Amorcaucuest

Okej då är det möte den 28:onde februari och SÖS den 29:onde februari. Vad oroar jag mig mest för? Jo mötet. Ylva (kan inte längre tänka på henne som mamma nu när jag vet att hon gjort allt hon gjort med flit och med fullständig klarhet i vad det är hon faktiskt gör) kommer komma dit och höra vad de har att säga.
Jag hoppas och ber att jag får det klart snart har nu tvångsvård tills den 15 Juni eftersom jag måste bli behandlad, är uppe i 12 piller om dagen ungefär, mer än hälften antidepressiva. Så sjuk är jag tydligen. Så allvarligt är min situation. Ändå har jag inte fått hjälp när jag sökt den, inte blivit tagen på allvar.
Nu blir jag det och även om Mikko säger att det är ett hemskt ställe så trivs jag just på grund av den andledningen att de tar mig på allvar. Jag får hjälp. Skit samma om jag inte har en tv på rummet, eller ens radio, jag har en säng, en toa och en dusch och får mat om jag vill ha när jag är hungrig. Vad mer kan jag begära?
sliper återvända till Ylva även om jag ibland tänker att jag måste det, någon måste ta hand om henne. Personlighetstörning, grav. Det var diagnosen min läkare satte på min mor med 98-99% säkerhet och då bekräftar hon vad vi redan vetat.
Min mor är psykiskt störd.
Det ljus jag har i mitt liv nu är just dessa människor som kommer och går till Psyket för att säga hej eller bara krama om mig innan de drar till skolan. De människorna är värda sin vikt i guld och när jag ser tillbaka inser jag hur idiotiskt det är att slänga bort det. Jag har vänner som få andra människor har, som ställer upp oavsett väder, och ändå tänkte jag ta mitt liv.
Rättegången i Torsdags har satt sina spår i mig, som blåmärken efter ett för hårt grepp om min arm. Det var uteslutande om mig och min mamma och våran relation, det var hemskt svårt att tala ut om något man tigit om så länge. Men jag klarade det och var ärlig, hela tiden sa jag sanningen och var rak på sak, det tror jag de blev lite förvånade över. Men jag vill ändå tacka min advokat för hans råd och tips om hur jag ska gå till väga för att komma vidare. Tack.
Nu sitter jag hemma hos morföräldrarna och skräpar, ska nu äta lunch och pilla navel. Nej men äta lunch och hoppas att saker och ting håller i sig.

Sitter hemma hos mommo och moffa nu, har fått ledigt från psyket. Allt är upp och ner. När jag tog tabletterna tog jag dom för att jag inte orkade med mitt liv längre, för att jag inte orkade kämpa för mig själv. Men inte en enda gång tänkte jag på följden för de som älskade mig och ville mig väl. Jag låter morsan dominera mitt liv och ända in i döden går jag i hennes fotspår.
Jag hoppas att han en dag kan förlåta mig för jag kan inte förlåta mig själv, inte för missfallet morsan orsakade, självmordsförsöket och allt som hänt runt omkring. Jag kan inte förlåta mig själv för att jag blundat och sagt: "Hon vet inte vad hon gör, hon behöver dig." "Du kan inte lämna henne ensam hon kommer inte klara sig" och "Hon är min mamma, hon gör mig inte illa med flit."
Jag har haft fel. Hon kom förbi psyket igår och pratade med mig i två timmar, vi pratade kanske i en halvtimme, resten av tiden var vi tysta. Vad pratade vi om? Linus, pengar, sociala, släkten och pengar.
Hon lovar att bättra sig att hon älskar mig och inte kommer göra om det, men hon har sagt det förut. Satt i Hallsta och grät när jag berättade för Carols som gick iväg då, han orkade inte, sen missfallet hon orsakade, med flit, då hon lovade samma sak, och efter sommaren.. Men det håller i max två veckor så är vi tillbaka till det vi hade när vi började.
Du kan inte låta bli att manipulera, skada eller såra mig du lever på min missär. Det går inte att leva så för mig det måste du förstå!
Du är min mor du har fött mig och närt mig och som du hävdar "Härdat" mig för livets brutalitet. Men det räcker inte för att jag ska kunna förlåta dig för all smärta du gett mig.
Nu måste jag gå tillbaka till psyket och käka alla jävla piller de proppar i en, och prata om att jag inte har bulimi, även om läkarna anser att jag har det.
Man har ingen matlust om man sitter inlåst i två veckor utan frisk luft. Men nu måste jag gå för Beautiful ska tillbaka idag för samtal med läkare och jag vill se henne och veta att hon klarar sig. Hon är det enda positiva med psyket. Plus att jag insett hur mkt jag älskar de som står mig nära.
Det är dags att fatta ett beslut och jag har redan gjort det. Tror jag fattat det långt tidigare. Jag ska leva, jag ska kämpa och jag SKA ha Carols. Utan honom är jag ingenting. Det är konstigt hur man måste förlora något för att förstå hur mycket man behöver det..
Jag älskar er.

4 Februari 2008

Jag har nått min gräns nu, jag pallar inte mer, har tömt trettio alvedontabletter i magen och känner ingenting, bara en kittlande, domnadne känsla.
Tydligen är allt mitt fel, allt som hänt och morsan har inte gjort något fel. Jag försökte få hjälp, jag gjorde verkligen det, men ingen har lyssnat. En Akutremiss som tar två veckor? Inga ångestdämpande piller, inge vidarehjälp utom ett samtal i veckan då de är överläkaren som styr samtalet. Det var det jag fick. Det och stygn från skolsyster som inte sa något, läkare som tog kafferast och inte ville prata om problemet utan hänvisade mig till kollegor. Jag har gett upp nu, jag orkar inte mer.
Jag älskar er, Speciellt dig Bacon du var verkligen underbar, men jag orkar inte mer.
B2, glöm inte bort att du är värd allt, du är underbar och låt ingen trampa på dig stå på dig!
Carols.. Vad mer kan jag säga än förlåt?
Fields of Gold, jag skulle velat gifta mig till den låten..

13 Februari 2008

Misslyckades. Sitter nu på psyke och lallar! *flinar brett* Nej är i biblan och ska iväg med Bacon men ändå. Jag lyckades inte med det jag tog på mig att göra.
Magpumpad, nedsövd, respirator i ett dygn. Yay! Sucker..

Idag har jag varit busig, som skjutton. Morsan smsar mig vid halv tio igår kväll "jag kommer inte hem ikväll" Men vad roligt att du sa det innan så jag hade kunnat dra till US cupen eller B2 men neeej, skit i det. Det plus att hon fick damp på mig när jag skulle dela ut tidningarna. Hon skulle promt med bara för att bevisa att hon faktiskt hjälper till, jag sa Lördagsvägen hon menade på att det var Måndagsvägen och grälet var i full gång, och hon fick ryck. Så jag sliter tidningarna ifrån henne och vrålar åt henne att gå hem, hon ignorerar mig först, tar en ny bunt, en ny port och när hon kommer ut försöker jag spärra vägen så jag kan nå fram till henne, så vi kan prata. Hon ignorerar mig och knuffar mig omilt åt sidan så jag faller över vagnen.
Sen när jag väl får henne att sluta och säger det: "JAG har inte bråttom, jag ville ha sällskap, inte en barnslig, sur morsa som gör det här och tänker vara grinig hela tiden. Gå hem eftersom det är så himla bråttom." Då blir hon riktigt sur och jag tänker: "Här kommer det.." Men inget slag kommer (suprice!) utan hon går bara därifrån. Inte ett ord sagt mellan oss sedan dess, därimot ringde hon mig och flåsade i luren innan hon lade på. Vad moget..
Så idag då. Träffade Carols/Barret Thord i smyg, morsan var inte hemma så Thord kom hem till mig vid nio, vi gjorde frukost och popcorn, jag duschade och fixade mig iordning för att se på I Am Legend på bio. Så drar vi till bion, det var en underbar film.
Det handlar om att man manipulerar mässlingsviruset för att bota canser. Men eftersom 10 009 personer testat och alla tillfrisknat från cansern så börjar man använda det flitigt utan att tänka på de långsikta konsekvenserna vilka blir förödande. New York hamnar i karantän och kaos utbryter. Man får följa Will Smith som icke smittobärande människa och hans kamp för överlevnad. Det är en "zombifilm" på så sätt att har man sett dawn of the dead och sådana filmer har man sett den här, även om den här är renare, elegantare och bättre innehåll.
Störde mig på grafik och specialeffekter (måste zombie liknande saker alltid röra sig, låta och kommunicera på ett enda sätt? Och måste deras "samhällen" vara likadant uppbyggt varje gång?) men annars suverän.
Älskade de effekter de lagt in när Will Smith går in i en mörk lagerlokal. Creepy. Speciellt om man åker hem via älvsjö (bussen gick inte ända hem) och man ska ta pendeln. Man kommer upp för den där välvda, lätt svängda bron och ser hur hela vänthallen är nedsläkt, och några få människor står där inne. Precis som i filmen, men annorlunda ändå. Då blev jag nervös, och det blev inte bättre när man kom in och insåg att så fort man stigit in så såg man ingenting, solen gick i moln och eftersom det var strömavbrott i HELA älvsjöstation även lamporna omkring lokalen, så såg man inte handen när man lyfte upp den framför ansiktet. Man kunde känna hur ens egna andetag nuddade huden på handflatan men du SÅG det inte.
Så vi sätter oss på perongen och väntar på tåget när man inser lite förskräckt att man skulle kunna bli våldtagen, mördad och/eller rånad och ingen kommer märka något. Alla stannade uppe i vänthallen eftersom perongerna var kusligt upphöljda i dimma. Men inte Tessan, nej inte är hon rädd för lite mörker *Hostar och sneglar mig om över axeln*. Speciellt inte när hon snubblade i trappan ner till perrongen och räddades av en utskjutande arm hon inte ens såg! Nej då hon är modig som ett lejon *asgarv* Visst..
Sen knallade vi runt i stan, käkade på burger king (är äckligt mätt) och så lämnade man Carols vid bussen för att åka hem, helt slutkörd. Vet inte varför, man har inte gjort något, men har fått två mindre ångestattacker idag när vi var ute, men det är väl sånt man får räkna med.
Imorgon ska jag skita i historian och gå till Jobbtorget och Socialkontoret för att prata med Rickard om kompletteringen samt om jag får gå till skolan, får se hur det går. Men sen är det matte på eftermiddagen, och jag hatar det. Topptriangelsatsen osv. När har man nytta av det? *suckar* Prov på fredag och jag kommer inte klara det. Jag hatar matteprov.
Oj, det har jag glömt. Tror jag iallafall att jag har gjort, men strunt samma. "Min" överläkare ville sjukskriva mig för depression. *skrattar rått* Jo det fungerar jue, nitton år och psykiskt nedbruten? Visst.
Nej det är bara att bita ihop och jobba vidare, hoppas på det bästa. Sen är jag irriterad på allt och alla just nu. Lättretlig som jag sa till Carols. Men tack och lov så tror han mig iallafall, han tror på det jag säger och att jag mår dåligt, vilket är mer än vad man kan säga om andra. Det plus att han faktiskt försöker hjälpa mig. Det är en stor tröst för mig, även om jag inte tror att något kommer lösa sig, de kan sitta där och säga "Du måste jue komma bort! Du måste få hjälp med att få ett eget boende!" men de kommer inte göra något. Det är fortfarande upp till mig och jag har försökt. Hur många gånger har jag inte suttit i Gubbängen och pratat med dem? De tror inte på mig, men det rör mig inte, det som sårar mig är att de mina inte tror på mig längre. Det är för mycket och för "overkligt" för att de ska kunna greppa det och så blir de sårade när jag inte pratar med dom om det? Logiken är lika stor och tydlig som min familjs, och den är legendarisk..
Men allt som allt har det varit en bra dag, fick med mig Carols mössa hem eftersom jag glömde min egen i morse, så ikväll tänker jag sniffa den. Och till alla er sliskiga lismare vid plattan, lägg av att stöta på mig eller ens flirta när jag är med Carols! Jag tillhör honom av mitt eget val och har inget intresse av er så lämna mig ifred! Argh, bara för att man är liten och blond är man inte lovligt byte för det! Back off!
*Skrattar högt* Vad självupptagen jag lät.. XD

Inte träffa B2, inte träffa Bacon, och absolut inte Carols. 12 alvedon  och ett storgräl även med Carols senare kommer du in och försöker.. Ja vad? Ärligt talat vet jag itne vad du håller på med och jag bryr mig inte, orkar inte engagera mig. Du som tror att du är så duktig och bra, att du kan göra så mycket och är så NORMAL har insett (eller har du det?) att det itne är så normalt. Så nu skär du av alla mina band, du skiter i att jag skär mig, att jag äter tabletter och tar in whisky på mitt rum, men du bryr dig om att mina vänner inte är där för mig? Du har bestämt att de inte ställer upp så då ska de bort men du behöver inte engagera dig? Du behöver itne ta ansvar eller del i något?
"Du är inte vuxen, du jobbar inte."
"Nej men jag får bidrag, kanske, inte du. Och jag både pluggar och jobbar fast jag inte får."
"jag pluggar också! 100% dessutom!"
"Och jag pluggar 75% och jobbar, så problemet är?"
Tiger för att ta död på frågan, slippa svara. Är det så du löser saker och ting? Genom att stoppa huvudet i halsen?
"Du förstör din trovärdighet och du sårar mig! Jag försökte stoppa dig men du gjorde det ändå, och jag såg inte henne försöka hindra dig från att ta tabletter!"
Nej hon bryr sig inte, bara hon får pengar så är hon nöjd. Köpa Magic Bullet från teveshop, gröna jeans, en ny väska, nya smycken mer godis, ännu mer semlor. Säga att jag inte alls har ätstörningar trots att jag tvingar upp semlorna och får ångest över att jag ens ätit dom, det är normalt. Jag är jue tonåring.
Men jag orkar inte bry mig längre, skiter i om jag tar överdos och får betala för det. Det kan itne vara värre än det här, att folk ler och klappar en på handen: "Det är inte så farligt lilla vän." och sen är det inte mer med det. Att komma hem till dig och inte kunna prata med någon eftersom man VET att de kommer dömma en även om de inte visar det, antingen det eller så kommer de inte heller tro det.
Bacon trodde mig inte i sjuan åttan, kanske hon fortfarande inte tror mig, och ingen annan bryr sig eller kan förändra något. Ingen vill se, så varför bry sig?
Det kan inte bli värre än det här, och jag är inte troende. Jag  tror inte på ett liv efter döden, på himmel och helvete så varför argumenterar du med det som bas?
"Det är en dödssynd, du kommer inte få något för det."
Jag slipper jue dig eller hur? Är inte DET värt att kämpa för? Men jag har slagits mitt krig nu, och jag är trött. Jag står och slår svärdet mot din stenmur, din skyddande fästning, och jag kommer inte in. Svärde har gått sönder, min springare dött av svält och min rustning har rostat sönder. Ensam står jag och ser upp mot slottet, ser ditt hånflin. "Det blir itne bättre än såhär, livet är såhär, det är så det fungerar."
Ja men isåfall kastar jag in handduken, för det här livet, som du visat mig, som du "härdar" mig för, det vill jag itne ha, vill inte ta del i det. Då går jag hellre härifrån med ryggen rak istället för att lägga mig på händer och knän och be dig om förlåtelse för något jag inte gjort (eller kanske jag gjort något utan att förstå, utan att veta vad jag gjort, straffas för en synd jag inte vet något om. Kanske det bara handlar om Pelle?). If this is what it's all about then I rather lett it be.
Jag stör mig på dig men jag orkar inte kämpa mer.
Ville att du skulle vara stolt över mig, inser nu först, efter hur många år då? 7? att du aldrig kommer vara stolt över mig, inte din lilla dotter som inte kan göra något rätt, som du anklagar för Pelles sätt att behandla dig. För att brorsan min hatar dig, för att dina föräldrar svek dig. Jag vet att du skyller på mig du har ju själv sagt det. Men det finns inget mer mellan oss att säga, det finns inget mer att göra.
Jag kastar in handduken, är trött på att vara riddare utan sköld, utan rustning och utan ed. Utan heder eller moral. "Hon bär sin stolthet med sig vart hon än går." Kanske är det så med mig också, kanske du har rätt, kanske jag är för stolt. Men jag viker mig inte för dig i den här frågan, då går jag hellre vidare, skiter i allt och gör slut på det, på mitt vis. Inte ditt, aldrig ditt, kom ihåg det.
Och för att det inte ska finnas några spår av tvivel, Bacon, B2 och Carols SKA FÅ KOMMA på begravningen om det blir så. Våga inte driva igenom ditt hot om att ingen ska få säga farväl, då kommer jag aldrig förlåta dig, inte ens efter döden.



20:49
Sitter vid datorn, morsan kom hem utan Peter och jag är minst sagt chockad av det. Hon brukar i vanliga fall inte bry sig om vad jag säger eller tycker men nu gjorde hon det. Ska man vara glad?
Träffade B2 och Big Brother Olsson i Hökarängen, efter att ha tagit nästan en timme från Danderyd hem (lämnade carols vid bussen) och jag var minst sagt irriterad.
Psykologen och Överläkaren är förundrade, chockade och "förbannade" över min situation. "Vad starkt att ni har jobbat med att få tid hos sociala, att ni lagt manken till!"
De tänkte att de kunde fungera som mina "advokater" och fixa iordning ett samtal med Sociala då dom är med för att, som dom själva sa, "lägga lite tyngd bakom orden". Men jag säger som jag alltid säger i dessa sammanhang. Bullshit.
Carols tror det, men jag gör inte det. Så nästa fredag ska jag dit igen och så får vi se hur det blir, jag tror inte det kommer lösa sig, och även om jag och Carols dampade ur på varandra så följde han med. Kan förstå att han är sur när jag sväljer flera alvedon på raken när han är med men jag kan inte hjälpa det.
"Det är fel sätt, det blir inte bättre av att göra som du gör! Det är din väg eller itne alls och jag är trött på det! Kan vi inte åtminstone FÖRSÖKA på mitt sätt? Vad har du att förlora?"
Jag hade lust att svara Allt. Min identitet, min familj, mitt hem. Så insåg jag att det inte stämmer. Det har aldrig stämt. Mitt jag är krossat under hennes klack, min familj skiter fullständigt i mig så länge jag håller mig på mattan, och hem? Vilket hem har jag när jag inte ens kan få dra hem kompisar utan att morsan går i taket? Knappt så Bacon får komma över längre.
Så vad är det jag förlorar?
Visst, är rädd för att bryta upp men jag inser också att det inte spelar så stor roll, stannar jag kvar är jag dödsdömd, går jag så kan jag lika gärna vara död. Men skillnaden är att det är en stor gräns mellan död och så gott som död. Och Carols har fått mig att inse hur självisk och egocentrisk jag är. Genom att skada mig själv fysiskt mår jag bra, men ingen annan som är med om det. Så det är dags för mig att ta mig i kragen, sluta spy upp maten, sluta svälta mig själv och leva på koffein och nikotin och faktiskt göra något åt mig själv, mitt liv.
*skrattar till* Mitt liv. Det som nu finns, om det ens kan kallas för ett liv.
Chocken över kraven på familjen roade mig, det är så det är i våran "Fina finska släkt". Carols (som är 3/4 svensk) är invandrare, jag är förbjuden att gå på krogen, ska gifta mig och stadga mig men ändå hålla reda på mamma och ta hand om henne. Jag ska hjälpa henne att gå, stå och äta. Det är som en förvuxen baby, om något går fel är det mitt fel, jag som ska styra upp det, ställa upp ekonomiskt, fysiskt och psykiskt, jag som ska underlätta genom att ta all tvätt, disk och laga maten. Sen ska jag göra hennes skola och min egen, men jag har ingen plats att göra mina läxor på eftersom hon ska ha köksborde för sig själv.
Sitter jag och räknar ska jag flytta mig så hon får plats men sitter hon och jag frågar om jag kan få räkna matte vid köksbordet så jag kan lägga böckerna så jag får plats, då stör jag henne och vi börjar bråka.
Jag har svinigt ont i magen, har spytt upp semlan jag och Carols delade på och funderar på att inte äta något mer idag.
Min frukost var klockren. 12 alvedon, vatten, julmust och en kopp kaffe, plus pressbyrånkaffe och bulle jag delade med carols. Sen en halv semla till middag.
Go me, inte undra på att jag pendlar i vikt och känner mig äcklad av mig själv. Skulle vilja vara smalare, vackrare och NÅGON. Skulle vilja vara någon..