Amorcaucuest

Mår skit idag, och nej det är inte för att jag är bakfull. Vi var ute i Fredags och idag är det söndag. Men jag mår skit över det som hände på fredagen. Jag bad specifikt Korven att ta ledigt från sin pojke, att det skulle vara snabbmatstrion bara, men vad händer? Hennes loverboy dyker upp på tresextio. Förvånad? Nej ärligt talat inte. Lika lite förvånad är jag att jag fick betala lilla menyn. Även då jag sagt att jag inte hade pengar till frukost. Sen kan jag säga en till sak om Korven. Snål.
Bacon bjöd två varv, jag bjöd två varv, korven? Noll.
Så konstigt nog kommer jag inte gå ut något mer med henne. Men vem vet det kanske bara är min feber och konstanta huvudverk som gör att jag är så bitter jag vet inte.
Sen är jag även sur på Bacon, för jag vill inte få sms från för mig helt okända människor som diskuterar MITT privatliv. Det har inte dem med att göra och det kommer aldrig att ha med dem att göra. Och så ni vet, han är inte minderårig, hur skulle jag annars ha kunnat hitta honom på krogen?
Så ja jag är jävligt bitter just nu, speciellt också som jag insett att jag kommer bryta med pojken från idag. Varför? Tro det eller ej men det har inget med Q att göra, det är mer det faktum att han tog hand om mig så ömsint idag. När han insåg att jag var förkyld så fixade han mat, han smekte mig och sa: "Men älskling" när jag hade slagsmål mot Pepsiflaskan och tvingade in mig i en varm dusch där han tvålade in hela mig, frotterade mig torr och sen klädde på mig.
Det låter fett perverst, men jag är så yr och mår så illa att jag bara var glad för all hjälp jag fick. Det känns som om någon kört upp en golfklubba genom näsan och inn i bihålerna på mig.
Nyser som en galning och det rinner ur både näsa och ögon ändå måste jag till jobbet imorgon.
Piercingen är irriterad och huvudet dunkar som en stånghammare. Spytt pga av smärtan och är ovanligt yr, men kan inte sova för det gör så jävla ont.
"I just had a wakeup call."
Det mest patetiska är att de får komma åt mig, att de kan såra mig genom att göra så taktlösa saker. Det känns som om jag har alla nerver samlade på utsidan, och folk som snuddar vid mig lämnar långa brännsår på min hud.
Drog bort plåstret idag, det kommer bli jättefina ärr. För fan.
Jag vill bara glömma, försvinna härifrån. Jag funderar på att ta ut alla mina pengar denna månad och bara sticka iväg. Jag vet inte vart eller hur, bara att jag inte klarar av den här staden. Det går inte att blunda för det faktum att det är för mycket minnen här.
Fryser och mår piss, men jag kan inte sjukanmäla mig, varför? För att jag inte kan, gör jag det så kan jag hälsa hem till allt som heter mat för resten av månaden.
Sen vill jag gå dit, det får mig att tänka på annat om än så bara för en tid. Får mig att konsentrera mig på problemen i min närhet, och ger mig lite stabilitet iochmed att jag faktiskt lyckas lösa problemen framför mig.
Hur positivt det nu ska föreställa.
Jag önskar mer och mer för varje dag som går att jag inte hade ringt till Carols den där dagen i februari. Att jag kunnat somna in hemma och fått vara kvar i det mörker som omslöt mig då. Jag önskar att allt var annorlunda än det är idag, att jag var annorlunda.
Modesty.. *skrattar bittert* Ja låt oss säga att han är ett avklarat kapitel hos mig. Jag orkar inte med honom och hans sista minuten ändringar. Så screw him, dags att gå vidare. Till saker som.. ja vad? Mitt KK? Min vän? Eller varför inte Laban? Min lilla låtsasvän som håller om mig när allt känns svårt?
Nej. Imorgon ska jag jobba, sen ska jag till Janne, och sen tänker jag nog inte göra så mycket mer än att lägga mig och försöka att inte sprätta upp mig själv med kökskniven. För det är det jag funderar på om dagarna. Hur djupt kommer man med rakbladen i rakhyveln? Tillräckligt för att skada sig själv så pass att man inte behöver vakna upp igen?
För jag längtar efter mörkret. Efter friden. Efter att vara anonym, bortglömd, en av alla andra. Jag vill inte vara en individ, jag vill inte ha en personlighet eller ha ett namn. Jag vill bara vara som alla andra. Men det går inte, om jag inte gör det jag alltid borde gjort.
Kanske löser det saker som jag inte tänkt på innan, jag menar, jag återförenar familjen igen. Ingen mer aggrisivitet pga mig, inga mer gräl för mig, inga mer partier att ta. Bara brorsan och morsan kvar. Ingen liten subba som jag som ser killen som gjorde det man aldrig ska kunne göra mot mig. Och för vad?
Jag är så glad att jag inte gick till polisen, jag menar om man inte kan sova i underkläderna hos en manlig kompis, som dessutom är en ex pojkvän, utan att bli påtvingad sex, och man får skylla sig själv, vad skulle de inte säga om mig?
Jag vet av erfarenhet att ett nej inte duger. Det duger aldrig och det spelar ingen roll hur ofta man säger det. "Hon sa nej och kämpade emot mig men inte så mycket." Och hon får skylla sig själv.
Vad skulle de inte säga om mig? 
Vad spelar det för roll att jag duschar skållhett bara för att kunna skrubba bort känslan av deras händer på min kropp? Eller att jag sa nej? Eller att jag kämpade emot?
Jag vet vad de skulle säga, det skulle vara precis samma sak som alla andra säger. "Skyll dig själv." Inte ens Korven förstår, hon som varit med om något liknande.
Bacon? *skrattar rått* Nej.. "Bry dig inte om honom." var hennes ord, men jag undrar hur hon skulle reagerat om våra platser var ombytta? Skulle jag säga till henne om hon såg Tant Granne på stan "Bry dig inte om henne"? Nej. Jag skulle försöka se om hon behövde avskildhet. Om jag kunde göra något för henne. Men det är väl bara bevis för vad vi alla redan vet?
Jag bryr mig för mycket. Det finns inget som heter Karma. För man får inte det man ger tillbaka, det är lögn. Folk är själviska och utgår från sina egna motiv om vad som är bra för en själv. De tänker alltid på sig själva först.
Som drömmen, hon sa det själv. Hon skulle aldrig göra det för mig, och vet ni vad? Jag tror inte hon skojar, jag tror det är dagens sanning. För hon fyller ett rum i mitt hjärta som inte har något med henne att göra, hon är som min galeonfigur. Moder/syster och vän i en och samma. Ju förr jag inser att saker och ting inte fungerar så desto bättre blir det för mig i slutändan, och borde jag inte göra som andra och tänka på mig själv först? 
Kanske inte men jag tänker isolera mig, tänker inte ta emot något samtal från någon utanför missionen och tänker itne träffa någon, för vi vet alla vad jag är. Jag är den typen av tjej som man spänner på innan man går hem till frugan, eller i andra fall, den man utnyttjar innan man går till sina riktiga vänner och gör narr av mig.
Så ska jag aldrig lära mig? Jo, nog är det nu, det finns en gräns för allt. Och min är nådd. Jag tror inte jag kommer gå till praktiken på tisdag eller middagen på onsdag. Efter imorgon ska jag lägga in mig själv i karantän mot självömkan, för det är något jag är så otroligt bra på.
Funderar på vilka utvägar jag har, och sanningen är den att jag bara har en, och den tänker jag ta. För jag orkar inte med all skit. Förlåt mig Pojken men du inkluderas i skiten.