Amorcaucuest

Hon kom över idag, och så snackade vi om hur det är egentligen, om hur det ser ut på arbetsmarknaden. För saken är den att jag inte har kommit till jobbet bakfull, inte ännu och jag hade inte tänkt göra det heller. Så vad finns det då att klaga på? Bara för att jag var ute med B så betyder det inte att jag drack mig packad och redlös.
Pojken har fortfarande inte hört av sig, tack och lov. Så nu ska jag städa och försöka göra lite ordning i mitt kaos. Vaknade pigg som en mört klockan sju i morse, av att jag hostade sönder mina lungor.
Men en positiv sak är väl det att jag inte längre bör kunna smitta folk så ska på middagen ikväll.
"This Town is colder now, I think its sick of us."
Jag önskar att jag kunde sudda ut allt jag gjort de senaste åren, allt det som sårat folk jag gillar, folk som jag älskar. Jag önskar jag kunde vara en av dem som faktiskt förtjänar att andas, men det är jag inte. Inte just nu. Men jag har fortfarande tid att ställa saker och ting till rätta, så jag måste bara lyfta luren och ringa och be om ursäkt. Men gör jag det? Nej.
Varför? För att jag är feg. Och för att jag är bitter på en del av dem. Som min bror, han borde fan be om ursäkt.
Måndag. Känns som en evighet tills dess, men jag kommer iallafall gå dit då. Och imorgon är det jobbet som gäller, även om jag inte har lust, men jag måste gå, det är bara så. För jag saknar det.
Hostar och hostar, har ont i varenda led i kroppen och febern dödar mig men vadfan, jag har inte feberdrömmar och jag kan klara mig upp ur sängen så jag antar att jag kan klara mig själv ett tag nu också.
"I tried to see the good things in life, but good things are hard to find.
I try to do it right this time around. This love is killing me, but you're the only one, it's not over."
"Waisting to much time, being strong, holding on. My life with you means everything."
Tillåt mig skratta åt ironin i den meningen.
Men jag måste skärpa mig nu, svara i telefonen, sköta mig och göra allt de ber mig om, som B sa. Var deras lill knähund så kan du leka joker så fort de inte tittar för de skulle aldrig kunna tro något sånt om dig om du är deras knähund. Det är det bästa sättet att klara sig ur situationer som den som du är i.
Jag antar att hon vet bäst.
Sen pratade jag med R-F om Fiskkvinnan från socialamyndigheterna som jag inte tål alls, om hur jag kände och hur jag tänkte om situationen. Så jag ska väl få hjälp att klura ut vad som är bäst.
"Så vill jag bara säga att det är helt normalt för en tjej i din ålder att ha kondomer hemma, ifall du skulle hitta en pojke när du är ute och festar en fredagskväll, det är inget att skämmas för."
"Hur hade hon mage? Jag menar med tanke på samhället vi lever i behöver du väl knappast dra hem en pojke? Vem vet om du är lagd åt andra hållet? Vilken arrogans!"
Ja jag tycker inte om henne av många orsaker, men jag vet inte om någon av dem är den rätta orsaken, känner instinktiv motvilja mot henne men kan inte skaka av mig att det kanske är från tiden när jag var inlåst att det följt med mig ut nu.
Men om man ska se det som det är så har jag två månader på mig att bo in mig ordentligt i lägenheten innan jag ska flytta, för det är inte en fråga om jag ska flytta eller inte utan när. Och jag hatar henne för det. Men samtidigt kan jag förstå henne eftersom jag kostar för mycket pengar.
Men jag trivs här. Jag gör verkligen det.
Så varför måste jag flytta? För att livet inte är rättvist. Så jag måste lära mig stå på egna ben. Nu har jag vältrat mig i självömkan tillräckligt länge för att kunna resa mig upp, damma av mig och skärpa till mig och göra något vettigt av resten av mitt liv.
Lättare sagt än gjort måhända men någonstans måste man ju börja eller hur? Så jobbet imorgon, nu ska jag raka benen, fixa ansiktet och duscha, försöka få lite fräschör till mig själv, sen ska jag diska och sen ska jag gå på middag, bara för att jag kan.
Och för att jag  borde.
Det är dags att bli vuxen, jag kan inte längre sitta och gräma mig över småsaker som fredagskvällen eller det brorsan gjorde, för det är sant det han sa, jag har fått allt för lätt, inte behövt kämpa för det, och det är skillnaden mellan oss, det är därför han är överlevare och jag parasit. Jag är precis som Carols som väntar mig att andra ska hjälpa mig på fötter hela tiden, men det fungerar inte så i livet, om man ska komma någonstans måste man själv vilja komma dit och kämpa för att få igenom det som man vill ha, så det är dags att börja. Först skickar jag nog sms till folk och ber om ursäkt sen ska jag städa ut och rensa lägenheten för att sedan se hur det blir med middagen, jag måste gå inte bara för deras skull utan även för min egen. Jag måste klara av att komma till saker som jag lovat att gå till, gå på möten och framför allt. Få det gjort någon gång.
"If I go crazy will you still call me superman?" Nej det tror jag inte. Get to work ashole.


Hmm, jag lyckas då ALLTID! Jaha, vad ska man göra nu? Jo man ska ta en dusch och smörja in sig med detta illaluktande svavelosande syra som ska bränna bort infektionen.. -.-
Låt oss säga såhär, jag gillar att pilla, och jag har pillat lite väl mycket nu på sista tiden såattee, jag har fått infektion, nästan blodförgiftning, men jag klarar mig bara jag börjar göra som läkaren skrek åt mig att göra, fan vad rädd jag blev. Hahaha.
Men ärligt varför måste det gå till överdrivenhet innan korkade, små blondiner som mig själv uppsöker läkarhjälp? Ärligt? Vad fan är fel på mig? Och just det, nästa vecka, den artonde ska jag dit igen och diskutera läget med mina jättefina halsmandlar som han tänker fräta sönder. Just det, bränna bort dom under operation, för jag har alltid ont i halsen och tappar rösten så fort jag blir minsta lilla förkyld, bara för att mina föräldrar var tvungna att ge mig halsmandlar vars bäst före datum passerade INNAN jag föddes! Hatar att bli sövd med narkos, det är jätteläskigt! Man är alldeles borta efteråt!
Men jag får se antingen tar jag bort dem eller så mår jag så här ca 3-4 gånger om året. Och då väger det även för mig mot att operera bort dom.
Men nu måste jag bädda om sängen med nya lakan, hoppa in i duschen och smeta på den läskiga illaluktande svavelsyra tvålen som stinker mögel, för att sedan torka mig med den lilla minimala handduken som han skickade med som är "kliniskt ren" och ta det läskiga kletet och smörja in i såren. Men det hjälper, är inte lika svullen och inte lika svart lila längre. Yay! Det låter skitbra Tessan, verkligen.. :S
Men jag fattar inte varför han inte bara kunde ge mig stelkrampssprutan? Eller duscha mig i hundragradigt vatten! Nu måste jag ju vara civilingenjör för att lista ut hur jag ska få det läskiga "plåstret" med inbyggd antiinflamatorisk kräm" på plats över piercingen! Kan det inte bara stå något i stil med: "Dra bort skyddsplasten, tryck på, skit i den och be till gud att det sitter." ? Är det verkligen så mycket begärt? Svar ja..
Och inte nog med det, vet ni vem jag träffade på vid Fridhemsplan idag? Den enda individen i HISTORIEN som skulle komma med shorts vid denna årstid som inte är jultomten (han är på sätt och vis ursäktad med tanke på att 1. han kommer bara ut en gång om året, resten av tiden sitter han hemma med en gnällig fru som tvingar i honom gröt och massa läskiga pygméer som tvingar honom läsa massa brev från otacksama snorungar från I-länderna och 2. Han är så pass gammal att han kan få vara lite exentrisk och komma i kortbyxor den dagen han väl kommer ut, jag menar det är varmt i Australien under jul så han får väl ta seden dit han kommer? Dessutom han har aldrig haft något modesinne, jag menar han har samma kläder varje år, och har haft så i ett par år nu närmare hundra kanske? Så han är ursäktad, även om man kanske inte ska dra in honom i denna långa trista monolog.) Jag träffade på Wofflan. Matteläraren från gymnasiet, och han ser mig och säger: "Hej.." *Den rödhåriga äckliga saken PRATAR med mig! ARGH! FAN VAD SEGT DET GÅR! x.O) "Känner jag dig?" Det tog ca tio minuter för honom att få ur sig dessa ord så under den tiden undsatte jag mig själv genom att hoppa på ett tåg i fel riktning utan att låtsas om honom nämnvärt mycket. Konstigt nog såg han riktigt sårad ut. Hmm..
I vilket fall som helst, så läste jag idag: "Jag ser hellre att jag förlorar presidentvalet än att USA förlorar kriget mot Irak" Tillåt mig att skratta högt och länge. Är det bara jag eller är det Vietnam åter igen? Fast istället för att jaga Kommunister så jagar de nu Terrorister. Och vi vet ju alla hur det slutade i Vietnam eller hur?
Fast jag måste säga det, jag är helt klart imponerad av jänkarna. De har faktiskt klurat ut hur man BYTER ord, men menar samma sak. Det är coolt. Trodde alla deras lilla små hillbillys led av dyslexi (ett väldigt muppat ord som man var tvungen att slå upp, skyller på att jag faktiskt lider av just.. Dyslexi. Imponerande att jag kan stava till det två gånger va?) och bara kunde stava till sina namn. B I L L Y  J. R.
Men duktig idiot! Gå och våldta ett road kill eller nått..
Fast jag kanske bör akta mig för vad jag skriver innan jag hamnar på FBI's "Främlingsfientliga lista" och blir stämplad som terrorist och hamnar i ett okänt land med massa perversa fångvaktare. Jag antar också att det är nu det börjar bli dags för mig att sova.
Jag hoppas att Barak Obama vinner valet, för jag tål inte McCain eller Palin. Jag har väldigt svårt för uppblåsta människor som älskar sin egen spegelbild så mycket att de knappt kan komma till jobbet för de måste stå framför spegeln och beundra sig själva i tre timmar först.
Nej jag är elak nu, jag känner dom inte, men jag gillar dem inte heller av det man hört, sett och läst. Så.. Jag hoppas Barak vinner, men vem i västvärlden gör inte det?
Nu ska jag gå och lägga mig, efter en dusch som kommer innhålla massor av äckligt luktande substanser som inte borde få finnas på jorden, och sen ska jag.. Hmm. Jag vet inte.. Sova?
Och vaknar jag sju i morgon är det jag som går på jakt efter jultomten.. Fast.. Nej han är säkert snäll. Det lilla pervot..