själv." Inte ens Korven förstår, hon som varit med om något liknande.
Bacon? *skrattar rått* Nej.. "Bry dig inte om honom." var hennes ord, men jag undrar hur hon skulle reagerat om våra platser var ombytta? Skulle jag säga till henne om hon såg Tant Granne på stan "Bry dig inte om henne"? Nej. Jag skulle försöka se om hon behövde avskildhet. Om jag kunde göra något för henne. Men det är väl bara bevis för vad vi alla redan vet?
Jag bryr mig för mycket. Det finns inget som heter Karma. För man får inte det man ger tillbaka, det är lögn. Folk är själviska och utgår från sina egna motiv om vad som är bra för en själv. De tänker alltid på sig själva först.
Som drömmen, hon sa det själv. Hon skulle aldrig göra det för mig, och vet ni vad? Jag tror inte hon skojar, jag tror det är dagens sanning. För hon fyller ett rum i mitt hjärta som inte har något med henne att göra, hon är som min galeonfigur. Moder/syster och vän i en och samma. Ju förr jag inser att saker och ting inte fungerar så desto bättre blir det för mig i slutändan, och borde jag inte göra som andra och tänka på mig själv först?
Kanske inte men jag tänker isolera mig, tänker inte ta emot något samtal från någon utanför missionen och tänker itne träffa någon, för vi vet alla vad jag är. Jag är den typen av tjej som man spänner på innan man går hem till frugan, eller i andra fall, den man utnyttjar innan man går till sina riktiga vänner och gör narr av mig.
Så ska jag aldrig lära mig? Jo, nog är det nu, det finns en gräns för allt. Och min är nådd. Jag tror inte jag kommer gå till praktiken på tisdag eller middagen på onsdag. Efter imorgon ska jag lägga in mig själv i karantän mot självömkan, för det är något jag är så otroligt bra på.
Funderar på vilka utvägar jag har, och sanningen är den att jag bara har en, och den tänker jag ta. För jag orkar inte med all skit. Förlåt mig Pojken men du inkluderas i skiten.
Juicy Lucy
Like any given sunday, finns det inte en låt som heter så? Jag vet inte, kommer inte ihåg men det fastnade på skallen iallafall. Imorgon ska jag jobba på lagret och träffa Be, sen ska jag hem och städa, för gissa vad? Hon som skulle komma och hjälpa till har skjutit upp det till nästa vecka, och ja jag r sur på henne för det. För jag har sagt att jag hatar att det är stökigt och mår sämre av det men tydligen har jag inga skäl att må piss så då ska jag inte göra det heller. Dåså, då gör jag som de vill, ler och vinkar medan ja kramar ak47 under tröjan och leker med handgranater i mitt sovrum, känns precis som förra gången allt jag väntar på är smällen. För den kommer och jag kommer inte vara dum nog att ta en överdos av tabletter denna gång, nej aldrig. Det kommer bli något som inte kan misslyckas, en kula i skallen, hopp från en bro eller något sådant.
Började grina idag när jag kom dit för att vara med på den där middagen. "Det är inte okej det du håller på med, du kan inte hitta på ursäkter hela tiden. Jag kommer skriva upp det här så du inte kan använda den ursäkten flera gånger." Men lilla vän, gör du det. Orkar inte bry mig vilket jag beviserligen gör iallafall, men gör så. Men du kan inte be mig lita på dig när du inte litar på mig.
"Du har inga pengar på mobilen men du kan skicka sms?!" Sa du anklagande, fan vad lack jag blev! Tack och lov för Be som stöttade mig när jag sa: "Med comviq smsar du gratis till andra comviq telefoner. Eller hur Be?" Fan vad tyst du blev! Lol! Hade lust att köra in en gaffel i ögat på dig och vrida runt tills du inte längre kunde skrika, så arg var jag på dig, tror du märkte det också.
Det kommer vara underbart att jobba på lagret dessa två dagar för då slipper jag människorna och allt runt omkring, och jag slipper få mina ångestattacker som jag får allt oftare.
Ville verkligen träffa Bacon idag och bli mobbad av henne men fastnade på Huset när de såg mina armar, sen så var det bara direkt till middagen vilket var ett STORT misstag. Sitter här, igen med min älskling, grinar, skriker och trampar nästan på glaset jag slog sönder just. Orkar inte städa undan glasbitarna, de kan gott ligga kvar tills imorgon, som en påminnelse.
Jag är så dum i bollen som låter sånna som henne komma åt mig, göra mig illa. Så dum som sitter här med ytterligare ett par ärr till min samling medan jag hoppas att de ska se och kasta ut mig på gatan bara för att jag mår dåligt psykiskt utan någon riktig ursäkt att göra det.
Har ju lägenhet, har jobb, har en fungerande ekonomi, så varför? Jag fattar det inte, är det för brevets skull? Jag tänker aldrig förlåta honom på det sätt att han blir en del av mitt liv igen, han gjorde oss illa nog som det var när vi var små, han behöver inte förstöra mer av mitt liv, det klarar jag så bra själv. Kanske är det faktumet att han kan få tag på mig som skrämmer mig? Kanske är det faktum att han får tag på mig så lätt det som gör att jag mår dåligt?Jag vet inte, trodde jag gått vidare, att jag släppt det men hade tydligen inte det eftersom han påverkar mig så starkt trots att han är borta i Göteborg med sin nya familj.
"Hej T det är din far.." Helvete heller! Nej usch, aldig igen.
Pojken är seg och tråkig, vet inte riktigt men tror jag tänker säga hej då till honom, ganska säker på det. Modesty imorgon och sen krogen på fredag, tjejerna på lördag och sen börjar man sitt nya arbetsschema. Det enda som är bra med det är väl det faktum att jag och Bacon jobbar samma dagar, vilket inte är vad jag skulle velat, hade hellre varit ledig på måndagen men onsdag är den dag jag får ta ledig och orkar inte jobba sex dagar i veckan.
Så man har planer utstakade för sig, saker att göra, två fullproppade tvättkorgar att tvätta men ingen lust och ingen ork.
Känner det som om allt stannat upp, som om man inte är kvar i kroppen utan ser allting från tredje persons vinkel. Som om inget är på riktigt. Rädd för att träffa Bacon också för jag oroar mig för vad hon kommer att se i mig, om hon ser något. Det är nog det som skrämmer mig mest, att igen ska se, att jag vaknar upp 24timmar senare med roslig hals, slangar och dropp kopplade till min kropp utan att veta vart jag är någonstans.
Jag vill inte dit igen. Aldrig. Men det kommer närmare med stormsteg.
Q är sur på mig, svek Modesty för en kille jag knappt känner, Pojken är bara pojken och allmänt dryg, Bacon har sitt, korven upptagen med att dressera sin Pojkvän och Be har sitt letande efter jobb att tänk på.
Sen vet jag att november är min sista frimånad, sen åker jag ut och hamnar vart? Vet inte men jag känner henne tillräckligt för att inse att jag inte gillar henne, P-B gillade jag från början, mot N känner jag bara motvilja och lätt anstrykning till äckel. Jag vet inte varför..
Men jag hatar mig själv, jag hatar min kropp som bara blir fetare och fetare, jag hatar allt som har med killar att göra och jag hatar att jag njuter av att göra mig själv illa.
Hatar allt i denna fucking lägenhet just nu dessutom. Och hon som är min kontaktperson.
Imorgon är det dock lugnt, längtar tills jag kan sortera, organisera något som inte har medmitt liv att göra, få ordning på någon liten del av det stora kaoset.
"Its always the blackest before dawn." my ass..
God nyhet, mormor och morfar sticker till Finland igen och är borta två månader, de sticker redan nästa vecka. Yes! Orkar inte med mormor alls just nu, den lilla bitterfittan som har noll respekt för mig. Mitt hem, mina regler, mina saker, inte hennes okej? Argh.. Dusch, få bort blodet från jeansen och sängen. Nice plan.
Because of You
Sanningen är den att inget av det är på grund av dig. Så varför har jag döpt detta inlägg efter dig? Vet faktiskt inte. Det jag vet är att chefen såg och vet om, att hon som dömmer utan att tänka anade och att chefen tog mitt parti mot henne, en enad front tills jag hittat lösningen eller faller medan jag letar. Från henne har jag fullt stöd att försöka lösa det på mitt sätt. Och det värmer.
Så nu ska jag bara fixa lite foundation så man kan visa armarna och sen ska jag se om jag hittar något långärmat jag kan ha på jobbet imorgon. Och så har man tvättis klockan sju i morgon bitti, ska snart sova. Så trött.
Imorgon ska jag hämta ut medicin, gå till Janne, jobbet, middagen och försöka få pengar till mobilen. Sen jobbar jag inte i helgen, vilket är superskönt, sen kommer jag att jobba varje lördag i utbyte mot onsdagar, vilket kommer bli underbart. Lite svårare att träffa pojken då, men det är det jag vill.
Q fortsätter fucka med min skalle, saker han säger som får mig att tänka till. "Då skulle jag ha suttit i cafeterian medan du sprang runt på ikea och spenderade mina pengar."
Han erbjuder mig det jag verkligen vill ha, stabilitet, hem, familj. Men vågar inte chansa, är fortfarande för ung och vill inte ångra mig senare i livet.
Ändå fortsätter jag leka rysk roulette med Pojken? "Då är det en pojkvän hur mycket du än vill förtränga det." Nej. Jag tänker inte bli kär, inte igen, aldrig någonsin. Har fått nog av sparkar och slag, jag vill bara få vara mig ett tag. Få göra det som jag vill göra. England under julen, resa till varmare breddgrader i vår. Allt sånt.
Imorgon åker klänningen, kan inte ha den längre, feta lilla cpbarn som man är, den är iof i storleken XS och jag hade den när jag led av bulimi så kanske inte så konstigt? Röker mina äckliga ciggariller och undrar hur svårt de kan va at utveckla bulimi igen.Fredag får jag lön, fett nice, krogen för hela slanten, även om jag måste leva på pasta och brunsås i en vecka efter det. Så värt det. Iallafall enligt mig. Så det så.
Men nu återstår problemet med Pojken. Vad man ska göra åt han. Tänker inte svara på hans sms för ett. jag är pank och två. Jag vill inte att det ska vara seriöst. Jag vill sitta kvar i mitt luftslott och blåsa iväg rökringar utan att behöva bry mig om omvärlden. Men omvärlden lämnar mig inte i fred. Mumin ville låna pengar. Jag har inga. Det är så illa att jag tillochmed funderar på att gå till Fontex och växla mina euron. För jag är superpank, så pank att jag inte ens kan betala ett paket ciggaretter om jag så skulle önska. Så vad ska man göra? Man ska leva på marginalen.
Om Bacon, Korven och Pojken ska sova här fredag till lördag får de tyvärr lov att hosta upp pengar för jag har inte ens mat att bjuda på, än mindra frukost.
Jag har några torra bitar knäckebröd, smör och fem sorters sylt, that's it. Måste verkligen lära mig att prioritera. Som att handla mat istället för att hyra film för allt. Sen kanske man ska börja spara lite mer varje månad så man har något att gå efter. En slags buffert mot tillfällen som det här. Men om man ser från den ljusa sidan, jag kan klara utekvällen ganska enkelt, allt jag behöver är en schysst bhå så klirrar det sig av sig självt sedan.
Men jag orkar inte tänka mer på det nu. Så vad står på listan? Det gamla vanliga. Ska lägga mig för är supertrött och ska upp kvart i sju så man kan lika gärna komma igång och få något gjort. En dusch kanske? Skulle inte vara helt fel. Tillexempel nu? Jajamensan. Om en kvart.
Innan ska jag leka med mig själv på ett angelina jolie sexuellt sätt (lista ut det om ni kan!) och lägga fram kläder tills imorgon. Sen ska jag samla ihop all disk och ställa det på bordet, och guess what.. Jag har inga rena koppar längre. Dags att diska eftersom jag bara har sex stycken och fyra dricksglas. Ojdå.
Mitt hem ser ut som helvete och jag måste ta mig i kragen snart, men inte ännu. Just nu tar jag en dag i taget och försöker hänga med i tempot.
Fasta tider, fasta rutiner, fast tempo. Sladdrig häck. Varför är det så lätt att vilja ha saker men så svårt att få det? Varför kan jag inte bara ta fasta på det jag har. Känns som om livet är spagettin som vi gjorde i hemkunskapen när Bacon och Bella var sjuka, jag och Ams. Den sladdriga massa som fastnade i taket trots att det inte skulle hamna där.
Kanske är det vad de menar med mognad, att man börjar se längre än till morgondagen, börjar fundera ut vad som ska göras och ha framförhållning. "Du är en kraft att räkna med" sa hon idag, jag kände mig smickrad men ändå olämplig. Det jag gör är det som min familj krävt av mig sedan barnsben. Att ha flera saker på gång samtidigt, medan man passar upp på andra och försöker vara till lags. Men ibland räcker inte ens bästa till även om man vill.
Men jag kan iallafall nöja mig med att jag är jävlogt bra på mitt jobb. Ordinarie är jag inte men alla andra frågar mig om saker och ting, vilket känns skönt att man vet att man kan en del om massor av saker. Men det känns ändå inte som om man vill ta del av allt i den utsträckning som man gör. Det är bäddat för katastrof.
Men nu är det dags att sussa. Måste tvätta kläder imorgon om jag inte ska gå til jobbet i klänning utan trosor. Kul idé som jag förmodligen kommer drömma mardrömmar om nu bara för att jag nämde det.
Som min dröm i natt. Blandning av 28 veckor senare och Dawn of the dead. Inte alls roligt. Men jag kan trösta mig med att jag aldrig kommer att köra en bowing i mitt liv (peppar peppar ta i trä) och att en epedimi av den typen inte kan komma att bryta ut innan jag gör det.
Om det gör det är det väldigt oetiskt tycker jag.
Och så Q som fuckar med min hjärna. Hatar att han är så förbaskat söt mot mig och får mig att känna mig.. ja vad egentligen? Hoppfull? Kär? Jag vet inte men jag gillar det inte, gillar inte att ha känslor jag inte kan kontrollera för en person jag inte kan kontrollera. Det var det som var så bra med Carols. Honom visste man vart man hade. Alltid. Tills den gången då han klappade till mig. Lol, det såg jag inte komma. Han kan också överraska antar jag.
Men nu är det duschen som gäller.
When Im Gone
Vet du hur ÄCKLIG du fick mig att känna mig idag? Hur utnyttjad och blottad du gjorde mig? Vet du att du sparkar på henne som inte ens kommer upp på knä längre? Jag funderar på allvar att ta en överdos, men det går inte, har redan gjort det, sov bort en hel dag, det var det enda som hände, varför kan ingenting jag gör fungera? VARFÖR?!
Du kommer in till MIN lägenhet och står och skriker på mig för att vad!? Du är besviken? Förlåt att jag inte svarade, jag sov för guds skull! Vad trodde du jag skulle göra efter sex sömntabletter? Springa runt som en nervös hare hög på E? Eller vad..? Hur kan du komma hit och bara säga sånna saker?
Jag gör vad jag kan, men nu mår jag piss, inget hjälper, ingenting. Bit för bit glider vi ifrån varandra, jag och Bacon, och jag funderar på allvar att lägga in mig, för snart kommer jag krascha igen. Jag vill inte det. Ärligt talat så är det vad jag absolut inte vill ska hända. Hellre blir jag inlåst igen.
Det kanske är bäst så, jag menar jag gör ändå inget vettigt med min tid, jag sitter här och gör vad? Inget. Inget alls som är av intresse, så varför kickar ni inte bara ut mig? Det är det som du sitter och hotar med, det spelar ju ingen roll vad jag säger, vad jag gör, för du har bestämt dig för vad som har hänt, varför jag inte svarar i telefonen. Men det vill du inte ens veta av?
Hur många gånger har jag sagt att jag inte hör min telefon? Hmm? Visst den ringde idag men JAG hörde den inte, jag svär! Och du tror mig inte så hur ska jag kunna lita på en som inte litar på mig? Hur ska jag kunna ge dig förtroende när du hela tiden misstänker mig för diverse saker?
"Vi kan ta en lunch ihop" Jag vill för fan inte ens lämna min lägenhet! Hur hade du tänkt att vi skulle ta en lunch då? Ärligt? Försöker du få mig att öppna mig har du valt helt fel strategi.Varje dag sviker jag någon av mina vänner, Bacon, Korven, Modesty. Ska jag fortsätta? Behöver jag det? Trodde inte det.
Jag vill ha ett normalt liv, är det så himla svårt? Varför kan saker och ting inte vara som de brukade? Varför kan man inte få göra något rätt för en gångs skull i ens liv? Varför? För att det är roligt att vara såhär? Helt störd, utan vänner och utan någon att dela med sig av sina erfarenheter med? Om det här är livet så kan jag ärligt talat skit i det, pallar inte med skiten.
"Du får vara delaktig i allt som rör dig" my ass. Vem var det som ändrade MIN ekonomi utan att fråga mig? Vem var det som bestämde ÅT mig att jag skulle sluta spara? Vem var det som sa att jag gör vissa saker när det inte ens är nära sanningen? Och så tror du på allvar att jag kan lita på dig? Förlåt om jag sårade dig, det var inte meningen, men jag orkar inte höra mer gnäll.
Snälla kör bara ut mig så jag kan göra det jag ska göra, det enda jag kan göra.
Fan vad livet suger balle ibland, som nu, när man är väldigt vaken, tagit för många tabletter och tankarna ändå bara snurrar runt i skallen på en. Vad ska man egentligen göra här i livet? Vad är det man är ämmad att göra?
Vill bara sätta mig i duschen och se blodspåren bildas längst kakelplattorna. Vill veta att jag faktiskt kan känna något. Som inte får det att krypa i mig av obehag. Något som kan få en att le.
Jag svek Modesty två gånger och nu kämpar jag med samvetet. Att jag alltid ska fucka upp allting. Att saker och ting alltid ska vara så jävla komplicerade! Varför kan det inte bara vara enkelt, varför kan man inte bara göra det som man blir tillsagd? Varför måste man ha känslor?
Jag önskar jag kunde skära halsen av mig, men har inte modet att göra det, verkar så obehagligt, lite läskigt som om man snackar maffian.
Snart är det dock vinter, hösten är redan i luften och jag längtar. Längtar tills isen kommer på sjöarna, och snön, snögubbar och varm chocklad.
Inte för att jag kommer uppleva det om det kommer is på sjön när det är såhär.
Varför hatar jag även B? Ärligt? Det är fan inte hennes fel att jag finner henne känslokall och egocentrisk. Det är mitt fel enbart och då kan jag inte skylla på någon annan än mig själv, det går inte till så. Kommer aldrig att göra det heller. Varför kan jag inte acceptera att jag är fett sur på alla förutom mig själv just nu? Den enda jag hatar är mig själv, och min otacksamhet.
Jag har fan allt. Allt. Lägenhet, jobb, vänner, saker, allt man kan önska sig. Så varför är jag inte lycklig? För det brorsan gjorde mot mig? För det som hände i Finland? För att han inte bett mig om ursäkt? Got news for you, he won't. Känner du inte honom tillräckligt väl för att veta att han ALDRIG kommer be om ursäkt för att han skrek det han skrek eller för att han slog dig? Du får skylla dig själv är hans försvar, kommer du inte ihåg?
Det är hans svar på allt, för det är så det är inte sant? Du får skylla dig själv. Du får skylla dig själv för att du blev utnyttjad sexuellt, du var full kommer du ihåg? Klart jag gör, kommer ihåg varenda detalj. Och det äcklar mig.
Vill bara dra av mig all hud och stampa på den.
Mitt fel att farsan gjorde det han gjorde, du satte inte gränser. Ditt fel att styvfarsan började kladda, du uppmuntrade honom, mins du?
Ditt fel att brorsan sa och gjorde det han gjorde, du berättade ju saker för dig, remember? Du får skylla dig själv för att du berättar för honom om varför du mår dåligt, du vet ju hur han är.
"Ska du hem och bråka med morsan nu också?" Tack morfar, det värmde. Vet du ens varför vi bråkade? Det var inte för fjärrkontrollen som jag blev så där arg, ledsen och sårad. Det var för orden han slängde i mitt ansikt samtidigt som han slog mig. Det han kastade tillbaka som försvar när jag skrattade och sa: "Bra där, slå mig bara, det löser problemet! Du är precis som farsan!" Vet du ens vad han sa morfar? Vet du det? Nej, för det hade itne du att göra med, var det inte så mormor? Jag fick skylla mig själv.
Men om jag ska skylla mig själv ska jag väl också få bestämma över mig själv? Är det inte så?
Så då kan jag använda orden han slängde på mig som ursäkt för mitt handlande, "Jag hoppas du blir våldtagen igen din jävla luderhora." Men förlåt, jag glömde bort min plats i hierkin. Jag ligger under brorsan när det gäller värde så jag ska ta det, för jag berättade det för honom. Så han har rätt att använda det mot mig som ett slagträ för att han är kille.
Precis som jag skulle hjälpa till och duka, diska, städa och bädda, servera gäster och passa upp. Han satte sig ner och tog för sig av maten, vad mer? Nada. Jag är ledsen att jag för en gångs skull glömde bort min plats i världen. Eran värld där jag inte vill passa in men måste.
Fan vad jag hatar er allihop. Kanske är det bättre om man inte svarar när någon av er ringer. Kanske är det bäst om man helt kapar varje band till er. Varje del som har med er att göra tills såren har läkt.
För jag tycker inte det är okej.
Och du mormor! Trodde du hade något respekt för mig men jag hade tydligen fel, för du sket i att jag inte ville att ni skulle komma in, du struntade i att jag inte ville ha mat, du kom in i MITT HEM oinbjuden och tror att du kan börja städa? Det är inte okej, snälla någon jag är fan tjugo år gamal snart! Jag är itne ett barn som säger nej när jag menar okej. Snälla ha åtminstone den respekten att om jag säger nej så är det ett nej. Okej?
Imorgon ska jag skriva ut mig ur statsmissionen för jag pallar inte av att klara mig utan mitt missbruk, har försökt men sanningen är den att det går inte. Jag varken vill eller kan leva i en värld utan missbruket, jag är för tunnhudad, tar åt mig för lätt. Jag orkar inte slåss mot alla runt mig utan jämnvikt. Och om missbruket är det enda som ger mig jämnvikt är det vad jag tänker göra för att få det.
