PS. I loved you
Your reality is my chaos. And I hate you for it. So now Im gonna build me a castle of dreams, way up in the sky, and watch the purple skys fall over me. As I wait for you, I shall no longer swallow the sound of my screaming. My breakdown is your pleasure. Oh how I long for a longtime night sleeping without any fears.
But you are here, and make screams of lullybyes.
So I watch the sky, and behold the stars above me, as it all comes crashing down on me.
Jag är så ledsen, jag är verkligen det. Hade sett fram emot denna dag så himla mycket, jag hade lovat att ställa upp när hon behövde mig och hjälpa henne så mycket jag bara kunde. Men som alltid så förvandlas mina löften till henne till grus, de håller aldrig, av en eller annan orsak. Varför har jag ingen aning om förutom att jag vill mer än vad jag kan. Denna vecka har jag så mycket möten och skit att jag inte vet in eller ut, jag måste fixa så många saker att jag blir smått galen på mig själv. Samtidigt som jag inte har mat alls hemma och inte heller orkar handla, för jag vet att det bara är onödigt. Jag menar, varför ska jag göra det? Jag åker ändå ut snart som jag beter mig.
Så nu har jag ett möte idag (som jag inte ens viste om att jag hade) och R-F från missionen ringer mig. "Du kommer väl ihåg att du har möte idag?" Eh nej det gjorde jag inte, varför just idag? Varför sa inte du något igår? Då hade jag kunnat skjuta upp mötet! För jag visste inte om att jag hade det jag hade ju lovat att följa med, och jag såg fram emot det! Det är som om allt jag försöker göra bara går åt helvete hela tiden, för att jag vill göra för mycket på för kort tid.
Kanske är det meningen att allt ska gå åt helvete för mig så jag får tid på mig att tänka ut vad det är som jag verkligen vill göra med mitt liv? Jag vet inte, det jag vet är att jag inte har minsta lilla rätt att klaga på att hon aldrig håller sina löften eftersom jag är lika dan själv, jag håller inte mina löften till henne. Jag hade verkligen planerat att få följa med dit, jag skolkade från jobbet för att hänga med, så jag slapp komma med ursäkter om varför jag inte kunde gå när jag ska utan måste smita iväg tidigare, men inte gör det något när jag inte räknat med allt annat som kommit ivägen!
Fan fan fan. Jag hatar mig själv och det faktum att jag inte kan planera in något alls för tillfället. Hatar det faktum att jag inte klarar av att sköta mig själv ens för en dag! Herregud hur lyckas man fucka up allt så jävligt som jag gör!? Hur orkar man fortsätta planera när det ändå inte går vägen!? Herregud!
Dessutom är jag riktigt sur på R-F för att hon ser till att jag har mindre att röra mig med än vad jag brukar. Det suger.
Så vad ska jag göra idag då? Ska åka till Vällingby och handla lite mat på Lidl. Bara så jag klarar mig till nästa vecka och kan åka med R-F till Willys eller något annat billigt ställe, men jag antar att det blir som ikea, det skjuts hela tiden på framtiden tills jag inte har tålamod att vänta längre och tar saken i egna händer.
Jag är så besviken på boendet och framför allt på mig själv.
You speak to me
I know this will be temporary
You ask to leave,
but I can tell you that I've had enough
I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go
Step up to me
I know that you've got something buried
I'll set you free
You set conditions, but I've had enough
I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go
Come back home, won't you come back home?
You step in line, you got a lot to prove
It comes and goes
Yeah, it comes and goes
A step in time, yeah it's a lot to move
I know this will be temporary
I know this will be temporary
I know this will be, but I've had enough
I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go
I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go
Jag hatar er ni som sitter där i era små kontor och räknar med hjälp av kalkyltor hur folks liv ska bli, hur man ska leva för att ni inte ska punga ut med mer pengar än nödvändigt. Jag hatar er så mycket att jag mår illa just nu, har inte känt ett sånt glödvitt raseri någonsin, inte ens mot min far! Då kanske ni förstår hur arg jag är, eller åtminstone har ett humm om det.
Fan ta alla er som sitter där och tror ni vet vad som är bäst på en efter att ha studerat diagram, som slår dövörat till när det gäller individen, ni ser statistiken, vad som behövs göras och hur ni kommer undan lättast. Fan vad jag hatar er. Jag mår fyiskt illa av den vrede ni väckt inom mig.
Jag var tvungen att gå ifrån mötet idag. Bara lämna rummet, gick in på toan, satte på vattnet för fullt och sjönk ihop på golvet, grät så jag fick kramp, så att det enda som hördes var mina ojämna andetag som fläckade kaklet med sin immiga spegelbild. Det känns skönt att veta vad ett människoliv är värt för er. Det är underbart att förstå hur ni ser på mig, på alla andra som är i samma sits som jag.
Det är betryggande att inte ens i Sverige så kommer människovärdet före pengavärdet. Det är verkligen upplyftande!
Mår så sjukt illa av ilskan som bara kokar i mig, hade sönder micron bara för att jag är arg, jag måste få utlopp för min ilska utan att ha sönder saker. Men hur ska jag då göra?
Fan vad jag hatar er allihopa! Jag LITADE på dig! Och jag gör det fortfarande för du ser hur det egentligen är, vad som döljer sig under min likgiltiga fasad, du såg det rädda lilla barnet som inte vågar lita på vuxna längre efter att ha blivit sviken så många gånger förrut. Ja det är sant att jag inte litar på någon annan än mig själv och att jag inte har något som helst förtroende för samhället, nu sitter jag här och får allt bekräftat igen, allt jag trodde skulle kunna gå har grusats, varför ska man behöva kämpa för ens rätt att existera?
Hulkar framför datorn och känner mig så jävla maktlös. I november åker jag ut, och jag hatar er för det. När ska jag få andas ut? När ska jag få slappna av och känna att jag kan klara det? När är det Min tur att faktiskt må bra?
Ego som jag är vill jag vara lycklig, jag vill känna hopp inför framtiden, men ni slår hela tiden undan benen för mig. Jag kan inte förstå vad jag har gjort som är så fel, så illa att jag ska straffas som jag gör..
Jag orkar inte med mer motgångar. Jag ger upp nu. Rullar runt och spelar död, nu har jag nått gränsen för min kämparanda, jag orkar inte slåss för tomma löften, för saker som aldrig kommer inträffa. Jag orkar inte leva på luft.
Jag trodde det skulle ordna sig, jag trodde jag var på rätt väg, jag har fixat ett jobb, lägenhet och har en fungerande ekonomi, en krets som stöd som jag litar helt på, men så kommer du, "fiskkvinnan" och beslutar att jag pga mitt missbruk inte kan få bo som jag gör. Jag orkar inte med dig, jag hatar dig med varenda fiber i min kropp. Jag struntar i vad alla andra säger om dig, jag hatar dig.
Hur många gånger måste man falla för att kunna resa sig upp igen? Hur många gånger måste man ligga med ansiktet i marken innan det är okej att inte resa sig upp igen?
"Tänk inte mer på henne låt henne inte ta mer energi från dig." Den nionde oktober, den dagen avgörs allt, om jag stannar eller blir utslängd, allt beror på hur bra en person är på att snacka. En person som ska snacka så att min framtid inte inkluderar att jag hamnar på gatan, and guess what? Jag satsar hellre på de andra, de som ska övertalas. För det är ju bevisat, flera gånger om, att det inte kommer fungera. Det är Överbevisat ett antal gånger.
"En förälder älskar inte sitt barn om den inte slår den då och då." "Det är lätt, skaffa jobb, hoppa av plugget, du behöver inte gymnasiumutbildning! Ta jobb på MacDonalds vet ja!" "Ditt ärende har inte en hög prioritering eftersom det inte är så allvarligt."
Och så får vi inte glömma klassikern.
"Så, allt du behöver göra är att flytta hem igen."
"Om den där ungjäveln kommer över min tröskel så DÖDAR jag honom! Fan att jag kommer misslyckas nästa gång!"
*Forcerat skratt* "Men som du säger, det menar du inte." *ger ett menande ögonkast* "Så då kan vi avskriva.."
"Du ska vara på det klara med att jag menar vart enda ord av det.."
*Djup suck.* "Jaha, då antar jag att vi får lov att gräva i detta lite." *Ser irriterat på klockan och konstaterat att attans, hon får faktiskt lov att utföra sitt JÄVLA jobb den här gången.*
Fan. Hur många fler bevis behöver jag att det inte är individen som står i focus? Att det är pengarna och inte en enskild människas behov de tar hänsyn till? Jag är så jävla less. Less på att kämpa, less på att försöka få ta del i det samhälle jag faktiskt betalat för att ha. Jag undrar vart alla skattepengar tar vägen. Inte till de behövande iallafall.
Orkar ingenting. Borde kanske sätta stopp för det, jag är så trött på att vara nere, så trött på att jag aldrig kan sluta gråta, att jag aldrig kan känna mig trygg. För let's face it, det är lika bra att jag flyttar hem igen. För det kommer inte hända något till min fördel iallafall. Jag kommer bara släppas ner i det mörka hål jag gång på gång klättrat upp ur för att de ska slippa se mig.
Det som inte syns det finns inte. Var det inte så man sa? Syns inte, finns inte. Ronja Rövardotter.
Så jävla utled på allt som har med detta jävla fittliv att göra. Goda nyheter sprids snabbt heter det väl? C från Missionen ringde, hon pratade med mig ett tag eftersom hon hört vad som sagts. Allt jag kände var bara: 'Jaha? Why care?' Jag kommer ändå vara borta om en månad. Så varför lägga ner tid och energi? Det är så jävla onödigt. Ska fan ringa till Nadja imorgon och fråga vart hon vill ha mig, så jag kan ställa mig där redan nu, så jag slipper den här osäkerheten om vart jag hamnar.
"De goda nyheterna är iallafall att det är lag på att man inte får hamna på gatan i stockholm, *skrattar lätt* Eller, ja lagen gäller tills man fyller arton, sen får man bo på härbärge, men det är en annan sak, man har iallafall alltid tak över huvudet."
Men schizes! Fan vad uppmuntrande! Jag tror jag går och hänger mig nu. Om jag får vill säga, jag vet inte, vill du att jag ska sitta fint, räcka vacker tass eller något annat innan? Inte? Men vad bra, ursäkta mig då, kan du räcka mig repet?
Precis som förra gången. Bara det att nästa försök kommer inte vara just det, ett försök, nästa gång ska jag lyckas. Och eftersom min duktiga doktor sa att piller aldrig fungerar (eller som han sa ytterst sällan) så tänker jag ta till något annat, skära halsen av mig möjligen? Men det är så kladdigt.
Jag har iochförsig en bro alldeles utanför mitt hus. Men den är för låg. Och innan jag gör något tänker jag se till att mina självmordsbrev faktiskt kommer fram. Och inte hamnar i Mumins händer som förra gången. Konstigt. Jag är helt torr i ögonen, kanske har jag förlikat mig med framtiden?
Vad spelar det för roll egentligen?Jag är en bitterfitta som räds kärlek och åtagande lika mycket som Amerika räds Terroristerna. Jag kan inte och får inte bli kär. Aldrig igen. Så vad ska man göra? Jag ska åka till huset imorgon och se om de kan lägga in mig. Om inte. Ja då går jag till ungdomsmottagningen och ser om jag kan få testa mig, om det är negativt, då är det inget som hindrar mig längre. Jag har redan dödat en gång, jag kommer inte göra det igen.
Is there room for one more sad song?
Varför ska man alltid sitta i den här jävla sitsen? Gång på gång hamnar jag i samma position som jag kämpat mig ur. Ärligt talat vet jag inte hur mycket mer jag orkar. En del av mig vill bara lägga sig ner och spela död, en annan del vill ta beslut om mitt eget liv, min egen framtid. På det enda sätt jag vet. Självmord. Men är det okej? Nej. För jag är inte smart nog att lyckas, måste hitta ett sätt att ta kål på mig en gång för alla, utan att behöva hoppa framför ett tåg.
Eller en bil. Eller cyklist.
Men vad?
Jag orkar inte spåna, kommer det upp något så testar jag, om inte tänker jag sitta kvar i min lägenhet, växa fast i den här stolen och bara spy galla på alla som har mage att närma sig mig. För jag vill vara ifred, jag vill slicka mina sår i ensamhet. Kanske kan det få mig att orka resa mig upp igen för nästa rond. Klockan har ringt och jag har inte så mycket tid kvar att hämta mig på. Men jag måste. Eller gör jag verkligen det?
But you are here, and make screams of lullybyes.
So I watch the sky, and behold the stars above me, as it all comes crashing down on me.
Jag är så ledsen, jag är verkligen det. Hade sett fram emot denna dag så himla mycket, jag hade lovat att ställa upp när hon behövde mig och hjälpa henne så mycket jag bara kunde. Men som alltid så förvandlas mina löften till henne till grus, de håller aldrig, av en eller annan orsak. Varför har jag ingen aning om förutom att jag vill mer än vad jag kan. Denna vecka har jag så mycket möten och skit att jag inte vet in eller ut, jag måste fixa så många saker att jag blir smått galen på mig själv. Samtidigt som jag inte har mat alls hemma och inte heller orkar handla, för jag vet att det bara är onödigt. Jag menar, varför ska jag göra det? Jag åker ändå ut snart som jag beter mig.
Så nu har jag ett möte idag (som jag inte ens viste om att jag hade) och R-F från missionen ringer mig. "Du kommer väl ihåg att du har möte idag?" Eh nej det gjorde jag inte, varför just idag? Varför sa inte du något igår? Då hade jag kunnat skjuta upp mötet! För jag visste inte om att jag hade det jag hade ju lovat att följa med, och jag såg fram emot det! Det är som om allt jag försöker göra bara går åt helvete hela tiden, för att jag vill göra för mycket på för kort tid.
Kanske är det meningen att allt ska gå åt helvete för mig så jag får tid på mig att tänka ut vad det är som jag verkligen vill göra med mitt liv? Jag vet inte, det jag vet är att jag inte har minsta lilla rätt att klaga på att hon aldrig håller sina löften eftersom jag är lika dan själv, jag håller inte mina löften till henne. Jag hade verkligen planerat att få följa med dit, jag skolkade från jobbet för att hänga med, så jag slapp komma med ursäkter om varför jag inte kunde gå när jag ska utan måste smita iväg tidigare, men inte gör det något när jag inte räknat med allt annat som kommit ivägen!
Fan fan fan. Jag hatar mig själv och det faktum att jag inte kan planera in något alls för tillfället. Hatar det faktum att jag inte klarar av att sköta mig själv ens för en dag! Herregud hur lyckas man fucka up allt så jävligt som jag gör!? Hur orkar man fortsätta planera när det ändå inte går vägen!? Herregud!
Dessutom är jag riktigt sur på R-F för att hon ser till att jag har mindre att röra mig med än vad jag brukar. Det suger.
Så vad ska jag göra idag då? Ska åka till Vällingby och handla lite mat på Lidl. Bara så jag klarar mig till nästa vecka och kan åka med R-F till Willys eller något annat billigt ställe, men jag antar att det blir som ikea, det skjuts hela tiden på framtiden tills jag inte har tålamod att vänta längre och tar saken i egna händer.
Jag är så besviken på boendet och framför allt på mig själv.
You speak to me
I know this will be temporary
You ask to leave,
but I can tell you that I've had enough
I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go
Step up to me
I know that you've got something buried
I'll set you free
You set conditions, but I've had enough
I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go
Come back home, won't you come back home?
You step in line, you got a lot to prove
It comes and goes
Yeah, it comes and goes
A step in time, yeah it's a lot to move
I know this will be temporary
I know this will be temporary
I know this will be, but I've had enough
I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go
I can't take it
This welcome is gone and
I've waited long enough to make it
and if you're so strong
you might as well just do it alone
And I'll watch you go
Jag hatar er ni som sitter där i era små kontor och räknar med hjälp av kalkyltor hur folks liv ska bli, hur man ska leva för att ni inte ska punga ut med mer pengar än nödvändigt. Jag hatar er så mycket att jag mår illa just nu, har inte känt ett sånt glödvitt raseri någonsin, inte ens mot min far! Då kanske ni förstår hur arg jag är, eller åtminstone har ett humm om det.
Fan ta alla er som sitter där och tror ni vet vad som är bäst på en efter att ha studerat diagram, som slår dövörat till när det gäller individen, ni ser statistiken, vad som behövs göras och hur ni kommer undan lättast. Fan vad jag hatar er. Jag mår fyiskt illa av den vrede ni väckt inom mig.
Jag var tvungen att gå ifrån mötet idag. Bara lämna rummet, gick in på toan, satte på vattnet för fullt och sjönk ihop på golvet, grät så jag fick kramp, så att det enda som hördes var mina ojämna andetag som fläckade kaklet med sin immiga spegelbild. Det känns skönt att veta vad ett människoliv är värt för er. Det är underbart att förstå hur ni ser på mig, på alla andra som är i samma sits som jag.
Det är betryggande att inte ens i Sverige så kommer människovärdet före pengavärdet. Det är verkligen upplyftande!
Mår så sjukt illa av ilskan som bara kokar i mig, hade sönder micron bara för att jag är arg, jag måste få utlopp för min ilska utan att ha sönder saker. Men hur ska jag då göra?
Fan vad jag hatar er allihopa! Jag LITADE på dig! Och jag gör det fortfarande för du ser hur det egentligen är, vad som döljer sig under min likgiltiga fasad, du såg det rädda lilla barnet som inte vågar lita på vuxna längre efter att ha blivit sviken så många gånger förrut. Ja det är sant att jag inte litar på någon annan än mig själv och att jag inte har något som helst förtroende för samhället, nu sitter jag här och får allt bekräftat igen, allt jag trodde skulle kunna gå har grusats, varför ska man behöva kämpa för ens rätt att existera?
Hulkar framför datorn och känner mig så jävla maktlös. I november åker jag ut, och jag hatar er för det. När ska jag få andas ut? När ska jag få slappna av och känna att jag kan klara det? När är det Min tur att faktiskt må bra?
Ego som jag är vill jag vara lycklig, jag vill känna hopp inför framtiden, men ni slår hela tiden undan benen för mig. Jag kan inte förstå vad jag har gjort som är så fel, så illa att jag ska straffas som jag gör..
Jag orkar inte med mer motgångar. Jag ger upp nu. Rullar runt och spelar död, nu har jag nått gränsen för min kämparanda, jag orkar inte slåss för tomma löften, för saker som aldrig kommer inträffa. Jag orkar inte leva på luft.
Jag trodde det skulle ordna sig, jag trodde jag var på rätt väg, jag har fixat ett jobb, lägenhet och har en fungerande ekonomi, en krets som stöd som jag litar helt på, men så kommer du, "fiskkvinnan" och beslutar att jag pga mitt missbruk inte kan få bo som jag gör. Jag orkar inte med dig, jag hatar dig med varenda fiber i min kropp. Jag struntar i vad alla andra säger om dig, jag hatar dig.
Hur många gånger måste man falla för att kunna resa sig upp igen? Hur många gånger måste man ligga med ansiktet i marken innan det är okej att inte resa sig upp igen?
"Tänk inte mer på henne låt henne inte ta mer energi från dig." Den nionde oktober, den dagen avgörs allt, om jag stannar eller blir utslängd, allt beror på hur bra en person är på att snacka. En person som ska snacka så att min framtid inte inkluderar att jag hamnar på gatan, and guess what? Jag satsar hellre på de andra, de som ska övertalas. För det är ju bevisat, flera gånger om, att det inte kommer fungera. Det är Överbevisat ett antal gånger.
"En förälder älskar inte sitt barn om den inte slår den då och då." "Det är lätt, skaffa jobb, hoppa av plugget, du behöver inte gymnasiumutbildning! Ta jobb på MacDonalds vet ja!" "Ditt ärende har inte en hög prioritering eftersom det inte är så allvarligt."
Och så får vi inte glömma klassikern.
"Så, allt du behöver göra är att flytta hem igen."
"Om den där ungjäveln kommer över min tröskel så DÖDAR jag honom! Fan att jag kommer misslyckas nästa gång!"
*Forcerat skratt* "Men som du säger, det menar du inte." *ger ett menande ögonkast* "Så då kan vi avskriva.."
"Du ska vara på det klara med att jag menar vart enda ord av det.."
*Djup suck.* "Jaha, då antar jag att vi får lov att gräva i detta lite." *Ser irriterat på klockan och konstaterat att attans, hon får faktiskt lov att utföra sitt JÄVLA jobb den här gången.*
Fan. Hur många fler bevis behöver jag att det inte är individen som står i focus? Att det är pengarna och inte en enskild människas behov de tar hänsyn till? Jag är så jävla less. Less på att kämpa, less på att försöka få ta del i det samhälle jag faktiskt betalat för att ha. Jag undrar vart alla skattepengar tar vägen. Inte till de behövande iallafall.
Orkar ingenting. Borde kanske sätta stopp för det, jag är så trött på att vara nere, så trött på att jag aldrig kan sluta gråta, att jag aldrig kan känna mig trygg. För let's face it, det är lika bra att jag flyttar hem igen. För det kommer inte hända något till min fördel iallafall. Jag kommer bara släppas ner i det mörka hål jag gång på gång klättrat upp ur för att de ska slippa se mig.
Det som inte syns det finns inte. Var det inte så man sa? Syns inte, finns inte. Ronja Rövardotter.
Så jävla utled på allt som har med detta jävla fittliv att göra. Goda nyheter sprids snabbt heter det väl? C från Missionen ringde, hon pratade med mig ett tag eftersom hon hört vad som sagts. Allt jag kände var bara: 'Jaha? Why care?' Jag kommer ändå vara borta om en månad. Så varför lägga ner tid och energi? Det är så jävla onödigt. Ska fan ringa till Nadja imorgon och fråga vart hon vill ha mig, så jag kan ställa mig där redan nu, så jag slipper den här osäkerheten om vart jag hamnar.
"De goda nyheterna är iallafall att det är lag på att man inte får hamna på gatan i stockholm, *skrattar lätt* Eller, ja lagen gäller tills man fyller arton, sen får man bo på härbärge, men det är en annan sak, man har iallafall alltid tak över huvudet."
Men schizes! Fan vad uppmuntrande! Jag tror jag går och hänger mig nu. Om jag får vill säga, jag vet inte, vill du att jag ska sitta fint, räcka vacker tass eller något annat innan? Inte? Men vad bra, ursäkta mig då, kan du räcka mig repet?
Precis som förra gången. Bara det att nästa försök kommer inte vara just det, ett försök, nästa gång ska jag lyckas. Och eftersom min duktiga doktor sa att piller aldrig fungerar (eller som han sa ytterst sällan) så tänker jag ta till något annat, skära halsen av mig möjligen? Men det är så kladdigt.
Jag har iochförsig en bro alldeles utanför mitt hus. Men den är för låg. Och innan jag gör något tänker jag se till att mina självmordsbrev faktiskt kommer fram. Och inte hamnar i Mumins händer som förra gången. Konstigt. Jag är helt torr i ögonen, kanske har jag förlikat mig med framtiden?
Vad spelar det för roll egentligen?Jag är en bitterfitta som räds kärlek och åtagande lika mycket som Amerika räds Terroristerna. Jag kan inte och får inte bli kär. Aldrig igen. Så vad ska man göra? Jag ska åka till huset imorgon och se om de kan lägga in mig. Om inte. Ja då går jag till ungdomsmottagningen och ser om jag kan få testa mig, om det är negativt, då är det inget som hindrar mig längre. Jag har redan dödat en gång, jag kommer inte göra det igen.
Is there room for one more sad song?
Varför ska man alltid sitta i den här jävla sitsen? Gång på gång hamnar jag i samma position som jag kämpat mig ur. Ärligt talat vet jag inte hur mycket mer jag orkar. En del av mig vill bara lägga sig ner och spela död, en annan del vill ta beslut om mitt eget liv, min egen framtid. På det enda sätt jag vet. Självmord. Men är det okej? Nej. För jag är inte smart nog att lyckas, måste hitta ett sätt att ta kål på mig en gång för alla, utan att behöva hoppa framför ett tåg.
Eller en bil. Eller cyklist.
Men vad?
Jag orkar inte spåna, kommer det upp något så testar jag, om inte tänker jag sitta kvar i min lägenhet, växa fast i den här stolen och bara spy galla på alla som har mage att närma sig mig. För jag vill vara ifred, jag vill slicka mina sår i ensamhet. Kanske kan det få mig att orka resa mig upp igen för nästa rond. Klockan har ringt och jag har inte så mycket tid kvar att hämta mig på. Men jag måste. Eller gör jag verkligen det?
Kommentarer
Trackback
