Memories
Sitter hos mormor och morfar, ska snart dra här ifrån och är arg fortfarande. Huset är inte lite dumma i huvudet. "Du har sagt till vårdarna att du inte vill träffa din mor." "Ja i början, men inte nu, senast jag sa det var när hon kom hit klockan nio på kvällen. Då sa jag även att hon skulle komma dagen efter och att jag ville träffa henne då, MED PERSONAL." "Och så har hon blivit bortskickad två gånger när jag sagt att jag inte vill träffa henne själv, trots att jag sagt till dagen innan. Vad handlar det om?" Jo jag har sagt så. Lika mycket som de har gjort så mycket för mig på huset, jag har varit på magrönken och jag har varit på gastroskopi. Jo tjena mors att jag har! För det första så har jag inte varit på NÅGONTING som huset skickat remiss på (om de ens har gjort det) och sen så har jag varit på södersjukhuset för att läkaren DÄR har skickat efter mig. Och det var EEG inte magrönken.
Så jag är arg, riktigt sur för att vara ärlig. Så igår pratade jag med läkaren (efter åtta dagars frånvaro) och sa vad jag tyckte och tänkte. Antidepressiva suger, personalen är antingen änglar eller djävular, hälften av det man säger kommer inte vidare, kommunikationen är under all kritik och säkerheten är kass.
Efter att ha skällt på läkaren kändes det bättre, "Vi har gjort saker för din mage. Jag har känt på den, du har fått magmedicin och vi har tagit blodprov." "JA FÖR TRE VECKOR SEN!" Ja jag fick dampryck på läkaren och bröt ihop totalt, satt och grät för att det gjorde så ont. Så nu har man magmedicin sex gånger om dagen+piller på morgonen och smärtstillande tre gånger om dagen. Så jag är bara glad att jag fick ett raseriutbrott. Det var skönt att få skrika av sig på dom för det känndes som om de behövde få veta att de levde.
Sen kommer Bacon idag så vi ska hämta sakerna från Ginza (jädrans inkompetenta idioter på Coopen där..) och sen ska vi väl snacka skit ett tag. Sen drar hon hem igen med bussen (eftersom det inte går t-banor längre från henne till mig, stackaren.. XD) men jag ser fram emot att få träffa henne, och peta lite på henne med en pinne.. Fråga inte..
Sitter ganska mycket och funderar på hur saker och ting har utvecklat sig, jag menar, Sociala har möte den 8/4 och huset har fått skäll från mig och mormor, HON kommer inte tillbaka till huset eftersom hon bara blir bortskickad och sen så är det åt skogen med resten.
Tänker mycket på tiden som har varit, på allting som har hänt, på alla känslor jag har känt. Allt gick så fel, jag vet inte hur jag ska rätta till det. Det är svårt att veta vad man ska säga för att ta tillbaka allting man gjort mot de man älskar. För det finns inget, precis som det inte finns något för mina föräldrar att säga om min förlorade barndom.
Jag vill ha en barndom som jag kan glädjas över, men nu tänker man bara på alla de svåra delarna, man ser inte de få stunder då det faktiskt var bra. Det var aldrig bra med farsan, det var det inte, men ibland var det bra med Modern och Pettsson. Även om det var sällan så hände det att det gick för oss att vara kärnfamiljen.
Sen så spårade allting ur och jag vet inte hur jag ska komma tillbaka på banan igen. Ibland hatar jag Carols för att han inte lät mig dö, och ibland älskar jag honom mer för det.
Som om det skulle förändra något om jag älskar honom? Det enda det ger mig är mer smärta eftersom han inte vill ha mig. Men jag kommer vänta tills han ger mig sitt beslut och sen gå vidare från det. Det är det enda dessa dagar är för mig, en ständig väntan, väntan på något bättre.
För det kan inte bli sämre, det kan det inte. Inte med min bakgrund, med de minnen jag har. Jag skrek åt läkaren igår. "Tror du jag är här för att det är roligt? Jag vill inte vara här jag kan lika gärna vara hemma! Vad fan spelar ett ärr hit eller dit för roll när ni ändå skiter i en!?" Och så visade jag ärren, hon var tyst länge och väl, och jag med. Det var som om all luft gick ur mig, jag kunde inte säga något, orkade inte försöka få henne att förstå.
Så frågar hon: "Om du åker hem, kommer det att fortsätta som det varit hittills?" "Nej." "Nej?" "Nej, inte under två, kanske en vecka. Då kommer hon sköta sig." "Sen då?" "Sen blir det som vanligt, det blir det alltid."
Jag skulle kunna döda min familj, ärligt talat. Det är inte som om de är speciellt värdefulla, förutom mormor och morfar. Mormor med sitt kontrollbehov och morfar med sin avslappnade sida. Och brorsan fungerar väl bra men han är inte riktigt min familj heller.
Jag önskar att jag kunde få allt som jag inte har haft och att alla jävla minnen kunde försvinna, för jag vill inte ha dom, jag vill inte minnas. Jag vill glömma allt och börja om på nytt. Men det går inte, för de rotar i såren hela tiden, petar med pinnar i de variga såren och skär i dom tills de är vidöppna. Då rotar de runt lite mer med sina pinnar. Bara för att de kan.
Jag hatar dom.
"All of our memories keep you near, In silent moments imagien you here." För dig. Bara för dig.
Så jag är arg, riktigt sur för att vara ärlig. Så igår pratade jag med läkaren (efter åtta dagars frånvaro) och sa vad jag tyckte och tänkte. Antidepressiva suger, personalen är antingen änglar eller djävular, hälften av det man säger kommer inte vidare, kommunikationen är under all kritik och säkerheten är kass.
Efter att ha skällt på läkaren kändes det bättre, "Vi har gjort saker för din mage. Jag har känt på den, du har fått magmedicin och vi har tagit blodprov." "JA FÖR TRE VECKOR SEN!" Ja jag fick dampryck på läkaren och bröt ihop totalt, satt och grät för att det gjorde så ont. Så nu har man magmedicin sex gånger om dagen+piller på morgonen och smärtstillande tre gånger om dagen. Så jag är bara glad att jag fick ett raseriutbrott. Det var skönt att få skrika av sig på dom för det känndes som om de behövde få veta att de levde.
Sen kommer Bacon idag så vi ska hämta sakerna från Ginza (jädrans inkompetenta idioter på Coopen där..) och sen ska vi väl snacka skit ett tag. Sen drar hon hem igen med bussen (eftersom det inte går t-banor längre från henne till mig, stackaren.. XD) men jag ser fram emot att få träffa henne, och peta lite på henne med en pinne.. Fråga inte..
Sitter ganska mycket och funderar på hur saker och ting har utvecklat sig, jag menar, Sociala har möte den 8/4 och huset har fått skäll från mig och mormor, HON kommer inte tillbaka till huset eftersom hon bara blir bortskickad och sen så är det åt skogen med resten.
Tänker mycket på tiden som har varit, på allting som har hänt, på alla känslor jag har känt. Allt gick så fel, jag vet inte hur jag ska rätta till det. Det är svårt att veta vad man ska säga för att ta tillbaka allting man gjort mot de man älskar. För det finns inget, precis som det inte finns något för mina föräldrar att säga om min förlorade barndom.
Jag vill ha en barndom som jag kan glädjas över, men nu tänker man bara på alla de svåra delarna, man ser inte de få stunder då det faktiskt var bra. Det var aldrig bra med farsan, det var det inte, men ibland var det bra med Modern och Pettsson. Även om det var sällan så hände det att det gick för oss att vara kärnfamiljen.
Sen så spårade allting ur och jag vet inte hur jag ska komma tillbaka på banan igen. Ibland hatar jag Carols för att han inte lät mig dö, och ibland älskar jag honom mer för det.
Som om det skulle förändra något om jag älskar honom? Det enda det ger mig är mer smärta eftersom han inte vill ha mig. Men jag kommer vänta tills han ger mig sitt beslut och sen gå vidare från det. Det är det enda dessa dagar är för mig, en ständig väntan, väntan på något bättre.
För det kan inte bli sämre, det kan det inte. Inte med min bakgrund, med de minnen jag har. Jag skrek åt läkaren igår. "Tror du jag är här för att det är roligt? Jag vill inte vara här jag kan lika gärna vara hemma! Vad fan spelar ett ärr hit eller dit för roll när ni ändå skiter i en!?" Och så visade jag ärren, hon var tyst länge och väl, och jag med. Det var som om all luft gick ur mig, jag kunde inte säga något, orkade inte försöka få henne att förstå.
Så frågar hon: "Om du åker hem, kommer det att fortsätta som det varit hittills?" "Nej." "Nej?" "Nej, inte under två, kanske en vecka. Då kommer hon sköta sig." "Sen då?" "Sen blir det som vanligt, det blir det alltid."
Jag skulle kunna döda min familj, ärligt talat. Det är inte som om de är speciellt värdefulla, förutom mormor och morfar. Mormor med sitt kontrollbehov och morfar med sin avslappnade sida. Och brorsan fungerar väl bra men han är inte riktigt min familj heller.
Jag önskar att jag kunde få allt som jag inte har haft och att alla jävla minnen kunde försvinna, för jag vill inte ha dom, jag vill inte minnas. Jag vill glömma allt och börja om på nytt. Men det går inte, för de rotar i såren hela tiden, petar med pinnar i de variga såren och skär i dom tills de är vidöppna. Då rotar de runt lite mer med sina pinnar. Bara för att de kan.
Jag hatar dom.
"All of our memories keep you near, In silent moments imagien you here." För dig. Bara för dig.
I Could Always Juts Forgett her, But She Could Try
Återigen är man hos mormor och morfar, har fortfarande migrän och ältar allt som jag kommer över, de har tillexempel tagit bort min nattmedicin. Bra där. Verkligen. Varför? Läkaren har inte haft samtal med mig på en vecka så tiden för medicinen har gått ut. Kul. Tack vare G så fick jag iallafall medicinen och två tabletter mot huvudverken, och så var Carols förbi igår för att hämta saker. Något han inte gjorde. Men det är helt okej för mig för jag är bara glad att se honom igen, även om jag oroar mig för honom. Han är väldigt mörk nu för tiden och jag är rädd att han ska vara lika dum som jag var och försöka ta slut på eländet. Men jag ska försöka få iväg honom till en psykolog, eller stödgrupp om det går, för han behöver få hjälp.
Jag saknar honom, det är honom jag vill ha och det känns så fel att vilja ha någon man försökt undkomma genom självmord, för det är så jag ser det. Jag svek honom.
Kanske var det inte mitt fel, kanske var det hon som fick det att rinna över, men jag gjorde det iallfall och det är det som betyder något, att jag tog steget ut och gjorde ett försök. Sen att jag ibland hatar honom för att han räddade mig är en annan femma. För oftare än jag hatar honom känner jag tacksamhet, för tack vare honom har jag fått hjälp, även om man inte får prata med läkaren och medicinerna suger så har jag iallafall fått hjälp och kommit en bit på vägen.
Idag så ska man vara lite social och umgås med mormor och morfar (det syns väl att jag är JÄTTESOCIAL!?) medan mormor just nu pratar i telen med sin syster. Min moster C. Som är grymmast av de människor jag känner, hon är brutalt ärlig. Och lagar världens godaste mat.
Annars har man gått upp i vikt igen så man inte behöver oroa sig över att man är för smal, även om Carols fortfarande är lite orolig för min vikt. Har fortfarande sjukt ont i magen och inget hjälper. Satt och grät igår eftersom jag inte orkade med smärtan längre, migrän och magen var ingen höjdare. Sen så fick man lite mer skit i säcken när man oroar sig över killen man älskar.
Hans idé om att åka till England och öppna ett fik låter skitbra i mina öron och ska jag vara ärlig tror jag att han kommer klara det med guldstjärna. Den enda missen jag hittat är att det måste bli london, vilket blir dyrt så då borde han gå bokföringskurs innan så han sparar in på slantarna så gott det går. Plus att han måste ha ett startkapital. Men jag tror han är den enda som skulle klara det just för att han är den han är.
Men det är bara jag, kanske är lite förblindad av mina känslor för honom men jag struntar i det. Han är intelligent, snäll, trevlig och kan när han vill. Säljande personlighet med bakgrund i hur ett café fungerar, kan det bli bättre? Jag tänkte smuggla med mig själv om han drar.
Pratade med en av vårdarna i förrgår om min moder och fader, sociala och polisen. Som hon sa: "Du har ordets makt, det kan ta dig långt bara du använder dig av den." Jaha, hur många gånger ska man få höra det innan någon faktiskt påverkas av "ordets makt"? Och varför är jag så negativ idag? Igår hade jag trevligt, vi gjorde det vi brukar göra när vi träffas och det var okej för mig, även om jag önskar att han mådde bättre. Så idag är jag negativ för att? Sov till tolv eftersom migränen inte lättade förens fyra i natt och den har fortfarande inte släppt, så det är väl en orsak att vara negativ. Sen har vi magen som oroar mig, och det faktum att jag inte har medicin längre. Och så pratade jag med min moder igår, via telen eftersom de inte släppte in henne på huset. Varför? Jo jag hade migrän. Så hon återvänder aldrig igen, vilket känns ganska skönt, men ändå sorgligt. Fick ett erkännande i förgår också vilket skrämde skiten ur mig. "Jag vet inte om jag alltid varit så bra på att säga det men jag har också haft fel när vi bråkat, och jag är ledsen för det." Jag satt mållös långt efter det att vi lagt på, liksom hallå? Vad har du bankat skallen mot? Det skrämmer mig att hon är så snäll helt plöstligt och jag överfalls av hemlängtan.
Men de på huset kommer inte släppa mig, den 3/4 är det Södersjukhuset och sen den 7/4 är det socialgubben. Sen får vi se hur resten går men jag tror inte på det.
Så tills den 3/4 måste jag få tillbaka busskortet från Bacon så jag kan ta mig in, får nog åka själv för de har ingen koll på att jag ska dit, vilket är bra.. Eller..?^.-
Det är som vanligt ingen kommunikation, har fortfarande inte fått laktosfri mjölk till huset så jag förstår inte varför jag bryr mig om att försöka, det är inte värt tiden, jag får ändå inga svar. Som L sa idag. "De snackar så mycket om det här stället om hur bra det är, samtal med läkare varje dag, alltid tid för en osv. men man har fan tur om läkaren hinner träffa en ens en gång i veckan!" Där är stället i ett nötskal. Kul..
Sitter och lyssnar på musik nu via Vampirefreaks och njuter av Marilyn Manson som sjunger för mig, sen blir det deathstars.. *dreggel* Sen ska man in på youtube och fixa lite musik därifrån eftersom man inte orkar rota igenom VF hela arkiv av musik, det tar på tok för lång tid.. :S
Sen måste man få tag i korven om att bada på fredag, jag vet ännu inte om jag kan men vi får väl hålla tummarna för att det går, och att jag får tag på bikini för det är något jag behöver införskaffa nu när man gått ner i vikt. Synd bara att bhåarna inte blir mindre.. Eller att brösten inte påverkas ännu hellre! XD Var så stolt över att kommit upp i C, nu har man knappt b längre.. Trist läge.
Sen har man fått exem av den jävla tvålen! Det är sjukt irriterande, och även om man bytt nu så känns det fortfarande,det kliar som fan.
Ska försöka få tag i B2 också men hon är lika lätt att träffa som sociala, vilket är.. bra..?
Men jag älskar blogg.se det är min favoritsida, man skriver ett inlägg och sitter i furtio minuter och tänker och formulerar, sen så sparar man,bara för att vara tvungen att logga in igen och inse att hälften (om inte mer) är borta. Jag verkligen ÄLSKAR den här hemsidan.
Men mitt mål var inte att skriva något viktigt egentligen utan mer skriva av mig så det fick jag iallafall göra även om jag inte fick spara texten och läsa igenom mina tankar från idag.
Så nu är det fika på gång och sen blir det väl att dra tillbaka till huset, ska äta där för jag orkar inte vara borta hur länge som helst heller, märkt att jag är väldigt asocial när det kommer till andra.
Modern var förbi igår bara för att bli avvisad igen så hon kommer inte tillbaka. Det är både skönt och sorgset på en och samma gång men mest skönt, för nu har jag inga krav att uppfylla, inga kriterier att hålla, för hon får inte komma. Så jag behöver inte spela något mer.
Dessutom har hon gett mig så mycket av ett erkännande som jag någonsin kommer att få av henne. "Jag vet att jag inte varit så bra på att säga det men jag har också haft fel när vi bråkat. Jag är ledsen för det." Så det är något annat som ligger bakom mig. Sen frågade Eve i förrgår om man klarade av att bo själv, i stockholm. Jag vet ärligt talat inte, jag vet inte om jag kommer komma tillbaka krypandes till henne med svansen mellan benen som jag gjort varje gång hittills så fort hon knäppt med fingrarna eller höjt rösten. Hur skulle jag kunna veta det? Men jag ska kämpa för att få ett liv bortom henne och se saker och ting som inte jag kunnat se innan, få starta om på nytt. Det enda negativa med det är att jag fortfarande älskar honom. Carols.
Negativt eftersom jag alltid kommer att älska honom och förmodligen aldrig kommer vara hel igen utan honom, men positivt för nu vet jag vart jag står, vad jag vill. Så det är bara att kämpa för att få det, även om jag idag ligger på latsidan. Har fortfarande migrän och ont i magen så det går inte så bra för mig. Det är tvärt om ganska negativt.
Men jag måste klara av att vänta tills den 3 april så får de på Södersjukhuset kolla upp det eftersom de på huset inte kan göra mer än en sak i taget. Så har man börjat spy igen, vilket inte är det roligaste man kan råka ut för, men jag håller igen och tar det som det kommer. För inget negativt kommer utan att det kommer något positivt, vilket betyder. Jag har gallsten, så nu kanske de måste göra något? För går jag ner till 43 igen så dödar jag någon. Ska se idag hur mycket jag väger, tror jag ligger runt 47-48 vilket är helt okej för mig även om Carols tycker att jag är för smal.
Sen så har jag fått behålla sakerna som han lämnat hos mig, vilket är skönt eftersom det är en påminnelse om bättre dagar, om bättre tider. Samt att de doftar svagt av honom.
Så det är av nostalgi jag behöll dom, för jag saknar honom. Det finns bara tre personer som känner mig så bra som han gör, det är han, Bacon och ibland B2. Men ingen kommer i närheten för vad han får mig att känna. Det är som om någon sticker ner en pinne i en myrstack, han rör vid ställen jag inte visste fanns. Och så har vi ombytta roller, nu är han cynikern och jag optimisten. Jag har blivit mindre cynisk efter händelsen och inser att det finns saker som är värda att kämpa för.
Tex. du.
Lyssnar på the crüxshadows nu, fan vad länge sedan det var, varför kan inte sånna som dem vinna melodifestivalen? Och jag räknar inte Lordi som sånna de är bara.. Eh, ja precis.!
Men jag ska tillbaka till middagen eftersom jag inte orkar vara social pga. migränen sen får vi se hur det blir med resten av dagen, men jag tänker äta på huset, bara det inte blir fisk igen. Fick fisk i broccolisås och jag som älskar fisk kunde inte förmå mig att göra mer än smaka. Det STANK, det luktade så illa så man fick kväljningar och sen smakade det absolut inget annat än segt gummi. Det var en enorm besvikelse, så jag hoppas på att det finns ätbar mat där nu till middagen, kommer inte riktigt ihåg vad det blir men jag hoppas på att det blir gott iallafall. Sen får vi se hur det blir med min önskning.
Men nu är det fika. Så dags att prata och vara social.
Jag saknar honom, det är honom jag vill ha och det känns så fel att vilja ha någon man försökt undkomma genom självmord, för det är så jag ser det. Jag svek honom.
Kanske var det inte mitt fel, kanske var det hon som fick det att rinna över, men jag gjorde det iallfall och det är det som betyder något, att jag tog steget ut och gjorde ett försök. Sen att jag ibland hatar honom för att han räddade mig är en annan femma. För oftare än jag hatar honom känner jag tacksamhet, för tack vare honom har jag fått hjälp, även om man inte får prata med läkaren och medicinerna suger så har jag iallafall fått hjälp och kommit en bit på vägen.
Idag så ska man vara lite social och umgås med mormor och morfar (det syns väl att jag är JÄTTESOCIAL!?) medan mormor just nu pratar i telen med sin syster. Min moster C. Som är grymmast av de människor jag känner, hon är brutalt ärlig. Och lagar världens godaste mat.
Annars har man gått upp i vikt igen så man inte behöver oroa sig över att man är för smal, även om Carols fortfarande är lite orolig för min vikt. Har fortfarande sjukt ont i magen och inget hjälper. Satt och grät igår eftersom jag inte orkade med smärtan längre, migrän och magen var ingen höjdare. Sen så fick man lite mer skit i säcken när man oroar sig över killen man älskar.
Hans idé om att åka till England och öppna ett fik låter skitbra i mina öron och ska jag vara ärlig tror jag att han kommer klara det med guldstjärna. Den enda missen jag hittat är att det måste bli london, vilket blir dyrt så då borde han gå bokföringskurs innan så han sparar in på slantarna så gott det går. Plus att han måste ha ett startkapital. Men jag tror han är den enda som skulle klara det just för att han är den han är.
Men det är bara jag, kanske är lite förblindad av mina känslor för honom men jag struntar i det. Han är intelligent, snäll, trevlig och kan när han vill. Säljande personlighet med bakgrund i hur ett café fungerar, kan det bli bättre? Jag tänkte smuggla med mig själv om han drar.
Pratade med en av vårdarna i förrgår om min moder och fader, sociala och polisen. Som hon sa: "Du har ordets makt, det kan ta dig långt bara du använder dig av den." Jaha, hur många gånger ska man få höra det innan någon faktiskt påverkas av "ordets makt"? Och varför är jag så negativ idag? Igår hade jag trevligt, vi gjorde det vi brukar göra när vi träffas och det var okej för mig, även om jag önskar att han mådde bättre. Så idag är jag negativ för att? Sov till tolv eftersom migränen inte lättade förens fyra i natt och den har fortfarande inte släppt, så det är väl en orsak att vara negativ. Sen har vi magen som oroar mig, och det faktum att jag inte har medicin längre. Och så pratade jag med min moder igår, via telen eftersom de inte släppte in henne på huset. Varför? Jo jag hade migrän. Så hon återvänder aldrig igen, vilket känns ganska skönt, men ändå sorgligt. Fick ett erkännande i förgår också vilket skrämde skiten ur mig. "Jag vet inte om jag alltid varit så bra på att säga det men jag har också haft fel när vi bråkat, och jag är ledsen för det." Jag satt mållös långt efter det att vi lagt på, liksom hallå? Vad har du bankat skallen mot? Det skrämmer mig att hon är så snäll helt plöstligt och jag överfalls av hemlängtan.
Men de på huset kommer inte släppa mig, den 3/4 är det Södersjukhuset och sen den 7/4 är det socialgubben. Sen får vi se hur resten går men jag tror inte på det.
Så tills den 3/4 måste jag få tillbaka busskortet från Bacon så jag kan ta mig in, får nog åka själv för de har ingen koll på att jag ska dit, vilket är bra.. Eller..?^.-
Det är som vanligt ingen kommunikation, har fortfarande inte fått laktosfri mjölk till huset så jag förstår inte varför jag bryr mig om att försöka, det är inte värt tiden, jag får ändå inga svar. Som L sa idag. "De snackar så mycket om det här stället om hur bra det är, samtal med läkare varje dag, alltid tid för en osv. men man har fan tur om läkaren hinner träffa en ens en gång i veckan!" Där är stället i ett nötskal. Kul..
Sitter och lyssnar på musik nu via Vampirefreaks och njuter av Marilyn Manson som sjunger för mig, sen blir det deathstars.. *dreggel* Sen ska man in på youtube och fixa lite musik därifrån eftersom man inte orkar rota igenom VF hela arkiv av musik, det tar på tok för lång tid.. :S
Sen måste man få tag i korven om att bada på fredag, jag vet ännu inte om jag kan men vi får väl hålla tummarna för att det går, och att jag får tag på bikini för det är något jag behöver införskaffa nu när man gått ner i vikt. Synd bara att bhåarna inte blir mindre.. Eller att brösten inte påverkas ännu hellre! XD Var så stolt över att kommit upp i C, nu har man knappt b längre.. Trist läge.
Sen har man fått exem av den jävla tvålen! Det är sjukt irriterande, och även om man bytt nu så känns det fortfarande,det kliar som fan.
Ska försöka få tag i B2 också men hon är lika lätt att träffa som sociala, vilket är.. bra..?
Men jag älskar blogg.se det är min favoritsida, man skriver ett inlägg och sitter i furtio minuter och tänker och formulerar, sen så sparar man,bara för att vara tvungen att logga in igen och inse att hälften (om inte mer) är borta. Jag verkligen ÄLSKAR den här hemsidan.
Men mitt mål var inte att skriva något viktigt egentligen utan mer skriva av mig så det fick jag iallafall göra även om jag inte fick spara texten och läsa igenom mina tankar från idag.
Så nu är det fika på gång och sen blir det väl att dra tillbaka till huset, ska äta där för jag orkar inte vara borta hur länge som helst heller, märkt att jag är väldigt asocial när det kommer till andra.
Modern var förbi igår bara för att bli avvisad igen så hon kommer inte tillbaka. Det är både skönt och sorgset på en och samma gång men mest skönt, för nu har jag inga krav att uppfylla, inga kriterier att hålla, för hon får inte komma. Så jag behöver inte spela något mer.
Dessutom har hon gett mig så mycket av ett erkännande som jag någonsin kommer att få av henne. "Jag vet att jag inte varit så bra på att säga det men jag har också haft fel när vi bråkat. Jag är ledsen för det." Så det är något annat som ligger bakom mig. Sen frågade Eve i förrgår om man klarade av att bo själv, i stockholm. Jag vet ärligt talat inte, jag vet inte om jag kommer komma tillbaka krypandes till henne med svansen mellan benen som jag gjort varje gång hittills så fort hon knäppt med fingrarna eller höjt rösten. Hur skulle jag kunna veta det? Men jag ska kämpa för att få ett liv bortom henne och se saker och ting som inte jag kunnat se innan, få starta om på nytt. Det enda negativa med det är att jag fortfarande älskar honom. Carols.
Negativt eftersom jag alltid kommer att älska honom och förmodligen aldrig kommer vara hel igen utan honom, men positivt för nu vet jag vart jag står, vad jag vill. Så det är bara att kämpa för att få det, även om jag idag ligger på latsidan. Har fortfarande migrän och ont i magen så det går inte så bra för mig. Det är tvärt om ganska negativt.
Men jag måste klara av att vänta tills den 3 april så får de på Södersjukhuset kolla upp det eftersom de på huset inte kan göra mer än en sak i taget. Så har man börjat spy igen, vilket inte är det roligaste man kan råka ut för, men jag håller igen och tar det som det kommer. För inget negativt kommer utan att det kommer något positivt, vilket betyder. Jag har gallsten, så nu kanske de måste göra något? För går jag ner till 43 igen så dödar jag någon. Ska se idag hur mycket jag väger, tror jag ligger runt 47-48 vilket är helt okej för mig även om Carols tycker att jag är för smal.
Sen så har jag fått behålla sakerna som han lämnat hos mig, vilket är skönt eftersom det är en påminnelse om bättre dagar, om bättre tider. Samt att de doftar svagt av honom.
Så det är av nostalgi jag behöll dom, för jag saknar honom. Det finns bara tre personer som känner mig så bra som han gör, det är han, Bacon och ibland B2. Men ingen kommer i närheten för vad han får mig att känna. Det är som om någon sticker ner en pinne i en myrstack, han rör vid ställen jag inte visste fanns. Och så har vi ombytta roller, nu är han cynikern och jag optimisten. Jag har blivit mindre cynisk efter händelsen och inser att det finns saker som är värda att kämpa för.
Tex. du.
Lyssnar på the crüxshadows nu, fan vad länge sedan det var, varför kan inte sånna som dem vinna melodifestivalen? Och jag räknar inte Lordi som sånna de är bara.. Eh, ja precis.!
Men jag ska tillbaka till middagen eftersom jag inte orkar vara social pga. migränen sen får vi se hur det blir med resten av dagen, men jag tänker äta på huset, bara det inte blir fisk igen. Fick fisk i broccolisås och jag som älskar fisk kunde inte förmå mig att göra mer än smaka. Det STANK, det luktade så illa så man fick kväljningar och sen smakade det absolut inget annat än segt gummi. Det var en enorm besvikelse, så jag hoppas på att det finns ätbar mat där nu till middagen, kommer inte riktigt ihåg vad det blir men jag hoppas på att det blir gott iallafall. Sen får vi se hur det blir med min önskning.
Men nu är det fika. Så dags att prata och vara social.
Killing Lonliness
Jag sitter återigen hos mormor och morfar har fått permiss tills klockan sex, så nu blir det mat hos dom och kaffe som fan, jag älskar det. Men igår pratade man med Carols, fan vad jag blev störd på vårdaren, jag skojar inte.. "Du måste avsluta samtalet nu ni får inte prata så länge och du är inte själv här." Nehe menar du? DET visste jag inte, trodde jag var helt själv, fan trodde jag ÄGDE psyket! "Du måste avsluta samtalet nu!" Ja men herregud, du kom in i hytten igen efter vadå? Fem sekunder? Ska man bara avbryta och säga hej då, klick? Lägg ner. Ärligt, fan vad störd jag blev.
Sen så hatar jag dig, jag hatar dig mer än något annat här i världen, jag verkligen HATAR dig. Men jag saknar dig så sjukt mycket ibland, så tror du att du har rätt att säga: "Du är den enda jag vill ha, det har du alltid varit" och tro att jag inte kommer påverkas? Eller det är kanske det du vill, att jag ska bli påverkad att vänta på dig?
Men jag vill inte behöva vänta, jag vill inte sitta och se om du vill ha mig eller inte, det är inte sån jag är, och jag vill verkligen inte bli som jag blev igår, så svag och våpig för din skull. Aldrig mer.
Jag sa det jag lovade mig själv att aldrig säga till dig, "jag saknar dig vet du.." Hur dum får man bli? Ärligt?
Du vill inte ha mig så varför vill jag ha dig? Varför kan jag inte bara släppa taget och skita i dig som du skitit i mig? Men nu är det kaffe, kommer tillbaka.
Jag verkligen älskar blogg.se. Verkligen, nu är det här tredje gången gillt, fungerar det inte, ja då tar jag fan bort min blogg helt och hållet.
Ska äta middag på huset istället för hos mormor och morfar eftersom brorsan stack iväg med Salladsbestick så jag blir helt själv och det känns onödigt att äta här då. Men jag fick iallafall tuggummi! XD Som morfar sa: "Varför tar karamellen aldrig slut i munnen?!" Hehe, bra där morfar..
Men brorsan drog iallafall iväg, han kom tydligen hit direkt efter flyget från Göteborg där han spenderat påsken med att fira en kompis som fyllde år, mitt i snöovädret. Kul. Så han har inte fått många timmars sömn.
Mer om påsken är väl det att Bacons syrra har kört på en spansk ryttare (en spikmatta ungefär, användes på 1700-talet när man slogs till sjöss eftersom det försvårade framfarten på däck betydligt) som slet upp hela innanredet på hennes nya peugoet 207 så hon är jätteglad! Verkligen!
Hon hade tur som inte körde av vägen eller krockade iallfall, men nu vet polisen om det och som de sa: "Säkert i samband med rånet."
Visst, det har ökat, denna mentala och fysiska brottslighet men ärligt talat, vem kan anklaga dom? Kolla straffstatestiken, jag menar hamnar du i fängelse är det bara att stämma dom så får du pengar för det! Finns många saker att stämma dom för, kolla bara stureplansprofilerna.
Men nog om det, nu återgår vi till hjärtefrågorna. Orsaken till att jag inte orkar äta här är helt enkelt så simpel som det att jag inte orkar med mormors "Du ska inte ___på FLERA år!" Nehe, men vems liv är det? Jag KOMMER flytta ihop med Bacon, jag KOMMER skaffa hund (även om denna förmodligen kommer vara Bacons så skaffar jag ju indirekt hund jag med) och jag KOMMER läsa upp betygen fort som attan. Det kommer inte ta mig flera år, och om det är ett misstag så låt oss märka det, tack så mycket.
Men en annan sak om huset som störde mig var igår när jag pratade med Carols och vårdaren sticker in huvudet: "Du får inte prata så länge i telefon, det är inte tillåtet" Och sen två sekunder efter (han stängde dörren och öppnade igen så ni kan nog själva lista ut tidsintervallen) "Du är inte ensam! Lägg på!" Nej men lilla gubben menar du det? Trodde fan jag var det, menar psyket är inte alls fullproppade av psykfall?! Nej, det är tomt, jag bor där själv.. Bra där.
Som om jag inte visste? ^^
Iallfall så kommer han imorgon tydligen, och lämnar ciggaretter, så får vi se om jag får behålla resten av grejorna, men jag vet inte. Får se som sagt. Så ska man prata med Micke idag om jag får tag i honom och se om han kommer förbi något tag om han har körning till min sida av stan. Det skulle vara svinkul att träffa honom igen, för jag erkänner bredvilligt att jag är lite småförälskad i honom och älskar det faktum att han är kär i mig.
Sen fyller Bandit J snart 20 så måste man gratta honom, tillsammans med Kanin och Myra, men det som verkligen ger mig gråa hårstrån är vad jag ska köpa till Bacon och hennes mamma som fyller 70 tillsammans iår och ska ha storfest tíllsammans, vad ger man då? Hmm, rollator? :P
Nej men jag ska försöka lista ut något medan jag väntar på att min beställning från Ginza ska komma och jag kan få mina saker. Mest Bacon som vanligt som köpt, jag har köpt Animatrix och något mer kanske, kommer inte riktigt ihåg. Men en sak som måste införskaffas är bärbar dvd så snart jag får pengar, ha på huset tänkte jag och glo på Samuraii Champloo. Snacka om att inte sova nice drömmar, kommer vakna upp i en pöl av dregel.
Men jag har siktat in mig på en specifik och den ska jag ha när jag får råd. Så e det med det.
Annars finns det väl inte så mycket mer att säga, mer än att jag är kaffesugen nu igen och funderar på att fixa en macka åt mig. Knäckebröd, mums.
Så snart ska man tillbaka till huset, med ytterligare en mobil att ha det andra kortet i så att hon inte blir så fundersam om varför alla andra får tag på en och inte hon. Just det, hon var förbi med påskägg och sa i telen när jag ringde upp henne igår: "Det går ingen nöd på dig, du är ju mer ute än inne." Ja men det skulle du också vara på det stället, tro mig! Så alla timmar jag kan rymma iväg är guldkantade, även om jag är osocial som nu och sitter vid datorn mest hela tiden.
Så nu är det dags att knapra mat eftersom mormor börjar bli lite stressad av att tiden springer iväg.
Men jag ville bara tillägga att Bacons syrra och hennes kille funderar på att ta över Bacons nuvarande bostad, två pers på en sex:a? Hmm, är det bara jag som ser lite utökning inom familjen? Men vi får se, jag anser att de två är ämmade för varandra. De är så sjukt söta tillsammans och man kan inte göra annat än att tycka om Dave. Så varför tveka? Men samtidigt kanske de tänker lite mer långsiktigt och det är en av de största orsakerna till varför jag inte vill ha Carols, jag vill ha barn det kommer han aldrig vilja ha. Så jag står då hellre över för jag ska ha barn, sen får vi se hur, när, var och vem men barn vill jag ha. Min cysta är tillbaka *gör glädjeskutt* så har man ont igen. Men det är värre på högersida som vanligt, hade sjukt ont när Bacon la sig brevid mig i sängen i söndagsmorse. Fan vad det ömmade, men jag vet ju vad det är så det är ingen fara för mig, jag hatar bara att ha den konstanta smärtan hela tiden, jag gilar det då rakt inte.
Nu är det bara en halvtimme tills jag ska börja röra mig, eller en timme beroende på vad man anser själv. För jag ska köpa pengar till mobilen, de går snart ut. Har vadå? 0,39 öre kvar? Hmm, så ska jag ringa sociala och kolla bidrag för omkostnader om man kan köpa något fint. Synd på att det är så kallt annars hade jag haft klänning på mig även om jag är inlaggd. För det är något jag saknar, sommarens kläder. Men jag har iallafall fått min ellenor t-shirt så klart man är lite gladare än innan.
"Hug me or I shall destroy you!"
Hehe klockren..Helgen hos Bacon var underbar (som om ni inte kunde lista ut det själva) och jag insåg ganska snabbt varför folk tar oss för lesbiska. Vi är inte rädda för närkontakt, är som ler och långhalm och skojar friskt med varandra om sexuella saker. Så ser ju ingen av oss dåligt ut om man får skryta lite grann. Så det är väl positivt.
Något mer att tillägga förutom att jag hatar mig själv för att jag är så svag finns väl inte? Men en avslutande spjutt får ni allt.
"And I hate that I love you so."
Haha där fick du..
Lol, pratar med Herr Fluff, snacka om comeback. Har även läst en asrolig blogg om Melodifestivalen och påsken. Snacka om att ödsla tid, Perelli? Jag menar, ärligt, orka följa eller ens hålla koll på, den enda orsaken till att jag vet att hon vann är för att samtliga tyckte Sanna skulle göra det. Låtens namn eller melodi? Don't ask me! Hatar melodifestivalen, enligt min mening är det endast för hjärndöda trebarnsmammor som är trötta på köttbullar och potatismos! Men återgår till ordningen nu. Ciao.
Sen så hatar jag dig, jag hatar dig mer än något annat här i världen, jag verkligen HATAR dig. Men jag saknar dig så sjukt mycket ibland, så tror du att du har rätt att säga: "Du är den enda jag vill ha, det har du alltid varit" och tro att jag inte kommer påverkas? Eller det är kanske det du vill, att jag ska bli påverkad att vänta på dig?
Men jag vill inte behöva vänta, jag vill inte sitta och se om du vill ha mig eller inte, det är inte sån jag är, och jag vill verkligen inte bli som jag blev igår, så svag och våpig för din skull. Aldrig mer.
Jag sa det jag lovade mig själv att aldrig säga till dig, "jag saknar dig vet du.." Hur dum får man bli? Ärligt?
Du vill inte ha mig så varför vill jag ha dig? Varför kan jag inte bara släppa taget och skita i dig som du skitit i mig? Men nu är det kaffe, kommer tillbaka.
Jag verkligen älskar blogg.se. Verkligen, nu är det här tredje gången gillt, fungerar det inte, ja då tar jag fan bort min blogg helt och hållet.
Ska äta middag på huset istället för hos mormor och morfar eftersom brorsan stack iväg med Salladsbestick så jag blir helt själv och det känns onödigt att äta här då. Men jag fick iallafall tuggummi! XD Som morfar sa: "Varför tar karamellen aldrig slut i munnen?!" Hehe, bra där morfar..
Men brorsan drog iallafall iväg, han kom tydligen hit direkt efter flyget från Göteborg där han spenderat påsken med att fira en kompis som fyllde år, mitt i snöovädret. Kul. Så han har inte fått många timmars sömn.
Mer om påsken är väl det att Bacons syrra har kört på en spansk ryttare (en spikmatta ungefär, användes på 1700-talet när man slogs till sjöss eftersom det försvårade framfarten på däck betydligt) som slet upp hela innanredet på hennes nya peugoet 207 så hon är jätteglad! Verkligen!
Hon hade tur som inte körde av vägen eller krockade iallfall, men nu vet polisen om det och som de sa: "Säkert i samband med rånet."
Visst, det har ökat, denna mentala och fysiska brottslighet men ärligt talat, vem kan anklaga dom? Kolla straffstatestiken, jag menar hamnar du i fängelse är det bara att stämma dom så får du pengar för det! Finns många saker att stämma dom för, kolla bara stureplansprofilerna.
Men nog om det, nu återgår vi till hjärtefrågorna. Orsaken till att jag inte orkar äta här är helt enkelt så simpel som det att jag inte orkar med mormors "Du ska inte ___på FLERA år!" Nehe, men vems liv är det? Jag KOMMER flytta ihop med Bacon, jag KOMMER skaffa hund (även om denna förmodligen kommer vara Bacons så skaffar jag ju indirekt hund jag med) och jag KOMMER läsa upp betygen fort som attan. Det kommer inte ta mig flera år, och om det är ett misstag så låt oss märka det, tack så mycket.
Men en annan sak om huset som störde mig var igår när jag pratade med Carols och vårdaren sticker in huvudet: "Du får inte prata så länge i telefon, det är inte tillåtet" Och sen två sekunder efter (han stängde dörren och öppnade igen så ni kan nog själva lista ut tidsintervallen) "Du är inte ensam! Lägg på!" Nej men lilla gubben menar du det? Trodde fan jag var det, menar psyket är inte alls fullproppade av psykfall?! Nej, det är tomt, jag bor där själv.. Bra där.
Som om jag inte visste? ^^
Iallfall så kommer han imorgon tydligen, och lämnar ciggaretter, så får vi se om jag får behålla resten av grejorna, men jag vet inte. Får se som sagt. Så ska man prata med Micke idag om jag får tag i honom och se om han kommer förbi något tag om han har körning till min sida av stan. Det skulle vara svinkul att träffa honom igen, för jag erkänner bredvilligt att jag är lite småförälskad i honom och älskar det faktum att han är kär i mig.
Sen fyller Bandit J snart 20 så måste man gratta honom, tillsammans med Kanin och Myra, men det som verkligen ger mig gråa hårstrån är vad jag ska köpa till Bacon och hennes mamma som fyller 70 tillsammans iår och ska ha storfest tíllsammans, vad ger man då? Hmm, rollator? :P
Nej men jag ska försöka lista ut något medan jag väntar på att min beställning från Ginza ska komma och jag kan få mina saker. Mest Bacon som vanligt som köpt, jag har köpt Animatrix och något mer kanske, kommer inte riktigt ihåg. Men en sak som måste införskaffas är bärbar dvd så snart jag får pengar, ha på huset tänkte jag och glo på Samuraii Champloo. Snacka om att inte sova nice drömmar, kommer vakna upp i en pöl av dregel.
Men jag har siktat in mig på en specifik och den ska jag ha när jag får råd. Så e det med det.
Annars finns det väl inte så mycket mer att säga, mer än att jag är kaffesugen nu igen och funderar på att fixa en macka åt mig. Knäckebröd, mums.
Så snart ska man tillbaka till huset, med ytterligare en mobil att ha det andra kortet i så att hon inte blir så fundersam om varför alla andra får tag på en och inte hon. Just det, hon var förbi med påskägg och sa i telen när jag ringde upp henne igår: "Det går ingen nöd på dig, du är ju mer ute än inne." Ja men det skulle du också vara på det stället, tro mig! Så alla timmar jag kan rymma iväg är guldkantade, även om jag är osocial som nu och sitter vid datorn mest hela tiden.
Så nu är det dags att knapra mat eftersom mormor börjar bli lite stressad av att tiden springer iväg.
Men jag ville bara tillägga att Bacons syrra och hennes kille funderar på att ta över Bacons nuvarande bostad, två pers på en sex:a? Hmm, är det bara jag som ser lite utökning inom familjen? Men vi får se, jag anser att de två är ämmade för varandra. De är så sjukt söta tillsammans och man kan inte göra annat än att tycka om Dave. Så varför tveka? Men samtidigt kanske de tänker lite mer långsiktigt och det är en av de största orsakerna till varför jag inte vill ha Carols, jag vill ha barn det kommer han aldrig vilja ha. Så jag står då hellre över för jag ska ha barn, sen får vi se hur, när, var och vem men barn vill jag ha. Min cysta är tillbaka *gör glädjeskutt* så har man ont igen. Men det är värre på högersida som vanligt, hade sjukt ont när Bacon la sig brevid mig i sängen i söndagsmorse. Fan vad det ömmade, men jag vet ju vad det är så det är ingen fara för mig, jag hatar bara att ha den konstanta smärtan hela tiden, jag gilar det då rakt inte.
Nu är det bara en halvtimme tills jag ska börja röra mig, eller en timme beroende på vad man anser själv. För jag ska köpa pengar till mobilen, de går snart ut. Har vadå? 0,39 öre kvar? Hmm, så ska jag ringa sociala och kolla bidrag för omkostnader om man kan köpa något fint. Synd på att det är så kallt annars hade jag haft klänning på mig även om jag är inlaggd. För det är något jag saknar, sommarens kläder. Men jag har iallafall fått min ellenor t-shirt så klart man är lite gladare än innan.
"Hug me or I shall destroy you!"
Hehe klockren..Helgen hos Bacon var underbar (som om ni inte kunde lista ut det själva) och jag insåg ganska snabbt varför folk tar oss för lesbiska. Vi är inte rädda för närkontakt, är som ler och långhalm och skojar friskt med varandra om sexuella saker. Så ser ju ingen av oss dåligt ut om man får skryta lite grann. Så det är väl positivt.
Något mer att tillägga förutom att jag hatar mig själv för att jag är så svag finns väl inte? Men en avslutande spjutt får ni allt.
"And I hate that I love you so."
Haha där fick du..
Lol, pratar med Herr Fluff, snacka om comeback. Har även läst en asrolig blogg om Melodifestivalen och påsken. Snacka om att ödsla tid, Perelli? Jag menar, ärligt, orka följa eller ens hålla koll på, den enda orsaken till att jag vet att hon vann är för att samtliga tyckte Sanna skulle göra det. Låtens namn eller melodi? Don't ask me! Hatar melodifestivalen, enligt min mening är det endast för hjärndöda trebarnsmammor som är trötta på köttbullar och potatismos! Men återgår till ordningen nu. Ciao.
Glad Påsk?
Haha, jag har firat påsken med Bacons familj och har lärt mig en hel del, som att hennes mamma älskar att bo här ute i buschen tillexempel!
Och att människor är så grymt dryga och fast i "det-är-mer-synd-om-mig-än-det-är-om-dig" träsket. Jag menar vadfan spelar det för roll om ens hus blivit rök eller vattenskadat när alla klarade sig? Och varför bli arg på familjen som förlorade ALLT för att deras hus brann ner till grunden och de klarade sig med FEM MINUTER för att ditt hus blev skadat men inte förstört? Jag stör mig, så lilla gummor (eller om man får säga det i detta fall så kärringar) sitt kvar med era kaffekoppar, era välavlönade jobb, era RADHUS ni bor själva i och tyck synd om er själva för att ni fick lite vattenskador på huset medan familjen BACON inte har EN ENDA SAK KVAR! Sitt där och vältra er i självömkan gör det, men kom ihåg att det är det sista ni kommer göra, för ni är fan inte vatten värda i mina ögon längre. Ni är så barnsliga, man märker att ni jobbar på dagis, verkligen bra föredömmen.
Påsken blev väldigt bra, faktiskt, för Farfarn, Farmorn och morfarn kom tillsammans med syrran som hade med sig sin make (eller i detta fall sambo/slav) så det var trevligt, lite läskigt bara att se hur fort människor åldras. Farfarn och morfarn är lika gamla till åren (86 år i år vilket är en betydande summa år) medan farfarn ser ut att vara max 70 så ser morfarn verkligen gammal ut.
Det var lite jobbigt med så många människor och att vara social men det gick bra, bättre än vad jag trodde att det skulle göra, eftersom jag är så van vid dem. Det är verkligen som en extrafamilj som man blivit adopterad till.
Gick en promenad med Moroten (deras hund på 11 år som är 1 år i skallen) och Bacon, det var så lätt att se sig själv gå där om ett år eller två med en annan hund och samma Bacon. Så jag har väl utvecklats på så sätt att jag har lärt mig att se framåt nu när allt har spårat ut totalt. Nu orkar jag kämpa för att få det som är mitt, det tog dom bara tjugo år innan de tog sig i kragen och gav mig det jag har rätt till men vad kan man vänta sig? Det är ju trots allt bara sociala vi pratar om. Men nu ska jag få det som jag har rätt till, det som de är SKYLDIGA mig, en lägenhet och pengar att klara upp min livssituation, för det ska inte behöva gå så långt som det gått, det är fan skandal.
Men jag är glad att jag sjönk så lågt som jag gjorde för nu kan jag dela med mig av min erfarenhet och hjälpa andra som sitter i samma situation.
Och som jag sagt förut, för Bacons skull kommer jag kämpa med näbbar och klor för att få igenom mitt önskemål om en trea alternativt stor tvåa. För det SKA JAG HA, och det SKA DE GE MIG!
Jag menar, hur kan hon sitta där och säga att sociala har agerat OLAGLIGT, ja hör och häpna de har brutit mot lagen, när de inte hjälpte mig när jag var omyndig och berättade om misshandeln som redan då var både psykisk och fysisk. Det säger hon som jag sökte hjälp hos innan jag blev myndig. Smart kärring jävel.
"Det är bara att skaffa ett jobb och fixa lägenhet" var din lösning, jag skulle inte ens gå ut gymnasiumet. Bra där, att du sen sitter och säger att du själv brutit mot lagen. Funderar på allvar att stämma er men orkar inte kolla upp det just nu, men det ligger i bakskallen på mig hela tiden. Hur många fler har fått samma behandling?
Visserligen bor jag i ett relativt bra område (tror jag iallafall men vad vet jag :S ) som inte är som Rinkeby (fördommar jag vet men kolla in statetstiken så fattar du) men man undrar hur många mörkertal sociala har dolt genom åren. För vad? Jo fem minuter längre kafferast, kortare administrativa timmar och mer lön. De är precis som politiker, ju mindre jobb man har desto bättre, lite mer i lön bara.
Men som sagt för Bacon kommer jag kämpa för jag har rätt till det nu efter alla år jag stått ut och stumt tagit emot all skit och sociala skyflat in skeletten i skåpet igen.
Kanske inte den bästa liknelsen men det är så jag ser det, sociala leder tillbaka skelettet in i garderoben igen och säger innan hon stänger dörren: "Kom tillbaka när du är arton!" för att sedan låsa dörren på artonårsdagen så man sitter fast i den mörka garderoben för alltid. För själv orkar man inte ta upp fajten mot sociala. Jag orkar knappt med det nu.
Men iallafall så är det inte helt svart, har permiss, är med Bacon och har kul, även om man kanske ska se lite mellan fingrarna eftersom jag har så mycket som slåss om min uppmärksamhet i skallen, men Bacon är jävligt bra på att underhålla mig, och nu när alla är så positiva till att vi flyttar ihop känns det som en tyngd släppt från mitt bröst. Jag vill inte bo med någon annan.
Så nu är det sluta röka som står på listan att göra saker men det kommer vi till sakta men säkert. Så fort jag är ute från psyk ska jag börja snusa som B2 och ta en cigg ibland för att sedan sluta helt. Kanske även satsar på nikotinplåster men sluta ska jag göra.
Jag städade undan i köket, fan vad skönt det var att komma tillbaka i gamla spår och få göra lite hussysslor som att diska, torka, plocka undan och torka av bord. Jag har fan saknat att vara huslig, så Bacon kommer drivas till vansinne av mig senare. Men jag vill fan ha katt nästan på en gång, men måste kolla att det går att fixa så att någon kan passa den under finlandsresorna. För det kommer bli som om jag och Bacon är ett par, finland tillsammans, lägenhet och även husdjur. Snacka om prat.
Sen ska jag kolla om Carro vill sova hos oss ett tag tills saker och ting löst sig, för hon får ju inte bo med mig *Suckar irriterat* Ytterligare en regel från sociala. "Du ska bo själv." "Nej det ska jag itne för det kommer jag aldrig att klara av!" "Jo." "Nej." "Jo..!" Nej!" "Men JO!" "JAG SÄGER NEJ!"
Ni fattar nog vad jag menar.
Tror fan att man går upp lika mycket under påsken som julen förresten, har fått hur mycket godis som helst! Sjukt mycket, och käkade världens godaste mat, även senapssill som var hemmagjord och SJUKT god! Jag älskade den!
Men nu ska jag avrunda, för egentligen sitter jag bara och pratar om samma saker i olika termer och vinklar så det är bara att sluta, har inget viktigt att säga förutom att jag älskar Bacon. Som kompis bara så ni vet, även om hon är sjukt het. Nej men ärligt jag är kär i henne, men jag åtrår henne inte, jag älskar henne platoniskt men hon är fan den snyggaste bruden på jorden näst efter.. Ja, kommer inte på någon just nu men återkommer tills dess så är hon fan hetast i världen!
Men nu vill Bacon spela the sims och jag ska ta en cigg och fundera lite medan jag tänker igenom vad man ska göra för att få tiden att gå.
Aha, dags för The Used..
Och att människor är så grymt dryga och fast i "det-är-mer-synd-om-mig-än-det-är-om-dig" träsket. Jag menar vadfan spelar det för roll om ens hus blivit rök eller vattenskadat när alla klarade sig? Och varför bli arg på familjen som förlorade ALLT för att deras hus brann ner till grunden och de klarade sig med FEM MINUTER för att ditt hus blev skadat men inte förstört? Jag stör mig, så lilla gummor (eller om man får säga det i detta fall så kärringar) sitt kvar med era kaffekoppar, era välavlönade jobb, era RADHUS ni bor själva i och tyck synd om er själva för att ni fick lite vattenskador på huset medan familjen BACON inte har EN ENDA SAK KVAR! Sitt där och vältra er i självömkan gör det, men kom ihåg att det är det sista ni kommer göra, för ni är fan inte vatten värda i mina ögon längre. Ni är så barnsliga, man märker att ni jobbar på dagis, verkligen bra föredömmen.
Påsken blev väldigt bra, faktiskt, för Farfarn, Farmorn och morfarn kom tillsammans med syrran som hade med sig sin make (eller i detta fall sambo/slav) så det var trevligt, lite läskigt bara att se hur fort människor åldras. Farfarn och morfarn är lika gamla till åren (86 år i år vilket är en betydande summa år) medan farfarn ser ut att vara max 70 så ser morfarn verkligen gammal ut.
Det var lite jobbigt med så många människor och att vara social men det gick bra, bättre än vad jag trodde att det skulle göra, eftersom jag är så van vid dem. Det är verkligen som en extrafamilj som man blivit adopterad till.
Gick en promenad med Moroten (deras hund på 11 år som är 1 år i skallen) och Bacon, det var så lätt att se sig själv gå där om ett år eller två med en annan hund och samma Bacon. Så jag har väl utvecklats på så sätt att jag har lärt mig att se framåt nu när allt har spårat ut totalt. Nu orkar jag kämpa för att få det som är mitt, det tog dom bara tjugo år innan de tog sig i kragen och gav mig det jag har rätt till men vad kan man vänta sig? Det är ju trots allt bara sociala vi pratar om. Men nu ska jag få det som jag har rätt till, det som de är SKYLDIGA mig, en lägenhet och pengar att klara upp min livssituation, för det ska inte behöva gå så långt som det gått, det är fan skandal.
Men jag är glad att jag sjönk så lågt som jag gjorde för nu kan jag dela med mig av min erfarenhet och hjälpa andra som sitter i samma situation.
Och som jag sagt förut, för Bacons skull kommer jag kämpa med näbbar och klor för att få igenom mitt önskemål om en trea alternativt stor tvåa. För det SKA JAG HA, och det SKA DE GE MIG!
Jag menar, hur kan hon sitta där och säga att sociala har agerat OLAGLIGT, ja hör och häpna de har brutit mot lagen, när de inte hjälpte mig när jag var omyndig och berättade om misshandeln som redan då var både psykisk och fysisk. Det säger hon som jag sökte hjälp hos innan jag blev myndig. Smart kärring jävel.
"Det är bara att skaffa ett jobb och fixa lägenhet" var din lösning, jag skulle inte ens gå ut gymnasiumet. Bra där, att du sen sitter och säger att du själv brutit mot lagen. Funderar på allvar att stämma er men orkar inte kolla upp det just nu, men det ligger i bakskallen på mig hela tiden. Hur många fler har fått samma behandling?
Visserligen bor jag i ett relativt bra område (tror jag iallafall men vad vet jag :S ) som inte är som Rinkeby (fördommar jag vet men kolla in statetstiken så fattar du) men man undrar hur många mörkertal sociala har dolt genom åren. För vad? Jo fem minuter längre kafferast, kortare administrativa timmar och mer lön. De är precis som politiker, ju mindre jobb man har desto bättre, lite mer i lön bara.
Men som sagt för Bacon kommer jag kämpa för jag har rätt till det nu efter alla år jag stått ut och stumt tagit emot all skit och sociala skyflat in skeletten i skåpet igen.
Kanske inte den bästa liknelsen men det är så jag ser det, sociala leder tillbaka skelettet in i garderoben igen och säger innan hon stänger dörren: "Kom tillbaka när du är arton!" för att sedan låsa dörren på artonårsdagen så man sitter fast i den mörka garderoben för alltid. För själv orkar man inte ta upp fajten mot sociala. Jag orkar knappt med det nu.
Men iallafall så är det inte helt svart, har permiss, är med Bacon och har kul, även om man kanske ska se lite mellan fingrarna eftersom jag har så mycket som slåss om min uppmärksamhet i skallen, men Bacon är jävligt bra på att underhålla mig, och nu när alla är så positiva till att vi flyttar ihop känns det som en tyngd släppt från mitt bröst. Jag vill inte bo med någon annan.
Så nu är det sluta röka som står på listan att göra saker men det kommer vi till sakta men säkert. Så fort jag är ute från psyk ska jag börja snusa som B2 och ta en cigg ibland för att sedan sluta helt. Kanske även satsar på nikotinplåster men sluta ska jag göra.
Jag städade undan i köket, fan vad skönt det var att komma tillbaka i gamla spår och få göra lite hussysslor som att diska, torka, plocka undan och torka av bord. Jag har fan saknat att vara huslig, så Bacon kommer drivas till vansinne av mig senare. Men jag vill fan ha katt nästan på en gång, men måste kolla att det går att fixa så att någon kan passa den under finlandsresorna. För det kommer bli som om jag och Bacon är ett par, finland tillsammans, lägenhet och även husdjur. Snacka om prat.
Sen ska jag kolla om Carro vill sova hos oss ett tag tills saker och ting löst sig, för hon får ju inte bo med mig *Suckar irriterat* Ytterligare en regel från sociala. "Du ska bo själv." "Nej det ska jag itne för det kommer jag aldrig att klara av!" "Jo." "Nej." "Jo..!" Nej!" "Men JO!" "JAG SÄGER NEJ!"
Ni fattar nog vad jag menar.
Tror fan att man går upp lika mycket under påsken som julen förresten, har fått hur mycket godis som helst! Sjukt mycket, och käkade världens godaste mat, även senapssill som var hemmagjord och SJUKT god! Jag älskade den!
Men nu ska jag avrunda, för egentligen sitter jag bara och pratar om samma saker i olika termer och vinklar så det är bara att sluta, har inget viktigt att säga förutom att jag älskar Bacon. Som kompis bara så ni vet, även om hon är sjukt het. Nej men ärligt jag är kär i henne, men jag åtrår henne inte, jag älskar henne platoniskt men hon är fan den snyggaste bruden på jorden näst efter.. Ja, kommer inte på någon just nu men återkommer tills dess så är hon fan hetast i världen!
Men nu vill Bacon spela the sims och jag ska ta en cigg och fundera lite medan jag tänker igenom vad man ska göra för att få tiden att gå.
Aha, dags för The Used..
And I Don't Even Miss You At All
Har just kommit tillbaka till Bacon efter en tur till psyket för medicin och stallet för Banjo. Det är gulligt att Bacon har fått en medryttarhäst, även om jag åkte på att mocka (något jag alltid gör när jag är i stallet av någon konstig orsak som inte kan bero på att jag tar på mig det ansvaret innan någon ens frågat? ^^) Men iallafall så sa jag att det var lättare att mocka åt banjo än Manneh så får se vad B2 får höra för skitsnack senare, typ "Hon sa att du inte mockar alls till Manneh!" Eller något sånt blir det säkert, lovar dig.. Men jag sa inte så och kommer aldrig säga så, det jag sa var att det var lättare att mocka åt Bacons häst eftersom hans bajs var fastare och inte smulas sönder på en gång och för att Bacon själv mockade dagen innan (Vi mockar på samma sätt så det är alltid lättare efter henne). *Skrattar* Mycket skitsnack idag..
Iallafall, idag är det påsk, och som hon skrev i .se så är det den enda kravfria högtiden jag känner till, den är underbar. Fick tre påskägg idag också, ett från Ylva och två från Bacons familj (Som hennes mamma sa: "Du är ju en av oss..") så nu har jag mer godis än påskharen själv. Sen fyllde jag i en enkät om min skola och det var inte positivt, jag sa exakt vad jag tyckte och tänkte om den skola jag gick i och att jag aldrig skulle välja att rekommendera den till NÅGON, inte ens mina "Fiender". Så får vi se vad de säger, men hämnden är ljuv.
Så iallafall så har vi varit i stallet i snart tre timmar och det var underbart att komma "hem" till sin rätta miljö igen även om jag inte saknar det så mycket heller men saknar doften av hästar och ljuden av dem. Resten klarar jag mig utan.
Så snart kommer gästerna att invadera familjens lägenhet och jag får fullt upp med att le och vara glad, så svårt kommer det inte att vara för det är som de alla säger, vi är en familj.
Jag har sprungit ut och in hos Bacon i åtta år snart så tror att de klarar av att ta hand om mig med, hennes mamma är mer mamma för mig än min någonsin varit. Det är bara så roligt hur nära man måste vara att förlora allt innan man inser vad man har. Men ska försöka få jobba med ungdommar, lugna gatan eller något sådant eftersom det är det jag vill. Jag menar vem passar bättre för jobbet än jag? Redan gått igenom allt som går när det gäller uppväxten (förutom droger och homosexuallitet men det kommer väl det med) så jag kan säga att jag vet hur det är och faktiskt mena det. Så det skulle vara något för mig att göra, jag längtar redan.
Sen får vi se hur det blir med resten av veckan för det vet jag inte, men har bett om kläder hos henne så jag kan få lite varmare och roligare saker att ha på mig även om jag inte är utskriven ännu.
Tror att The Used skrevs i tanke på mig just nu "Im about to do all the things I never done before and I am about to see all the thing I want to and I don't even miss you at all.!" För det är så det känns, jag saknar honom inte ens hälften så mycket som jag trodde jag skulle göra, jag har på något sätt stängt mitt hjärta mot honom.
Hoppas att man får tag på Micke också så man kan få lite ömhet även om han fixat tjej så är han fortfarande min älskling och i värsta fall kan man alltid sova med Ragnhild, Bacons brorsa.
Men jag vill inte ha något sånt just nu och är nöjd med det jag får så att säga, det folk vill ge mig. Saknar min B2 lite men det går att klara sig ett tag till, det enda som är jobbigt är att jag verkligen tycker om Bacons familj och önskar att jag hade haft det lika bra, men aldrig byta plats med henne. Kanske för att jag älskar henne för mycket men mest tror jag det är för att jag behövde den erfarenheten jag fått för att inse hur mycket det faktiskt betyder för mig att ha sånna vänner som jag har. Ironiskt att det tar så lång tid innan man fattar hur mycket man älskar sina vänner. Sin familj har man nu mer än någonsin, även om inte på det sättet som Bacon har sin så finns de iallafall där, och på sitt sätt så stödjer de en. För jag har sagt att jag inte vill att de tar avstånd från henne så då har de kontakt, men idag känns det bittert.
Men jag vet att de ser till mig innan henne eftersom de tar mitt parti och ser till att jag har allt jag behöver för att må bra samt inte berättar något för henne. Och jag har första tjing till Finland så att det är inte så jätte illa även om jag är bitter. Känns som en citron i munnen när jag tänker på henne och de lögner jag hellre svalde än att särskåda. Självklara lögner, saker som inte var sanna och uppenbara som tusan. Jag kan inte förstå hur jag resonerade när jag lät henne ta över en så stor del av mitt liv och isolera mig som hon gjorde.
Jag hoppas framtiden är bättre, att jag kan sitta där och hjälpa andra med hjälp av mina egna erfarenheter och säga: "I början ville jag bara ge upp, strunta i allt och ta mitt liv, men ju tuffare det blev desto hårdare kämpade vi och vi vann. Men det tar tid, massor av tid, men jag klarade det." Och gör jag det, klarar det, så är det bara för Bacon, Korven, Mikko, Micke, B2 och huset.
Jag inser i efterhand hur få vänner jag faktiskt har som betyder något för mig, på allvar. Som jag är redo att döda för, de är bara fem stycken, och hur lyckligt lottad jag är som har så nära vänner ändå. För vissa har inte ens det. Så jag är tacksam för det jag har fått för det är mer än tillräckligt för mig, jag älskar dom och skulle inte byta dom mot något i hela världen.
Men ibland orkar man ändå inte kämpa för saker man inte kan få, som med sociala, när även läkaren säger "Varje vecka det drar ut på tiden är en liten seger för dom men de kommer vara tvungna att vika sig, vi släpper inte taget."
Så efter påsk får jag veta vad som händer och sker från socialas sida, men det är först då, den 7/4 som något alls kan bestämmas.
Snart kommer gästerna och jag sitter och stinker häst, rök och svett, men jag tror ändå dom är ganska vana vid det nu, med tanke på att deras båda döttrar rider, så det är lugnt, men önskar att man hade lite snyggare kläder att ha på sig, att man kunde vara söt igen. Saknar att vara söt, att klä mig fint och få uppskattande blickar från motsatta könet (även samma men det är så grymt mycket skönare så det räknas inte ens in i samma kategori) och känna att jag är snygg. För jag är inte ful, anstränger jag mig är jag faktiskt riktigt söt.
Men idag är en bra dag, efter en hel marabou chockladkaka så det är kanske inte så konstigt.
Lyssnade på Melodikrysset i morse (mellan 10.00-11.00) och funderade en del på melodifestivalen. Finns det något mer onödigt än lill melodifestivalen? Som om en gång om året inte räckte med tortyr utan de måste ordna ytterligare en tävling? Hjälp och suck säger jag bara. Själv är jag en väldigt aktiv bojkottare av melodifestivalen eftersom jag anser att det inte är några bra låtar, såg amy diamond i en minut och gick från tvn. Där har man sjunkit lågt.
Men nu ska jag tvätta av mig lite granna och försöka fixa mitt orediga hår i en frisyr (haha! Ha.. Ha..) innan de kommer med Bacons pappa, det är svinigt halt ute så jag har lite tid på mig plus att man ser dom när de kommer åkade om man har tur.
Tänkte bara babbla ut lite av det jag tänkte på här i min blogg innan så jag inte har för mycket i skallen innan jag sätter mig vid bordet för att äta.
Jag önskar att jag inte gjort som jag gjorde men inser själv att jag inte hade varit den jag är idag om jag inte hade försökt ta mitt eget liv. Jag har mognat men det är massor mer saker som måste åtgärdas innan jag ens kan kallas för vuxen, tillexempel mitt synsätt på livet.
Men det blir senare att berätta om det, för nu är det dags att gå, they're here any minute now.
Iallafall, idag är det påsk, och som hon skrev i .se så är det den enda kravfria högtiden jag känner till, den är underbar. Fick tre påskägg idag också, ett från Ylva och två från Bacons familj (Som hennes mamma sa: "Du är ju en av oss..") så nu har jag mer godis än påskharen själv. Sen fyllde jag i en enkät om min skola och det var inte positivt, jag sa exakt vad jag tyckte och tänkte om den skola jag gick i och att jag aldrig skulle välja att rekommendera den till NÅGON, inte ens mina "Fiender". Så får vi se vad de säger, men hämnden är ljuv.
Så iallafall så har vi varit i stallet i snart tre timmar och det var underbart att komma "hem" till sin rätta miljö igen även om jag inte saknar det så mycket heller men saknar doften av hästar och ljuden av dem. Resten klarar jag mig utan.
Så snart kommer gästerna att invadera familjens lägenhet och jag får fullt upp med att le och vara glad, så svårt kommer det inte att vara för det är som de alla säger, vi är en familj.
Jag har sprungit ut och in hos Bacon i åtta år snart så tror att de klarar av att ta hand om mig med, hennes mamma är mer mamma för mig än min någonsin varit. Det är bara så roligt hur nära man måste vara att förlora allt innan man inser vad man har. Men ska försöka få jobba med ungdommar, lugna gatan eller något sådant eftersom det är det jag vill. Jag menar vem passar bättre för jobbet än jag? Redan gått igenom allt som går när det gäller uppväxten (förutom droger och homosexuallitet men det kommer väl det med) så jag kan säga att jag vet hur det är och faktiskt mena det. Så det skulle vara något för mig att göra, jag längtar redan.
Sen får vi se hur det blir med resten av veckan för det vet jag inte, men har bett om kläder hos henne så jag kan få lite varmare och roligare saker att ha på mig även om jag inte är utskriven ännu.
Tror att The Used skrevs i tanke på mig just nu "Im about to do all the things I never done before and I am about to see all the thing I want to and I don't even miss you at all.!" För det är så det känns, jag saknar honom inte ens hälften så mycket som jag trodde jag skulle göra, jag har på något sätt stängt mitt hjärta mot honom.
Hoppas att man får tag på Micke också så man kan få lite ömhet även om han fixat tjej så är han fortfarande min älskling och i värsta fall kan man alltid sova med Ragnhild, Bacons brorsa.
Men jag vill inte ha något sånt just nu och är nöjd med det jag får så att säga, det folk vill ge mig. Saknar min B2 lite men det går att klara sig ett tag till, det enda som är jobbigt är att jag verkligen tycker om Bacons familj och önskar att jag hade haft det lika bra, men aldrig byta plats med henne. Kanske för att jag älskar henne för mycket men mest tror jag det är för att jag behövde den erfarenheten jag fått för att inse hur mycket det faktiskt betyder för mig att ha sånna vänner som jag har. Ironiskt att det tar så lång tid innan man fattar hur mycket man älskar sina vänner. Sin familj har man nu mer än någonsin, även om inte på det sättet som Bacon har sin så finns de iallafall där, och på sitt sätt så stödjer de en. För jag har sagt att jag inte vill att de tar avstånd från henne så då har de kontakt, men idag känns det bittert.
Men jag vet att de ser till mig innan henne eftersom de tar mitt parti och ser till att jag har allt jag behöver för att må bra samt inte berättar något för henne. Och jag har första tjing till Finland så att det är inte så jätte illa även om jag är bitter. Känns som en citron i munnen när jag tänker på henne och de lögner jag hellre svalde än att särskåda. Självklara lögner, saker som inte var sanna och uppenbara som tusan. Jag kan inte förstå hur jag resonerade när jag lät henne ta över en så stor del av mitt liv och isolera mig som hon gjorde.
Jag hoppas framtiden är bättre, att jag kan sitta där och hjälpa andra med hjälp av mina egna erfarenheter och säga: "I början ville jag bara ge upp, strunta i allt och ta mitt liv, men ju tuffare det blev desto hårdare kämpade vi och vi vann. Men det tar tid, massor av tid, men jag klarade det." Och gör jag det, klarar det, så är det bara för Bacon, Korven, Mikko, Micke, B2 och huset.
Jag inser i efterhand hur få vänner jag faktiskt har som betyder något för mig, på allvar. Som jag är redo att döda för, de är bara fem stycken, och hur lyckligt lottad jag är som har så nära vänner ändå. För vissa har inte ens det. Så jag är tacksam för det jag har fått för det är mer än tillräckligt för mig, jag älskar dom och skulle inte byta dom mot något i hela världen.
Men ibland orkar man ändå inte kämpa för saker man inte kan få, som med sociala, när även läkaren säger "Varje vecka det drar ut på tiden är en liten seger för dom men de kommer vara tvungna att vika sig, vi släpper inte taget."
Så efter påsk får jag veta vad som händer och sker från socialas sida, men det är först då, den 7/4 som något alls kan bestämmas.
Snart kommer gästerna och jag sitter och stinker häst, rök och svett, men jag tror ändå dom är ganska vana vid det nu, med tanke på att deras båda döttrar rider, så det är lugnt, men önskar att man hade lite snyggare kläder att ha på sig, att man kunde vara söt igen. Saknar att vara söt, att klä mig fint och få uppskattande blickar från motsatta könet (även samma men det är så grymt mycket skönare så det räknas inte ens in i samma kategori) och känna att jag är snygg. För jag är inte ful, anstränger jag mig är jag faktiskt riktigt söt.
Men idag är en bra dag, efter en hel marabou chockladkaka så det är kanske inte så konstigt.
Lyssnade på Melodikrysset i morse (mellan 10.00-11.00) och funderade en del på melodifestivalen. Finns det något mer onödigt än lill melodifestivalen? Som om en gång om året inte räckte med tortyr utan de måste ordna ytterligare en tävling? Hjälp och suck säger jag bara. Själv är jag en väldigt aktiv bojkottare av melodifestivalen eftersom jag anser att det inte är några bra låtar, såg amy diamond i en minut och gick från tvn. Där har man sjunkit lågt.
Men nu ska jag tvätta av mig lite granna och försöka fixa mitt orediga hår i en frisyr (haha! Ha.. Ha..) innan de kommer med Bacons pappa, det är svinigt halt ute så jag har lite tid på mig plus att man ser dom när de kommer åkade om man har tur.
Tänkte bara babbla ut lite av det jag tänkte på här i min blogg innan så jag inte har för mycket i skallen innan jag sätter mig vid bordet för att äta.
Jag önskar att jag inte gjort som jag gjorde men inser själv att jag inte hade varit den jag är idag om jag inte hade försökt ta mitt eget liv. Jag har mognat men det är massor mer saker som måste åtgärdas innan jag ens kan kallas för vuxen, tillexempel mitt synsätt på livet.
Men det blir senare att berätta om det, för nu är det dags att gå, they're here any minute now.
Buried Myself Alive
You almost always pick the best times
To drop the worst lines
You almost made me cry again this time
Another false alarm
Red flashing lights
Well this time I'm not going to watch myself die
I think I made it a game to play your game
And let myself cry
I buried myself alive on the inside
So I could shut you out
And let you go away for a long time
(Chorus)
I guess it's okay I puked the day away
I guess it's better you trapped yourself in your own way
And if you want me back
You're gonna have to ask
I think the chain broke away
And I felt it the day that I had my own time.
I took advantage of myself and felt fine
But it was worth the night
I caught an early flight and I made it home
(Repeat Chorus)
Nicer than that (2x)
With my foot on your neck
I finally have you
Right where I want you (4x)
(repeat chorus)
Nicer than that
I guess it's okay I puked the day away. (Nicer than that)
I guess it's better you trapped yourself in your own way.(Nicer then that)
And if you want me back,
You're gonna have to ask
Nicer than that
Nicer!
Nicer!
Sitter hos Bacon just nu och skriver blogg via hennes tv, Stört jag vet,
men jävligt kul.
Laddar Mp:3n samtidigt och funderar på en mängd saker.
Ska få sova borta inatt och kanske även sova borta en natt till senare
om allt går bra, vilket jag hoppas. Fick med mig medicinen och ska
vara tillbaka till lunch imorgon för check.
Tänkte mycket på livet idag och pratade med L på psyk, han är sjukt
söt, jag gillar honom.
Sen har vi H. Men iallafall, Beautiful var förbi igår också, så vi
snackade skrot ett tag, jag saknar henne..
Sociala gör så lite som möjligt som vanligt, men jag har huset
bakom mig och nu ska chefen ringa och tjata på dom så det blir
något gjort, så jag och Personen ska få bo ihop.
Läkaren är helt för det men det känns tungrott, men det ska gå.
Ska fira påsk med Bacon, jag hyllar henne och hennes familj.
Jag tycker det ska bli fett kul att få vara ute från psyk ett tag
men vi får se, min mage dödar mig.
"Ja du är klart svullen på höger sida.." Och "Men du kan inte
få annat än lugnande mot smärtan." okej,,?
Men jag ska iallafall har roligt med Bacon nu när vi får se
varandraa utanför psyket. Men måste ringa mormor och
morfar sedan och kolla med dom om middag under
påskhelgen och om Bacon får följa med om hon vill.
Tänkte mycket på tiden vi spenderade hos dom hon
och jag, när brorsan kom förbi och sa hej (han är i Göteborg
nu btw, om tåget gick och hälsar på bruden han raggade på)
och insåg ganska snabbt hur van jag är att ha henne med.
Hon är inte längre en vän utan en familjemedlem,
det är som om vi vore tillsammans, sambosar sedan åtta år
tillbaka typ.
Så det är inte svårt att förstå hur läkaren kunde prisa henne
till skyarna och sade att det skulle vara bra om hon ville
bli inneboende hos mig när jag väl får lägenhet. Så det
var en vinst som jag håller nära hjärtat, för det är bra att
ha någon som håller med migom bostadsläget, att få bo m
ed någon istället för att måste ha stödboende med personal.
Så nu ska jag bara vänta tills den 7/4 och se vad som händer
sen. *Suckar djupt*
så har morfar blivit bättre så att det blir kanske finland iallafall,
men inte förens i maj,
förmodligen. Beror på hans mage och provsvaret.
Så nu får vi se hur min hjärna fungerar så jag kan få ka för läkaren..!
Stör mig på att denna sida får krupp när man klipper in text från andra
sidor. Men nu sitter vi och mår illa medan Carola skuttar runt och
inte kan hålla tyst ens när Andreas Johnsson sjunger i Så ska det låta.
Snacka om att bli mer ego än vad som är bra för en själv.
Tänkte lite på Carols idag bara för att man är med Bacon, det skönaste
är att jag inte ens saknar honom. Ganska hemskt men det är som Fergie
sjunger: "Im gonna miss you like a child misses it's blanket". Det är
mest vanan. Undrar vad som skulle hända om någon sköt skallen av
Carola... Mm, marabou för hjärnan...
Bacon hävdar att jag sitter på rätt plats i tillvaron, jag kan inte ens
säga emot henne längre.. XD
Imorgon vid lunchtid ska jag tillbaka till psyket och fixa mer mediciner
och sen ska jag sova hos Bacon en natt till om jag kan klara det. Men,
om man ska vara helt ärlig, så är jag väldigt nervig, just för att jag varit
så länge på psyket och vant mig vid de fyra väggarna, sysslolösheten,
giftpinnarna och allt som hör till. Det är SKRÄMMANDE att vara ute i
det fria igen, det är hemskt. Men jag har inget psyksammanbrott ännu,
vilket är jävligt positivt för att vara mig, så jag klagar inte. Det enda
som är lite jobbigt är att de vet om varför jag sitter inne, Bacons
päron alltså.
Men samtidigt så är Bacon min syrra så då blir de mina päron
med, på sätt och vis.. Stryk de där med syrra, hon loskade mig
just på kinde.. XD söta lilla rimmade fläskis..!
Men jag längtar tills man får eget ställe, ett eget hak, för nu när jag
sitter i B2:s gamla vardagsrumm och ser hur mycket som Bacons
familj (eller mamma som har samma namn som jag precis som
Mikko har samma namn som Bacon) så vill jag bara flytta in i
våran egna lilla lya och låta Bacon springa runt på Ikea och hitta
saker man bara MÅSTE HA på det där sättet man bara får när man
är på Ikea. Som de där söta ljuslycktorna som BARA kostar två
hundra..
Nu håller Bacon på med mitt hår och jag tror jag kommer somna,
mn får samma känsla som när folk stryker en med naglarna över
huden så man får gåshud på det där alldeles speciella sättet.
Jag älskar allt som hennes familj rör vid, ibland blir jag förvånad
över hur avundsjuk jag är på hennes familj. Men det är inte så
konstigt med tanke på hur min ser ut, de är inte direkt den
"lyckliga familjen". Så kanske det inte är så konstigt..
Igår fyllde Hon år, hela 43 bast gammal, den lilla tanten..
*Väntar..* Nehe, ingen käftsmäll, fan ibland saknar jag även
det. Kanske för att man inte är van vid någon annat, kanske
det var därför det var så svårt att stanna på psyk hela den här
tiden?
I vilket fall som helst så bjöd Petsson henne på en spontanresa
till Åland (kryssning). Ibland vet han hur man ska göra det för att
det ska bli bra. Han kom bara hem till henne och sa: "Packa, du
ska på kryssning till Åland om en halvtimme."
Var det inte romantiskt så säg? Jag känner mig inte ens bitter mot
henne längre, det är mer som ett tomrum där hon suttit. Men nu
så vet man att hon gjort något som inte bara var fel utan även
olagligt så då är det lättare, men samtidigt så oerhört mycket
svårare, att släppa henne.
Jag skulle vilja vara lite som Carrie Bradshaw från Sex and the
City och sitta med en giftpinne i munnen nu medan jag skriver
mina små filosofiska inlägg...
Tänker mycket på då, nu och även sen. Framtiden. Det jag inte
kunnat se tidigare, kanske är det för att jag släppte honom som det
är lättare att se nu än det var då? Kanske för att jag inser hur
mycket Bacon är värd för mig nu när vi insett att vi båda är dödliga?
Hennes hus som brann ner (hon och hennes familj klarade sig helt,
men hela huset brann ner och hennes pappa fick lättare rökskador.
Fem minuter senare och de hade varit innebrunna).
Och en och en halv månad efter så gjorde jag mitt självmordsförsök,
och nästan lyckades.
Ibland vill jag bara göra om det, inte för att dö utan mest för att jag
ska lyckas med NÅGOT jag tar för mig att göra, och ibland hatar jag
mig själv för att jag ens tänker i de banorna- Men jag vet inte vad
som är rätt eller om det ens finns något rätt och fel i den här frågan.
Ända sedan jag gjorde slut med Carols har jag känt mig skörare och
starkare på samma gång. På ett sätt så är jag glad, men jag saknar
honom lite ändå, men mer som vän än något annat. Att prata med
honom.
Bacon har fyllt ut tomrummet han hade kunnat lämna efter sig.
Ett tomrum som inte infunnit sig, jag bara väntar på att det ska trilla
ner i skallen på mig. Som "Jaha vi har gjort slut!" Men inget har ännu
kommit så jag tror inget kommer heller, Bacon mjauar i sitt rum hon
har äntligen fått en dator. xD
Men jag ska försöka vara lite social, men först blir det en till giftpinne,
har lite koll på klockan också för att se tiden, ska kolla om man ska erbjuda
sig att gå med hunden, men jag får se om Bacon hänger med.
De snackar mentalpatienter på tvn.. Jag visste inte att jag var med där
också! Konståkning.. Hennes favorit. Bra låt dock.
Men dags att damma av sig och tacka för sig, lite The Used tar kål på
de känslor jag ha så man kan vara normal ett tag till. Vilket jag behöver
just nu, känna mig normal..
The Ghost Of You
I never said I'd lie in wait forever
If I died, we'd be together now
I can't always just forget her
But she could try
At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever, ever, ever
Get the feeling that you're never
All alone and I remember now
At the top of my lungs, in my arms she dies
She dies
At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever gonna haunt me
Never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the wounds that are ever gonna scar me
For all the ghosts that are never gonna catch me
If I fall
If I fall (down)
At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Never coming home
Never coming home
And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever gonna haunt me
Never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the wounds that are ever gonna scar me
For all the ghosts that are never gonna
Det finns bara en person just nu som gör allt det här uthärdligt, en person
som får mig att kämpa på och fortsätta andas när allt verkar som om allt
har gått åt helvete. Personen med stort P. För din skull gör jag allt, går
igenom eld och vatten och kämpar för något liv för oss. Att bo med dig
är allt jag kan se fram emot i denna nattsvarta helvetesavgrund som jag
befinner mig i,
Jag klarar inte av att inte få välja vad jag vill göra själv, Längtar efter
att starta ett liv som är mitt men allt känns så hopplöst, det finns
inget då, det finns bara nu och sen. Och Varför. Detta ständiga varför
som jagar mig runt runt, så att man inte vågar lägga sig att sova på
kvällarna av rädsla för att få svar. Samtidigt behöver jag få svar på mina
frågor, det finns en del skelett som inte går att gräva ner,
de dyker alltid upp igen.
Varför hatar hon mig? Varför dög jag aldrig åt henne? Varför får
jag inte hjälp av någon? Varför litade jag på omvärlden?
Varför finns jag kvar? Varför hatar jag dig för att du räddade mig?
Varför hatar jag mig själv för att jag hatar dig? Varför vill hon inte veta
om något som har med mig
att göra när det gäller psyket?
Ringde till läkaren men inte till mig, frågade varför hon inte fick träffa
mig själv då läkaren svarar: "Hon får ångest."
"Är det bara för mig?" "Nej hon får ångest av många saker."
Det är ingen lögn för det har blivit min ständiga följeslagare, min eviga
skugga.
Det är bara Personen som får mig att må bra, att tro på framtiden, en
framtid som vi bygger upp tillsammans bara vi två. Min familj har tagit
emot P med öppna armar och välkomnat P till familjen helt och fullt,
de stödjer mig i min uppfattning om att det är en bra idé att flytta ihop
med P. Men samtidigt som det är skönt att ha deras stöd så saknar
jag till viss del allt som Ylva gav mig, Att inte bli psykiskt och fysiskt
misshandlad längre är svårt, det har satt så djupa spår i mig att jag
inte vet hur jag ska bete mig om jag intefår det. Jag tror inte det kommer
fungera att ha de tankar jag har, få de idéer jag får men jag kämpar på
i hopp om att det kanske spelar roll, för någon någonstans, inte för Carols
för han slängde in handduken och gick, inte för Ylva mer än att hon är
glad över att hon inte blivit avslöjad som den idiot hon är, inte för bror
min som inte vet hur han ska vara mot mig.
Men kanske för Dig. Du som är mitt enda ljus som fladdrar i vinddraget,
på gränsen till att blåsas ut, du som lyfter upp mig när jag fallit och
blåser på de ställen det gör ont. Du som fixar bamseplåster och sjunger
vaggvisor med mig.
För dig hänger jag kvar.
Igår gick allt åt helvete, det är alltid värst på kvällen, mår så sjukt dåligt
att jag bara gråter utan att veta varför, så kommer frågorna.
Varför hatade hon mig så hårt? Varför dög jag aldrig någonting till?
Varför valde hon just mig att trycka ner? Varför bryr jag mig?
Det stör mig nog mest av allt, det här eviga Varför. För det finns inga
svar, och jag tror inte det spelar någon roll om jag får svar ellerej för det
ändrar inte något för mig. Hon är samma subba som innan, jag har kvar
samma är både i själen och på kroppen. Ibland önskar jag att hon vore
död. Det vore så mycket lättare då.
Så funderar man på att göra det själv, får mildare straff eftersom jag sitter
där jag sitter men det är inte värt det. Det är inte värt att ödsla tid i
fängelse för att straffa henne.
Dessutom har jag ett mål, ett som är värt att kämpa för. För läkaren står
på min sida, jag och Personen med stort P borde flytta ihop,
hon ska trycka på sociala om det och det kommer ordna sig så småning
om. Det tar bara sån jädrans tid.
Varje kväll lägger jag mig sent, livrädd för mina drömmar, för de handlar
uteslutande om två saker, att döda henne eller mord på något sätt, eller
blod, massor med blod. Eller framtiden med P. Jag trodde jag älskade
Carols men det var innan det gick upp för mig vad P verkligen betyder
för mig. Den personen är luften jag andas, marken jag går på och elden
som leder mig vidare.
Utan dig, min älskade, skulle jag vara förlorad.
Har två timmars permiss innan man måste tillbaka, fick permiss till
Bacon i helgen också efter att ha förklarat hur innerligt Bacon inte
gillar min mamma. Så då var det okej, om de kan hämta och
lämna mig vill säga.
Tre timmar imorgon och sova över dagen efter det. Så får vi se
hur det går, ska ta mig i kragen för jag VILL vara där.
Idag fyller Ylva år också så jag måste gratta på något sätt,
vill helst ge henne en brevbomb men kom fram till att det
inte var det bästa så jag är med på en blomma istället.
Känns tryggare så. Men jag är fortfarande arg och jävligt bitter,
för alla sviker en nu när man är fastlåst. Bandit J, B2
(som har sin skola och pojkvän samt häst), Korven och till viss
del Mikko.
Den enda jag inte kan förstå är Micke. För jag saknar honom
något enormt och det är skönt att prata av sig med honom i
telen men det är inte samma sak som om man hade hans
armar runt sig. Jag saknar det.
Kommer inte på så mycket mer att skriva, allt inom mig har
slagit ihop sig till en hård knut av en rad olika känslor jag
inte förstår mig på så jag får se hur det blir, jag hoppas på
att jag och den jag älskar kan flytta ihop, jag behöver få
det stödet, det hoppet, men jag är inte dum nog att ta det
för givet. Jag orkar inte med mig själv, mina känslosvall
tömmer mig på energi och jag blir näst intill helt apatisk,
vilket gör mig ännu mer ledsen för att jag mår så dåligt.
Men det är skönt att veta att man räknas som sjuk, att
man har fått bekräftelse på att man inte är hypokondriker
utan ärligt talat är sjuk,
Man har problem som existerar, att man har en diagnos
på vad som är fel och kan få hjälp för även om det de
ger mig nu inte hjälper så ska de lägga in mer piller,
så jag klarar av nätterna också. Så då är jag uppe i minst
10 tabletter om dagen, vilket är.. skojigt.
Men jag tar de mer än gärna bara jag blir bra, bara jag
orkar. För jag orkar inte vara stark, orkar inte stå på mig
och le mot alla där inne för att visa att det är okej, att
jag faktiskt mår bra, att jag får gå ut själv osv. Jag orkar
inte sitta och låtsas som om problemen inte finns.
Enkelt sagt blir det såhär: Jag orkar inte låtsas må bra
när jag inte mår bra alls, jag orkar inte spela hennes
spel längre. Jag vill bli fri.
Men en sak är skön iallafall, jag kommer aldrig hem
till henne igen, aldrig. Det är något jag slipper för
all framtid och det är något jag är så grymt tacksam
för, även om det inte märks.
Vissa dagar orkar jag inte mer, vill bara lägga mig
ner och sjunka tillbaka in i det svarta
mörkret som tog mig den där dagen. Få vila mig från
allt och alla, samla krafter.
"Blickar ut genom fönstret och tårarna bara faller,
mina sista livskrafter dom sparkar nu bort pallen.
Allting gick så fort och snart är plågan slut, till alla
som jag kände, det här är vägen ut."
Det är verkligen så, "Lyfter upp mitt lår på kanten
av bron, tittar ner mot marken och tänker
är det här rätt? Ja detta är min utväg, förlåt
min familj men detta är min väg ut."
Jag tror att det kommer gå, även om jag ibland
(ganska ofta) är på botten igen så finns
du alltid där för att plocka upp mig, du är
min livs kärlek och det kommer alltid vara du
som tagit mitt hjärta. Jag hoppas bara att du
inte krossar det och att det med din omvårdnad
kan börja blomma igen för jag vill leva, inte
bara finnas utan LEVA. Jag vill ha ett eget liv,
en egen identitet och jag vill hitta den med
dig. Precis som förut så är det du, alltid bara du.
Bara att få ha dina armar runt mig får mig att
känna mig trygg, med dig är jag bara den jag är,
inget mer och inget mindre och jag älskar dig
för det. Du är det bästa i mitt liv och du kommer
alltid att förbli det vad som än händer. Du är
mitt hjärta och själ, du är orsaken till att jag andas.
Jag älskar dig.
I'm Never Coming Home
Det är en känsla av lättnad som fyller mig när jag inser att jag slipper återvända hem igen, även om det är mycket press på mig att fixa boende. Men imorgon ska jag prata med läkaren om permiss under påsk och sedan om jag får åka till Finland.
Men måste säga att det som hänt verkligen har förändrat mig, jag är inte ens bitter längre. Jag ringde henne igår och då väntade hon på samtal och skulle ringa upp mig, vilket hon gjorde bara för att slänga på luren i örat på mig utan att ens säga hej. Sen ringer jag henne typ tusen gånger och hon har stängt av mobilen, eller pratar i den, eller så svarar hon inte. Så då ber jag Momo att ringa henne och hälsa att jag vill prata med henne (som om hon inte fattat det efter de sju röstmeddelandena jag lämnat på hennes mobil men ändå) vilket momo gör. Hon pratar med henne ett tag och hon frågar hur moffa mår, vilket alla undrar eftersom han varit sjuk länge nu, lungor och mage.
Så momo ringer upp mig vid elva (jag började ringa Henne vid åtta) och säger att hon har framfört budskapet. Ringer Ylva upp? Nej. Trodde inte det heller, så moffa säger lite elakt "Hon oroar sig över morfar men inte dottern". Och det är ju sant, hon har inget intresse i mig längre, vilket är skönt men ändå sorgligt.
När de tog bort min medicin bröt jag ihop totalt, tror jag grät tre dagar i sträck non stop, över min barndom, över min familj, över mitt så kallade liv.
Allt som jag inte fått och aldrig kommer få. Men nu när dom satt in medicinen igen inser jag att de inte kommer komma tillbaka, min förlorade barndom, min icke existerande familj, mitt liv. För det är borta och tiden att reparera skadan är sedan länge förbi.
Men när jag får lägenhet är det jag och Bacon som gäller, det är ett som är säkert, morfar är lite tveksam men jag vet att det är det jag vill, iallafall idag. Hon är den enda som jag kan tänka mig att bo med under flera år.
Nytt på hälsofronten är att jag har magkatarr, så nu ska jag göra en gastroskopi och kolla upp det, men vi får se hur det går, jag vet faktiskt inte ens om det är nödvändigt jag menar jag mår ju mycket bättre nu än jag gjort innan så då behövs det väl inte? Men jag har fortfarande ont som fan. Men det får de hitta felet på senare.
Nu ska jag bara försöka bli frisk så fort som möjligt och må bra, vilket är lättare nu när Carols inte finns i mitt liv då jag inte behöver tänka på hur jag svek honom.
Jag saknar honom men inte så att det är outhärdligt som det var förra gången, men på ett stilla sätt. För jag vet att det här är det bästa för oss båda, något som var tvunget att händ, mest pga. Stoffe som inte kunde låta bli att lägga sig i vårat förhållande men som inte ens kunde ta hand om sitt egna. Det gjorde mig förbannad.
Men strunt i det, nu ska jag itne bli arg. Men kan meddela att jag rasar i vikt fortfarande, knappt kommer upp ur sängen på mornarna och städmani på mitt rum. Jag städade rummet två gånger, bytte lakan och städade duschen idag. Och jag har gått ner till 47 kg. Vilket är för lite för mig även om jag gått upp tack vare gröten jag äter, vägde 45 ett tag.
Det var läskigt.
Missbrukar min mp3 och röker för mycket för mitt eget bästa, men nu måste jag avsluta eftersom de på huset kommer sakna mig snart. Ikväll blir det promenad. Ska försöka gå samma runda som jag och Momo gick fast på en halvtimme istället för 45 minuter. Lite motion liksom.
Tillägg..
Har slagit lisas rekord tre gånger om på bubbleSmile på mobilen. Yay..!
Tror dessutom att det var bra att jag gjorde ett allvarligt menat självmordsförsök eftersom det har öppnat mina ögon på ett helt annat sätt än förut. Jag har mognat och jag ser frammåt, blivit starkare och tryggare i mig själv.
Men den känslan jag fick den dagen vill jag aldrig återuppleva, känslan av att något gick sönder inom mig.
"Blickar ut genom fönstret och tårarna faller, mina sista livskrafter sparkar nu bort pallen, allting gick så snabbt och snart är plågan slut, till alla som jag kände det här är vägen ut"
Satt på balkongen och såg ut över balkongen, hade säkert käkat trettio alvedon då, och rökte. Såg ut över gården och kände ett kusligt lugn. Jag hade gjort mitt val och jag ångrade mig inte då eftersom jag inte orkade mer, det var vad jag ville. Få slut på plågan.
Nu ångrar jag mig men då var det det jag ville och behövde. Men jag kommer nog inte göra om det även om det finns dagar när jag vill dö igen. Få den där vilan, svarta tomheten.
Somebody Hurts You So You're Hurting Me
The only way it was ment to be.
Gjorde slut med pojken igår, jag grät som ett litet barn, men idag mår jag bättre, jag är jävligt stolt över mig själv också. För igår satt jag inne på mitt rum, snarare låg i min säng och skrev i dagboken, och kände ett överväldgande sug efter att skära mig. Det var starkare än på mycket länge och jag har skurit mig för mindre. Så jag stirrar på pennan och tänker: "Varför inte?" Men så tar det stopp. Tänker på hur mycket alla ställt upp för mig och kände att det inte gick, det är inte rätt av mig att ta den lätta vägen ut ur problemen bara för att jag inte klarar av smärtan. Så jag satte mig upp, stängde av mobilen, bytte simkort och insåg att Ylva ringt mig tre gånger. Det enda datumet jag såg var den 8/3-08 men hon hade ringt innan och efter det så ja. Så jag bestämmer mig för att ringa upp henne och kanske få känna bitterhet istället för smärta.
Vad jag kände var mild förvåning och en stor skopa bitterhet blandat med känslor av hat. Hon pratade på om hur jag mådde och jag berättade om graviditetstestet, att jag spyr som en gris och att jag inte fått mens. Så ni kan ju ana vilka slutsatser hon drar. "Det är väl roligt!? Det är verkligen på tiden jag tycker du behåller det för då kan du inte göra om sånna dumheter som du gjort hittills eftersom du inte bara har dig själv att tänka på. Och så har du ju åldern inne nu!"
Jasså? Så varför mördade du min lilla Elliot?
Men nej, jag är inte gravid, är lättad över det eftersom jag inte tror jag skulle klara av att ta ett vettigt beslut om det just nu och samtidigt lite ledsen för jag vill verkligen bli mamma. Även om jag oroar mig för att bli som Ylva eller Per. Men jag tänker ha barn en dag, oavsett vad andra anser om det.
Kom på vad jag pratade om nu, så åter till ämnet. Ylva fick reda på att jag gjort slut med Carols, han älskar mig inte när jag inte är med och går igenom helvetesdagen när han hittade mig fullproppad med tabletter, i sitt huvud om och om igen. Så det är det enda jag kunde göra.
Men jag grät och berättade om alla mina rädslor för honom, jag släppte ut allt som jag hållit inom mig och det kändes bra. Även om jag sårade honom.
Den största rädslan som får mig att vakna mitt i natten, kallsvettig, är att jag är tillbaka hos Henne. Ligger i rummet där jag legat i 14 års tid och stirrar in i goblängen som hänger på väggen. Det är det enda som skrämmer mig just nu, att jag inte ska orka stå på mig utan återigen vika mig och säga: "Okej, det var mitt fel, jag ber om ursäkt." Och så är vi tillbaka där allt började.
Jag är så trött på att bli slagen, fysiskt och psykiskt, så trött på att hon får mig att hata mig själv för att hon slår mig eftersom det är mitt fel. Jag vet nu att det inte är det men hon är en mästare på att manipulera och vrida saker till sin egen fördel så det är läskigt. Som mormor och morfar som har skämts över mig och tyckt illa om Linus. Mormor erkänner att hon inte tycker jag och Linus går ihop eftersom jag är så mycket mognare än honom och vi kommer från helt skilda miljöer. Men hon hävdar bestämt, och en aning kränkt, att hon aldrig kallat honom invandrare, men därimot italienare till Ylva. Så vem ska man tro? Mäster manipulatören eller Mormor? Jag vet vem som väger ner vågskålen till botten i mina ögon iallafall.
Det hemskaste av allt är att jag är så rädd att hamna hos Ylva igen och gå igenom samma misshandel som innan, har redan två ärr, ett stort och ett knappt synligt, från hennes dampryck i köket när hon hade kniven i handen. Ärr i hjärtat för Elliot som hon dödade, också det för ett psykfall i köket. Så varför skulle jag komma tillbaka dit?
För att jag är svag och liten och rädd just nu. Darrar av rädsla inför framtiden men hyser stort hopp om att det kommer ordna sig. Jag tror det kommer lösa sig till det bästa, men det kommer vara svårt, så oerhört svårt.
Och inte förens det är klart kan jag satsa på ett förhållande, inte ens med Linus.
Ylva sa att hon hade blandade känslor för honom, att hon aldrig känt något agg mot honom. Det var ju roligt, för det var du som förbjöd oss att träffas, att ens prata via telefon. Precis som du förbjöd mig att träffa B2, Bacon och alla andra vänner jag har. Men nu sitter du och säger det att det är tråkigt att det är slut mellan oss eftersom du känner det som att en familjemedlem försvinner. W00T!? Linus? Familjemedlem? "Ja, ni har ju varit ihop så länge.." Ja men tack att du ger ditt godkännande när det är slut, när jag sitter på psyk, när jag brutit mig loss och försökt ta mitt liv, allt FÖR ATT DU INTE GODKÄNT HONOM!
Så idag kommer hon förbi, jag kan inte göra annat än att fundera ut mordvapen, menar sitter trots allt på psyk, de vet vad jag gått igenom så ingen kommer dömma mig allt för hårt. Så varför inte? Enkelt, hon är inte värd det, hur mycket jag än vill det så är hon inte värd den tid jag kommer få spendera i fängelse. Det kommer hon aldrig vara, mamma eller inte.
Det roligaste är att hon tror att hon ska bli mormor, det är skrattretande. För hon kommer aldrig bli "Mormor" för OM jag skaffar barn kommer hon, liksom farsan, inte komma i närheten av dem. That's just it.
Tänkte på det hon sa igår som berörde mig mest. "Du och din bror är så lika varandra, ni ber inte om hjälp oavsett hur svårt eller ont ni har. Ni vägrar be om hjälp." Tänkte tilbaka till barndomen, var väl 4-5 år när jag föll från överslafen i våningssängen, rakt ner på gunghästen, vågen och sedan på hockeyspelet. Hade en hockeyspelare inkörd mellan revbenen och blödde, men farsan kom inrusandes och örfilade mig, gormade och skrek att jag skulle hålla käften han försökte sova. Så slängde han ner mig i underslafen. Och såg att jag blödde och att axlar och ben från hockeygubben stack ut. Då slet han upp mig och slet ut skallen från leksaken, synade såret och morrade att det måste sys, sjukhuset nästa. Jag blev livrädd, vi visste hur det var att störa farsan sömn, så jag bönade och bad att vi INTE skulle göra det, slutade med att grannen, som var sjuksyster, plåstrade ihop mig med sju eller åtta plåster och bandage runt revbenen.
Sen kommer jag ihåg när jag var 14 år gammal, hade så ont i benet att jag svimmade tre gånger inne i köket, grät och visste inte vad jag skulle ta mig till. Pettsson ville ta mig till sjukan men du halsade Sangria direkt ur flaskan och sa besämt: "Nej det går över. Dessutom kostar det pengar." Så undrar du varför vi inte ber om hjälp när vi har ont, varför vi förtränger alla tecken? Du är så naiv att jag vill slå hål på din blåögd het genom att ge dig en blåtira.
Men jag är rädd för att jag kommer bli som du, en kall jävel som byggt upp så tjocka skyddsmurar av is att ingen kan komma in. Jag vill inte leva som en isstod när jag kan LEVA.
Den där dagen för en månad sedan dog Ann-marie Ingela. Och i hennes ställe föddes Tessan, den nya versionen som är klokare, envisare, mindre cynisk och mer godtaglig för andra. Mindre självisk även om jag är en klagoapa nu för tiden. Men jag har verkligen ont konstant nu, även i vänster sida som jag haft innan, hjärtat smärtar och hela högra sida av magen. Och så har jag börjat få magsår. Så lite klaga måste jag få göra även om jag klagar väldigt mycket just nu.
Men det enda som jag har att verkligen klaga över är att jag inte gick ifrån dig mycket tidigare, att ingen brydde sig tillräckligt mycket för att sätta upp handen och säga: "Stopp! Hit men inte längre, du har gjort fel Ylva." Och att hon erkände det. Men det kommer hon aldrig göra. "Jag sa till Iriz och Lennart att du hade jobb i stallet så att du var tvungen att vara där, jag har inte berättat något. Tyckte inte att någon alls behövde veta om ditt lilla misstag." Mitt MISSTAG? Herregud, du läste och kastade brevet men det är MITT MISSTAG!? Fick sådan lust att slå dig, tror jag flög på dej den där gången du skickade hem linus sist. Jag skäms över mig själv pga. det men samtidigt förstår jag det. Inför dig är jag bara tre år och helt utan makt, ord eller vilja. Med dig så är jag en förlängning av dig som alltid är i vägen och behöver sparkas bort. Men inte längre, aldrig mer.
Gjorde slut med pojken igår, jag grät som ett litet barn, men idag mår jag bättre, jag är jävligt stolt över mig själv också. För igår satt jag inne på mitt rum, snarare låg i min säng och skrev i dagboken, och kände ett överväldgande sug efter att skära mig. Det var starkare än på mycket länge och jag har skurit mig för mindre. Så jag stirrar på pennan och tänker: "Varför inte?" Men så tar det stopp. Tänker på hur mycket alla ställt upp för mig och kände att det inte gick, det är inte rätt av mig att ta den lätta vägen ut ur problemen bara för att jag inte klarar av smärtan. Så jag satte mig upp, stängde av mobilen, bytte simkort och insåg att Ylva ringt mig tre gånger. Det enda datumet jag såg var den 8/3-08 men hon hade ringt innan och efter det så ja. Så jag bestämmer mig för att ringa upp henne och kanske få känna bitterhet istället för smärta.
Vad jag kände var mild förvåning och en stor skopa bitterhet blandat med känslor av hat. Hon pratade på om hur jag mådde och jag berättade om graviditetstestet, att jag spyr som en gris och att jag inte fått mens. Så ni kan ju ana vilka slutsatser hon drar. "Det är väl roligt!? Det är verkligen på tiden jag tycker du behåller det för då kan du inte göra om sånna dumheter som du gjort hittills eftersom du inte bara har dig själv att tänka på. Och så har du ju åldern inne nu!"
Jasså? Så varför mördade du min lilla Elliot?
Men nej, jag är inte gravid, är lättad över det eftersom jag inte tror jag skulle klara av att ta ett vettigt beslut om det just nu och samtidigt lite ledsen för jag vill verkligen bli mamma. Även om jag oroar mig för att bli som Ylva eller Per. Men jag tänker ha barn en dag, oavsett vad andra anser om det.
Kom på vad jag pratade om nu, så åter till ämnet. Ylva fick reda på att jag gjort slut med Carols, han älskar mig inte när jag inte är med och går igenom helvetesdagen när han hittade mig fullproppad med tabletter, i sitt huvud om och om igen. Så det är det enda jag kunde göra.
Men jag grät och berättade om alla mina rädslor för honom, jag släppte ut allt som jag hållit inom mig och det kändes bra. Även om jag sårade honom.
Den största rädslan som får mig att vakna mitt i natten, kallsvettig, är att jag är tillbaka hos Henne. Ligger i rummet där jag legat i 14 års tid och stirrar in i goblängen som hänger på väggen. Det är det enda som skrämmer mig just nu, att jag inte ska orka stå på mig utan återigen vika mig och säga: "Okej, det var mitt fel, jag ber om ursäkt." Och så är vi tillbaka där allt började.
Jag är så trött på att bli slagen, fysiskt och psykiskt, så trött på att hon får mig att hata mig själv för att hon slår mig eftersom det är mitt fel. Jag vet nu att det inte är det men hon är en mästare på att manipulera och vrida saker till sin egen fördel så det är läskigt. Som mormor och morfar som har skämts över mig och tyckt illa om Linus. Mormor erkänner att hon inte tycker jag och Linus går ihop eftersom jag är så mycket mognare än honom och vi kommer från helt skilda miljöer. Men hon hävdar bestämt, och en aning kränkt, att hon aldrig kallat honom invandrare, men därimot italienare till Ylva. Så vem ska man tro? Mäster manipulatören eller Mormor? Jag vet vem som väger ner vågskålen till botten i mina ögon iallafall.
Det hemskaste av allt är att jag är så rädd att hamna hos Ylva igen och gå igenom samma misshandel som innan, har redan två ärr, ett stort och ett knappt synligt, från hennes dampryck i köket när hon hade kniven i handen. Ärr i hjärtat för Elliot som hon dödade, också det för ett psykfall i köket. Så varför skulle jag komma tillbaka dit?
För att jag är svag och liten och rädd just nu. Darrar av rädsla inför framtiden men hyser stort hopp om att det kommer ordna sig. Jag tror det kommer lösa sig till det bästa, men det kommer vara svårt, så oerhört svårt.
Och inte förens det är klart kan jag satsa på ett förhållande, inte ens med Linus.
Ylva sa att hon hade blandade känslor för honom, att hon aldrig känt något agg mot honom. Det var ju roligt, för det var du som förbjöd oss att träffas, att ens prata via telefon. Precis som du förbjöd mig att träffa B2, Bacon och alla andra vänner jag har. Men nu sitter du och säger det att det är tråkigt att det är slut mellan oss eftersom du känner det som att en familjemedlem försvinner. W00T!? Linus? Familjemedlem? "Ja, ni har ju varit ihop så länge.." Ja men tack att du ger ditt godkännande när det är slut, när jag sitter på psyk, när jag brutit mig loss och försökt ta mitt liv, allt FÖR ATT DU INTE GODKÄNT HONOM!
Så idag kommer hon förbi, jag kan inte göra annat än att fundera ut mordvapen, menar sitter trots allt på psyk, de vet vad jag gått igenom så ingen kommer dömma mig allt för hårt. Så varför inte? Enkelt, hon är inte värd det, hur mycket jag än vill det så är hon inte värd den tid jag kommer få spendera i fängelse. Det kommer hon aldrig vara, mamma eller inte.
Det roligaste är att hon tror att hon ska bli mormor, det är skrattretande. För hon kommer aldrig bli "Mormor" för OM jag skaffar barn kommer hon, liksom farsan, inte komma i närheten av dem. That's just it.
Tänkte på det hon sa igår som berörde mig mest. "Du och din bror är så lika varandra, ni ber inte om hjälp oavsett hur svårt eller ont ni har. Ni vägrar be om hjälp." Tänkte tilbaka till barndomen, var väl 4-5 år när jag föll från överslafen i våningssängen, rakt ner på gunghästen, vågen och sedan på hockeyspelet. Hade en hockeyspelare inkörd mellan revbenen och blödde, men farsan kom inrusandes och örfilade mig, gormade och skrek att jag skulle hålla käften han försökte sova. Så slängde han ner mig i underslafen. Och såg att jag blödde och att axlar och ben från hockeygubben stack ut. Då slet han upp mig och slet ut skallen från leksaken, synade såret och morrade att det måste sys, sjukhuset nästa. Jag blev livrädd, vi visste hur det var att störa farsan sömn, så jag bönade och bad att vi INTE skulle göra det, slutade med att grannen, som var sjuksyster, plåstrade ihop mig med sju eller åtta plåster och bandage runt revbenen.
Sen kommer jag ihåg när jag var 14 år gammal, hade så ont i benet att jag svimmade tre gånger inne i köket, grät och visste inte vad jag skulle ta mig till. Pettsson ville ta mig till sjukan men du halsade Sangria direkt ur flaskan och sa besämt: "Nej det går över. Dessutom kostar det pengar." Så undrar du varför vi inte ber om hjälp när vi har ont, varför vi förtränger alla tecken? Du är så naiv att jag vill slå hål på din blåögd het genom att ge dig en blåtira.
Men jag är rädd för att jag kommer bli som du, en kall jävel som byggt upp så tjocka skyddsmurar av is att ingen kan komma in. Jag vill inte leva som en isstod när jag kan LEVA.
Den där dagen för en månad sedan dog Ann-marie Ingela. Och i hennes ställe föddes Tessan, den nya versionen som är klokare, envisare, mindre cynisk och mer godtaglig för andra. Mindre självisk även om jag är en klagoapa nu för tiden. Men jag har verkligen ont konstant nu, även i vänster sida som jag haft innan, hjärtat smärtar och hela högra sida av magen. Och så har jag börjat få magsår. Så lite klaga måste jag få göra även om jag klagar väldigt mycket just nu.
Men det enda som jag har att verkligen klaga över är att jag inte gick ifrån dig mycket tidigare, att ingen brydde sig tillräckligt mycket för att sätta upp handen och säga: "Stopp! Hit men inte längre, du har gjort fel Ylva." Och att hon erkände det. Men det kommer hon aldrig göra. "Jag sa till Iriz och Lennart att du hade jobb i stallet så att du var tvungen att vara där, jag har inte berättat något. Tyckte inte att någon alls behövde veta om ditt lilla misstag." Mitt MISSTAG? Herregud, du läste och kastade brevet men det är MITT MISSTAG!? Fick sådan lust att slå dig, tror jag flög på dej den där gången du skickade hem linus sist. Jag skäms över mig själv pga. det men samtidigt förstår jag det. Inför dig är jag bara tre år och helt utan makt, ord eller vilja. Med dig så är jag en förlängning av dig som alltid är i vägen och behöver sparkas bort. Men inte längre, aldrig mer.
I Still Remember
Sitter hos mormor och morfar igen, tror jag ska sluta skriva det och säga när jag INTE gör det istället, men iaf. Har cp ont i bröstet just nu, kniper och dunkar, får se om det är gallan, mår illa typ hela tiden och svettas som en gris vid minsta ansträngning.
Positivt är dock att jag får i mig gröt!
Har betalat av alla skulder nu, även till Bacon, och köpte ny mp3 till Carols, eftersom batteriet stendog i hans gamla (som jag lånat) så nu fick han en ny 2G istället, men han ville hellre ha en Creative, chi på mig säger jag bara.
Får dubbel sovtablettsdos nu, slipper iaf mardrömmarna så jag sov från 4 till 8 idag och var helt utvilad, vilket är ovanligt, men jag saknar mina drömmar på sätt och vis.
Det är som balsam för själen att drömma om allt det man inte kan göra, som att ge igen på morsan, tvinga henne att erkänna att hon gjort fel. Även om hon inte gör det i drömmarna, och jag tillslut slår ihjäl henne, men det går det med.
Drömde senast att hon stuckit kniven i halsen på Pettsson och lugnt tog en ny och fortsatte med maten medan han gurglade vid köksbordet. Så säger hon: Se vad du fick mig att göra. Det är ditt fel.
Och jag tar på mig skulden när polisen frågar.
Jag vill att hon ska be om ursäkt, erkänna att hon gjort fel, men hon kommer aldrig göra det. Så det kan jag fortsätta drömma om, medan jag nu ska iväg till Huset igen och spendera tid på toaletten. Men men, sura uppstötningar är finnemang..
Ha det gött.
Positivt är dock att jag får i mig gröt!
Har betalat av alla skulder nu, även till Bacon, och köpte ny mp3 till Carols, eftersom batteriet stendog i hans gamla (som jag lånat) så nu fick han en ny 2G istället, men han ville hellre ha en Creative, chi på mig säger jag bara.
Får dubbel sovtablettsdos nu, slipper iaf mardrömmarna så jag sov från 4 till 8 idag och var helt utvilad, vilket är ovanligt, men jag saknar mina drömmar på sätt och vis.
Det är som balsam för själen att drömma om allt det man inte kan göra, som att ge igen på morsan, tvinga henne att erkänna att hon gjort fel. Även om hon inte gör det i drömmarna, och jag tillslut slår ihjäl henne, men det går det med.
Drömde senast att hon stuckit kniven i halsen på Pettsson och lugnt tog en ny och fortsatte med maten medan han gurglade vid köksbordet. Så säger hon: Se vad du fick mig att göra. Det är ditt fel.
Och jag tar på mig skulden när polisen frågar.
Jag vill att hon ska be om ursäkt, erkänna att hon gjort fel, men hon kommer aldrig göra det. Så det kan jag fortsätta drömma om, medan jag nu ska iväg till Huset igen och spendera tid på toaletten. Men men, sura uppstötningar är finnemang..
Ha det gött.
There's no Escape now.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är bittert att jag hade så rätt om Ylva. Sedan mötet har hon inte hört av sig en enda gång, inte minsta lilla sms, hon som skickat mellan 10-19st innan! Men jag förstod att det skulle bli så när hon fick veta att hon inte skulle få pengar för att jag bodde hemma, som jag sagt hela tiden. Så då försvann intresset helt och det känns bittert att veta att man bara är ett kassakonto för ens egen mor.
Men jag kan leva med det, har ju gjort det hittills.
Så pratade jag med Sociala igår på hemmet, hon kom dit eftersom Stinky som är SÅÅÅÅ smart tänkte en timme fel. Halv elva ska jag vara där, okej, 11:30 alltså.. Beskåda smartheten när den är som högst!
Men hon löste det hela genom att komma till huset halv fyra (15:30 jag har lärt mig av mitt misstag! Xb) och prata med mig där.
Frågor som varför har du inte anmält, vad gjorde sociala, vad hände egentligen och varför anmälde inte skolan något?
Ja det undrar jag också, men jag vet att de inte gjorde något, Engelskan första ring satt jag med LIER skrivet i huden på underarmen, varigt och färskt, men läraren som såg det stirrade skräckslaget och sa sen inget mer. Det var den mesta reaktionen jag fick. Sjuksyrran sydde ihop mig med såndana plåstersaker som häftar ihop såren, men hon anmälde inte, därimot var hon mån om att informera om att min rygg var sned.
Okej..?
Det är den reaktionen som har bemött mig eller att läkarna säger: "Jag kan inte ta det här med deppression nu, vi har inte tid till det, du får återkomma" eller "Jag tror inte jag kan ta tag i det här, du måste ha någon som är utbildad" Men vad är du då? Hallå?
Jag sitter här idag tack vare en ängel, det är så jag ser på honom, min skyddsängel som tog på sig att ringa ambulansen och säga åt dom att komma trots att jag sa att om han gör det så skulle jag aldrig förlåta honom.
Idag är jag taksam, för även om jag ibland vill göra slut på eländet har det som hände öppnat mina ögon. Jag älskar mina vänner, jag är grymt tacksam för de som finns där för mig och står vid min sida trots allt jag gjort och jag älskar honom mer än förut.
Men jag inser också att även om han är den jag skulle kunna gifta mig med (den enda) så är det fel tid och helt uteslutet tills han har varit fri från mig och varit med andra.
Jag älskar honom för mycket för att hålla honom kvar.
Sen mer som hänt, min mens är inte inkommen, jag har utvecklat en form av bulimi då jag spyr så fort jag äter eller dricker. Jag hatar att spy så tro inte att det är frivilligt, har försökt få behålla maten men det går inte som jag vill.
Nu sitter jag återigen hos mormor och morfar, ska ta en promenad och sedan ska jag äta. Morfar är okej, det var inte luftvägskatarr eller canser, vanlig astma bara. *andast ut* Jag inser hur dödliga vi är när jag tänker tillbaka på tiden som gått, och skräms. Inte för att själv dö, utan för att någon i min närhet skulle göra det. Vilket får mig att skämmas desto mer för det jag gjort.
Imorgon kommer Bacon igen över och då får hon äta upp Carols tårta, för jag orkar inte mer av den, för mycket laktos tror jag.
Sen är det dags att börja röra sig snart så måste sluta.
Vill bara avsluta detta korta inlägg med att jag älskar er, speciellt du Bacon som har varit ett oväntat och välkommet stöd i mycket. Jag värdesätter vår vännskap mycket mer än jag gjorde förut nu så den är värd sin vikt i guld (eller din om du så vill Xb).
Tack för att ni finns där för mig nu när allt går i cirklar. Jag uppskattar det väldigt mycket även om jag inte kanske visar det alltid. Tack!
Men jag kan leva med det, har ju gjort det hittills.
Så pratade jag med Sociala igår på hemmet, hon kom dit eftersom Stinky som är SÅÅÅÅ smart tänkte en timme fel. Halv elva ska jag vara där, okej, 11:30 alltså.. Beskåda smartheten när den är som högst!
Men hon löste det hela genom att komma till huset halv fyra (15:30 jag har lärt mig av mitt misstag! Xb) och prata med mig där.
Frågor som varför har du inte anmält, vad gjorde sociala, vad hände egentligen och varför anmälde inte skolan något?
Ja det undrar jag också, men jag vet att de inte gjorde något, Engelskan första ring satt jag med LIER skrivet i huden på underarmen, varigt och färskt, men läraren som såg det stirrade skräckslaget och sa sen inget mer. Det var den mesta reaktionen jag fick. Sjuksyrran sydde ihop mig med såndana plåstersaker som häftar ihop såren, men hon anmälde inte, därimot var hon mån om att informera om att min rygg var sned.
Okej..?
Det är den reaktionen som har bemött mig eller att läkarna säger: "Jag kan inte ta det här med deppression nu, vi har inte tid till det, du får återkomma" eller "Jag tror inte jag kan ta tag i det här, du måste ha någon som är utbildad" Men vad är du då? Hallå?
Jag sitter här idag tack vare en ängel, det är så jag ser på honom, min skyddsängel som tog på sig att ringa ambulansen och säga åt dom att komma trots att jag sa att om han gör det så skulle jag aldrig förlåta honom.
Idag är jag taksam, för även om jag ibland vill göra slut på eländet har det som hände öppnat mina ögon. Jag älskar mina vänner, jag är grymt tacksam för de som finns där för mig och står vid min sida trots allt jag gjort och jag älskar honom mer än förut.
Men jag inser också att även om han är den jag skulle kunna gifta mig med (den enda) så är det fel tid och helt uteslutet tills han har varit fri från mig och varit med andra.
Jag älskar honom för mycket för att hålla honom kvar.
Sen mer som hänt, min mens är inte inkommen, jag har utvecklat en form av bulimi då jag spyr så fort jag äter eller dricker. Jag hatar att spy så tro inte att det är frivilligt, har försökt få behålla maten men det går inte som jag vill.
Nu sitter jag återigen hos mormor och morfar, ska ta en promenad och sedan ska jag äta. Morfar är okej, det var inte luftvägskatarr eller canser, vanlig astma bara. *andast ut* Jag inser hur dödliga vi är när jag tänker tillbaka på tiden som gått, och skräms. Inte för att själv dö, utan för att någon i min närhet skulle göra det. Vilket får mig att skämmas desto mer för det jag gjort.
Imorgon kommer Bacon igen över och då får hon äta upp Carols tårta, för jag orkar inte mer av den, för mycket laktos tror jag.
Sen är det dags att börja röra sig snart så måste sluta.
Vill bara avsluta detta korta inlägg med att jag älskar er, speciellt du Bacon som har varit ett oväntat och välkommet stöd i mycket. Jag värdesätter vår vännskap mycket mer än jag gjorde förut nu så den är värd sin vikt i guld (eller din om du så vill Xb).
Tack för att ni finns där för mig nu när allt går i cirklar. Jag uppskattar det väldigt mycket även om jag inte kanske visar det alltid. Tack!
If I Could Just..
Jag är återigen hos mormor och morfar, har ändrat adress och ska ställa mig i bostadskön så jag får lägenhet någon gång. Men jag ska ju vara kvar på Psyket i två månader till så det är ingen brådska.
Pratade med Carols igår, han berättade hur han kände det, jag blev inte ledsen, inte ens förvånad. Jag är förvånad över att han fortfarande vill ha mig över huvudtaget efter det jag gjorde mot honom, ja mot alla mina vänner.
B2 och Rave tänkte hälsa på mig idag men jag var inte där, är jue som sagt hos mina morföräldrar som stöttar mig mer än jag trodde de skulle göra. Det är svårt att inse hur förd bakom ljuset man faktiskt blev av Ylva. Allt har varit lögn som hon sagt om dom, hon har suttit som en spindel i ett nät och dragit i trådarna så att konversationen blev omformulerad så det passade hennes syften.
Och jag insåg det aldrig. Jag är naivare än vad jag trodde var möjligt och jag tänker hela tiden "Tänk om". Tänk om jag anmält henne för det hon gjort mot mig, tänk om jag anmält henne för vad hon gjorde mot mig och Carols?
Hade hon inte funnits hade jag kanske varit mamma idag, men jag är glad ändå att jag inte är det. Jag orkar inte tänka på någon annan än mig själv.
Så present till Mikko måste införskaffas, jag och B2 är överrens om vad det ska bli och pris på ett ungefär, men hon får tåla att inte få den på sin artonårsdag. För jag kan inte lämna något jag ännu inte köpt.
Mår illa när jag tänker på allt som hänt och varför jag är där jag är, vilka konsekvenserna kunde ha blivit. För mig är det overkligt. Jag minns ingenting från Måndagen när jag tog överdosen, inte mer än att jag satt på balkongen och rökte, darrade okontrollerbart och tänkte att det skulle bli min sista cigg. Jag var helt lugn, det kändes som om jag äntligen tog tag i mitt eget liv istället för att låta Ylva styra mig dit hon ville ha mig. Jag skulle bli fri.
Folk har reagerat olika men alla har varit underbara.
Carols reagerar med att tro att jag är död, jag kan inte klandra honom eftersom han hittade mig och var med mig hela vägen.
Bacon är ursinnig på Ylva, vet inte om hon anser att allt var hennes fel eller hur det är men hon är argare än jag någonsin sett henne förut.
B2 ställer upp och pratar med mig, är lite tystare än annars, och lite mer försiktig men verkar ta det bäst av alla.
Korven vet jag inte har inte sagt något till henne mer än att jag är på sluten avdelning och inte kan träffa henne på ett tag.
Tom blev chockad och tog på sig en stor del av skulden, nu är han också arg på Ylva, och tycker att mina körkortspengar inte ska gå till hennes skola när jag inte bor kvar där. Men det är en annan diskution som jag inte orkar blanda mig i mer än att säga att hon får dom pengarna men sen är det slut.
Jag vet att det är mitt fel det som hände, jag är så glad att Carols hittade mig och gjorde som han gjorde för jag hade inte klarat mig annars, jag hade aldrig ringt till ambulansen själv, jag hade dött om han inte varit där.
Nu i efterhand skäms jag för det jag gjorde, jag var mer självisk än jag trodde det var möjligt för mig att vara, men bevisligen är jag kapabel till den mest egocentriska handlingen man kan göra.
I dagsläget är det väl okej, jag går på tre olika antidepressiva, har tabletter fyra gånger om dagen och tar dom mer än villigt eftersom jag inte står ut med den malnande tomheten som överfaller mig annars.
Berättade för Mormor och Morfar om missfallet, och de tog det ganska hårt. De hade svårt att smälta det och morfar blev riktigt arg, verkligen arg på det där stumma, farliga sättet. Men han lättade upp stämningen igen, han är bäst. På något sätt så vet han alltid vad jag behöver höra vid tillfället. Som efter att jag berättat, han såg att jag höll på att börja grina som en liten unge så han skojade lite förts för att jag skulle kunna samla mig och tog sen tag i ämnet på allvar. Vi pratade mycket om barn, framtid, boende och sånt.
Äntligen har de accepterat Carols. Så det kommer inte bara dåligt ur mitt försök att ta mitt liv.
Jag älskar Carols jättemycket och jag är helt klar på att det blir max två besök i veckan om ens det, men jag gillar inte att jag orsakat den smärta jag orsakat människorna jag bryr mig om.
Mormor och morfar, Bacon och B2, Carols och Brorsan, Carita och Börje. Ylva bryr sig inte, jag kan inte låta bli att le lite grann när jag tänkter tillbaka på mötet i torsdags.
Innan mötet sms:ade eller ringde hon var och varannan dag, så jag bytte nr för att själv kunna välja om jag orkade prata med henne eller ej. Sen sa socialsekreteraren i torsdags att Ylva inte skulle få pengar om jag bodde hemma oavsett omständigheter eftersom jag inte var tillräckligt gammal osv. Efter det har hon inte hört av sig alls.
Jag är inte förvånad och det är det som är det hemskaste.
Diskuterade med Morfar den bästa lösningen för att förvara mina saker tills lägenheten kommer, blir det Adelsö så tar jag inte med mig sängen så mycket står iallafall klart.
Men resten, ska de ha kvar skrubben eller ska de säga upp den, osv. För och nackdelar har vi nystat i och de behåller den ett tag till tills vi vet exakt hur mycket Ylva rensar ut. Bodde hemma i ett och ett halvt år och har lagt mer pengar på henne än mig själv, det är skrattretande.
Men nu är det dags att dricka kaffe och rulla cigg så jag måste sluta skriva.
Ville bara skriva av mig lite eftersom man inte har en möjlighet att göra det på psyket, jo man kan ju alltid skriva för hand i dagboken men jag orkar inte göra det, det är för många tankar som tränger sig på samtidigt så det är bara jobbigt att försöka printa ner det på papper.
Men snart får jag se Carols igen och hans min när han får sin julklapp. Det ska bli roligt.
Pratade med Carols igår, han berättade hur han kände det, jag blev inte ledsen, inte ens förvånad. Jag är förvånad över att han fortfarande vill ha mig över huvudtaget efter det jag gjorde mot honom, ja mot alla mina vänner.
B2 och Rave tänkte hälsa på mig idag men jag var inte där, är jue som sagt hos mina morföräldrar som stöttar mig mer än jag trodde de skulle göra. Det är svårt att inse hur förd bakom ljuset man faktiskt blev av Ylva. Allt har varit lögn som hon sagt om dom, hon har suttit som en spindel i ett nät och dragit i trådarna så att konversationen blev omformulerad så det passade hennes syften.
Och jag insåg det aldrig. Jag är naivare än vad jag trodde var möjligt och jag tänker hela tiden "Tänk om". Tänk om jag anmält henne för det hon gjort mot mig, tänk om jag anmält henne för vad hon gjorde mot mig och Carols?
Hade hon inte funnits hade jag kanske varit mamma idag, men jag är glad ändå att jag inte är det. Jag orkar inte tänka på någon annan än mig själv.
Så present till Mikko måste införskaffas, jag och B2 är överrens om vad det ska bli och pris på ett ungefär, men hon får tåla att inte få den på sin artonårsdag. För jag kan inte lämna något jag ännu inte köpt.
Mår illa när jag tänker på allt som hänt och varför jag är där jag är, vilka konsekvenserna kunde ha blivit. För mig är det overkligt. Jag minns ingenting från Måndagen när jag tog överdosen, inte mer än att jag satt på balkongen och rökte, darrade okontrollerbart och tänkte att det skulle bli min sista cigg. Jag var helt lugn, det kändes som om jag äntligen tog tag i mitt eget liv istället för att låta Ylva styra mig dit hon ville ha mig. Jag skulle bli fri.
Folk har reagerat olika men alla har varit underbara.
Carols reagerar med att tro att jag är död, jag kan inte klandra honom eftersom han hittade mig och var med mig hela vägen.
Bacon är ursinnig på Ylva, vet inte om hon anser att allt var hennes fel eller hur det är men hon är argare än jag någonsin sett henne förut.
B2 ställer upp och pratar med mig, är lite tystare än annars, och lite mer försiktig men verkar ta det bäst av alla.
Korven vet jag inte har inte sagt något till henne mer än att jag är på sluten avdelning och inte kan träffa henne på ett tag.
Tom blev chockad och tog på sig en stor del av skulden, nu är han också arg på Ylva, och tycker att mina körkortspengar inte ska gå till hennes skola när jag inte bor kvar där. Men det är en annan diskution som jag inte orkar blanda mig i mer än att säga att hon får dom pengarna men sen är det slut.
Jag vet att det är mitt fel det som hände, jag är så glad att Carols hittade mig och gjorde som han gjorde för jag hade inte klarat mig annars, jag hade aldrig ringt till ambulansen själv, jag hade dött om han inte varit där.
Nu i efterhand skäms jag för det jag gjorde, jag var mer självisk än jag trodde det var möjligt för mig att vara, men bevisligen är jag kapabel till den mest egocentriska handlingen man kan göra.
I dagsläget är det väl okej, jag går på tre olika antidepressiva, har tabletter fyra gånger om dagen och tar dom mer än villigt eftersom jag inte står ut med den malnande tomheten som överfaller mig annars.
Berättade för Mormor och Morfar om missfallet, och de tog det ganska hårt. De hade svårt att smälta det och morfar blev riktigt arg, verkligen arg på det där stumma, farliga sättet. Men han lättade upp stämningen igen, han är bäst. På något sätt så vet han alltid vad jag behöver höra vid tillfället. Som efter att jag berättat, han såg att jag höll på att börja grina som en liten unge så han skojade lite förts för att jag skulle kunna samla mig och tog sen tag i ämnet på allvar. Vi pratade mycket om barn, framtid, boende och sånt.
Äntligen har de accepterat Carols. Så det kommer inte bara dåligt ur mitt försök att ta mitt liv.
Jag älskar Carols jättemycket och jag är helt klar på att det blir max två besök i veckan om ens det, men jag gillar inte att jag orsakat den smärta jag orsakat människorna jag bryr mig om.
Mormor och morfar, Bacon och B2, Carols och Brorsan, Carita och Börje. Ylva bryr sig inte, jag kan inte låta bli att le lite grann när jag tänkter tillbaka på mötet i torsdags.
Innan mötet sms:ade eller ringde hon var och varannan dag, så jag bytte nr för att själv kunna välja om jag orkade prata med henne eller ej. Sen sa socialsekreteraren i torsdags att Ylva inte skulle få pengar om jag bodde hemma oavsett omständigheter eftersom jag inte var tillräckligt gammal osv. Efter det har hon inte hört av sig alls.
Jag är inte förvånad och det är det som är det hemskaste.
Diskuterade med Morfar den bästa lösningen för att förvara mina saker tills lägenheten kommer, blir det Adelsö så tar jag inte med mig sängen så mycket står iallafall klart.
Men resten, ska de ha kvar skrubben eller ska de säga upp den, osv. För och nackdelar har vi nystat i och de behåller den ett tag till tills vi vet exakt hur mycket Ylva rensar ut. Bodde hemma i ett och ett halvt år och har lagt mer pengar på henne än mig själv, det är skrattretande.
Men nu är det dags att dricka kaffe och rulla cigg så jag måste sluta skriva.
Ville bara skriva av mig lite eftersom man inte har en möjlighet att göra det på psyket, jo man kan ju alltid skriva för hand i dagboken men jag orkar inte göra det, det är för många tankar som tränger sig på samtidigt så det är bara jobbigt att försöka printa ner det på papper.
Men snart får jag se Carols igen och hans min när han får sin julklapp. Det ska bli roligt.
