Amorcaucuest

Rape me my friend, Rape me again.
Jag blir så frustrerad och arg på alla killar just nu, verkligen alla. Även pojken. Det enda jag är säker på är att det kliar i mina fingar att lyfta luren, ringa Q:s nummer och be honom uppfylla mina drömmar. Men det är för tidigt, jag kan inte få det nu, inte vid min ålder. Så jag håller mig till pojken just för att det är okomplicerat, och verkligen allt annat än seriöst.
För det är säkert med honom eftersom det inte finns en chans att han kan såra mig, eller ens repa mitt hjärta. Sen kanske det är själviskt av mig att ha honom på de vilkoren men jag har inte ljugit för honom eller lett honom bakom ljuset på något sätt.
Så vem är det nu jag försöker föra bakom ljuset? Okej jag ska vara ärlig, jag gillar Q, men han är i Örebro och pojken är här. Men ändå, vi ses en gång i veckan knappt. Så det är knappast något seriöst. Ändå gillar jag pojken på ett konstigt vänster. Jag vet snacka om dubbla budskap menmen.
I vilket fall som helst är det inte mitt största problem just nu. Det är det faktum att jag inte kan sluta tänka på honom. Rest In Peace, mate. Fan kan fortfarande inte greppa det. Det är som om det hela tiden glider undan mitt medvetande. Även trots att jag VET att han är död, det var knappast en tom kista, ett spratt mot resten av världen som kostade mycket. Inte i pengar utan i känslor för alla inblandade.
Så varför har jag en känsla av att något inom mig gått i ide, redo att skratta åt honom när han kommer tillbaka? För jag vet att han inte kommer tillbaka, jag var där med Bacon när mormor sa det till mig. "Tessan, något hemskt har hänt." Och så bröts hennes röst. Jag blev alldeles kall och krävde att få veta med panik i hjärtat: "Vad? Vad har hänt? Är det I? Eller L? Åh gud säg att ingen av dem har dött!" "Nej." Ett djupt andetag innan hon säger: "Det är R. Han är död." Jag kommer ihåg känslan. Först den fasansfulla lättnaden, sedan förvåningen och sedan eftersmaken av bitterhet. Han är död. Cancern tog honom till slut, och jag kommer aldrig mera reta honom, se honom gå över gården, mobba honom för tjejer, spela fotboll, eller ens se hans ansikte igen. Det ansikte som jag växt upp med är borta för alltid.
Cancer.
Och vad jag hatar den sjukdomen. Den har tagit alla från mig, alla.
Så varför är jag så bitter? Varför så skamsen? För att han borde ha fått leva, han borde inte blivit drabbad alls över huvudtaget. Han spelade hockey och fotboll, han var i topptrim och så två veckor går och han kan inte ens äta själv. Det är så jävla fel. Sjukdomen tar inte de gamla, de svaga eller de små. Den tar alla. Oavsett hur man ser ut i fysisk kondition, psykisk hälsa eller har för sjukdomshistoria bakom sig. Kanske ska man vara glad för det, vi har en icke rasistisk sjukdom, en som tänker "rätt". Men jag hatar den sjukdomen. Jag hatar den med varenda fiber i min kropp. För den är så osjälvisk och oförutsägbar. Ingen  går säker. Absolut ingen.
Så det jag gör är att gå runt och vänta. Jag väntar på något. Vad vet jag inte, svar? Kanske. Jag vet inte vad jag vill veta, jag har alla svar jag behöver. Och jag kommer träffa läkaren på Torsdag för att prata om en eventuell operation. Men jag vill inte tänka på det. Jag orkar inte.
Kanske finns det något efter döden, något som gör att de vi älskar och saknar väntar oss när vi gör dem sällskap. Men jag tror inte det.Hur kan jag göra det när världe är så fucked up som den är?
Jag har inte gråtit över honm och jag kommer aldrig göra det heller, varför skulle jag göra det? Han är död, jag lever, och jag hatar det. Han borde inte vara död, han borde vara här. Men det är många som inte borde vara döda som faktiskt är det. Fjalar, Farmor. Farfar..
Och de som borde vara där istället är helt klart min fader, min moder och eventuellt andra som jag inte tycker om men jag kan inte släppa det som läkaren sa efter att ha träffat min morder. "Jag är till 98% säker att hon lider av en psykisk störning."
Så jag har förlåtit henne, jag måste. För hon är den enda familj jag har kvar. Och även om Bacon är min andra hälft så är hon inte familj. Så jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men något är det. Jag skrev förut att jag skulle ta en kula för hennes skull, det skulle jag fortfarande men jag insåg ett par saker när jag tänkte tillbaka, och det är att hon skulle göra allt för min skull. Jag vet att jag kan lita på henne till hundratioprocent. För jag vet var jag har henne, och hon vet var hon har mig. Så det är bra, eller hur? Kanske. Men jag kan inte släppa tanken på att tiderna förändras och vi likaså. Jag är rädd att vi kommer växa ifrån varandra.
Men jag förstår inte hur jag kan tänka så, med tanke på att jag har allt jag behöver här och nu i henne. Hon är allt jag behöver, hon är luften i mina lungor och marken under mina fötter.
Det är till henne jag alltid kommer återkomma. För hon har mitt hjärta.
Kanske är det inte konstigt att jag inte hittar en kille som håller måttet när hon är måttstocken. Men jag vet att jag en dag kommer få allt jag vill ha, bara jag biter ihop och håller ut, svett och tårar gör att de flesta önskningarna går in.
Även om jag för tillfället är rätt trött på killar. "Om man fick dig hela vägen, en bra film, popcorn, hemma och mysa, är du värd det? Är du så bra?" "Jag är okej." "Hahaha"
Vad trodde du jag skulle säga? Att jag är värd det många gånger om? Mycket möjligt att jag är det, mycket möjligt med tanke på att jag inte kan få killarna att släppa mig fast jag är så svår. Så varför frågar du ens? Jag kommer inte hamna i soffan hemma hos dig. Jag är ledsen men du påminner för mycket om A för det. Jag är ledsen men så är det. Så du är fucked hur du än gör när det gäller passion mellan oss. Sorry.
Precis som alla jävlar som stalkar mig på jobbet, när jag jobbar vill jag jobba, inte ta emot telefonnummer! Okej!? Jag vill kunna sköta mitt jobb utan att snubbla över killar som står i min väg. Snälla kan ni acceptera det? Det skulle vara guld värt.
Den enda som jag inte har problem med är Ryssen, han är så rar att han får skoja hur mycket han vill, han får mig att bli glad. Jag vet inte vad jag skickar ut för signaler eftersom alla flirtar med mig, men en sak vet jag, jag är inte intresserad av att ändra på mig för att ni inte kan ta ett nej. Tyvärr men så ligger det till.
Så imorgon, om jag får ett enda nummer, eller en enda kommentar om hur jag ser ut, fika, eller något annat i den kategorin så kommer jag ställa mig rakt upp och ner och gallskrika. Okej?
Nu måste jag sova. Ser i kors, teat är slut och jag börjar nästan sluddra. Inte allt för bra. Nej..
See ya. Byebye.