Amorcaucuest

Like any given sunday, finns det inte en låt som heter så? Jag vet inte, kommer inte ihåg men det fastnade på skallen iallafall. Imorgon ska jag jobba på lagret och träffa Be, sen ska jag hem och städa, för gissa vad? Hon som skulle komma och hjälpa till har skjutit upp det till nästa vecka, och ja jag r sur på henne för det. För jag har sagt att jag hatar att det är stökigt och mår sämre av det men tydligen har jag inga skäl att må piss så då ska jag inte göra det heller. Dåså, då gör jag som de vill, ler och vinkar medan ja kramar ak47 under tröjan och leker med handgranater i mitt sovrum, känns precis som förra gången allt jag väntar på är smällen. För den kommer och jag kommer inte vara dum nog att ta en överdos av tabletter denna gång, nej aldrig. Det kommer bli något som inte kan misslyckas, en kula i skallen, hopp från en bro eller något sådant.
Började grina idag när jag kom dit för att vara med på den där middagen. "Det är inte okej det du håller på med, du kan inte hitta på ursäkter hela tiden. Jag kommer skriva upp det här så du inte kan använda den ursäkten flera gånger." Men lilla vän, gör du det. Orkar inte bry mig vilket jag beviserligen gör iallafall, men gör så. Men du kan inte be mig lita på dig när du inte litar på mig.
"Du har inga pengar på mobilen men du kan skicka sms?!" Sa du anklagande, fan vad lack jag blev! Tack och lov för Be som stöttade mig när jag sa: "Med comviq smsar du gratis till andra comviq telefoner. Eller hur Be?" Fan vad tyst du blev! Lol! Hade lust att köra in en gaffel i ögat på dig och vrida runt tills du inte längre kunde skrika, så arg var jag på dig, tror du märkte det också.
Det kommer vara underbart att jobba på lagret dessa två dagar för då slipper jag människorna och allt runt omkring, och jag slipper få mina ångestattacker som jag får allt oftare.
Ville verkligen träffa Bacon idag och bli mobbad av henne men fastnade på Huset när de såg mina armar, sen så var det bara direkt till middagen vilket var ett STORT misstag. Sitter här, igen med min älskling, grinar, skriker och trampar nästan på glaset jag slog sönder just. Orkar inte städa undan glasbitarna, de kan gott ligga kvar tills imorgon, som en påminnelse.
Jag är så dum i bollen som låter sånna som henne komma åt mig, göra mig illa. Så dum som sitter här med ytterligare ett par ärr till min samling medan jag hoppas att de ska se och kasta ut mig på gatan bara för att jag mår dåligt psykiskt utan någon riktig ursäkt att göra det.
Har ju lägenhet, har jobb, har en fungerande ekonomi, så varför? Jag fattar det inte, är det för brevets skull? Jag tänker aldrig förlåta  honom på det sätt att han blir en del av mitt liv igen, han gjorde oss illa nog som det var när vi var små, han behöver inte förstöra mer av mitt liv, det klarar jag så bra själv. Kanske är det faktumet att han kan få tag på mig som skrämmer  mig? Kanske är det faktum att han får tag på mig så lätt det som gör att jag mår dåligt?Jag vet inte, trodde jag gått vidare, att jag släppt det men hade tydligen inte det eftersom han påverkar mig så starkt trots att han är borta i Göteborg med sin nya familj.
"Hej T det är din far.." Helvete heller! Nej usch, aldig igen.
Pojken är seg och tråkig, vet inte riktigt men tror jag tänker säga hej då till honom, ganska säker på det. Modesty imorgon och sen krogen på fredag, tjejerna på lördag och sen börjar man sitt nya arbetsschema. Det enda som är bra med det är väl det faktum att jag och Bacon jobbar samma dagar, vilket inte är vad jag skulle velat, hade hellre varit ledig på måndagen men onsdag är den dag jag får ta ledig och orkar inte jobba sex dagar i veckan.
Så man har planer utstakade för sig, saker att göra, två fullproppade tvättkorgar att tvätta men ingen lust och ingen ork.
Känner det som om allt stannat upp, som om man inte är kvar i kroppen utan ser allting från tredje persons vinkel. Som om inget är på riktigt. Rädd för att träffa Bacon också för jag oroar mig för vad hon kommer att se i mig, om hon ser något. Det är nog det som skrämmer mig mest, att igen ska se, att jag vaknar upp 24timmar senare med roslig hals, slangar och dropp kopplade till min kropp utan att veta vart jag är någonstans.
Jag vill inte dit igen. Aldrig. Men det kommer närmare med stormsteg.
Q är sur på mig, svek Modesty för en kille jag knappt känner, Pojken är bara pojken och allmänt dryg, Bacon har sitt, korven upptagen med att dressera sin Pojkvän och Be har sitt letande efter jobb att tänk på.
Sen vet jag att november är min sista frimånad, sen åker jag ut och hamnar vart? Vet inte men jag känner henne tillräckligt för att inse att jag inte gillar henne, P-B gillade jag från början, mot N känner jag bara motvilja och lätt anstrykning till äckel. Jag vet inte varför..
Men jag hatar mig själv, jag hatar min kropp som bara blir fetare och fetare, jag hatar allt som har med killar att göra och jag hatar att jag njuter av att göra mig själv illa.
Hatar allt i denna fucking lägenhet just nu dessutom. Och hon som är min kontaktperson.
Imorgon är det dock lugnt, längtar tills jag kan sortera, organisera något som inte har medmitt liv att göra, få ordning på någon liten del av det stora kaoset.
"Its always the blackest before dawn." my ass..
God nyhet, mormor och morfar sticker till Finland igen och är borta två månader, de sticker redan nästa vecka. Yes! Orkar inte med mormor alls just nu, den lilla bitterfittan som har noll respekt för mig. Mitt hem, mina regler, mina saker, inte hennes okej? Argh.. Dusch, få bort blodet från jeansen och sängen. Nice plan.