Amorcaucuest

Vem utom du skulle ringa mig klockan tio och säga: "Snälla kom över! Jag saknar dig gumman, jag kan hämta upp dig om du vill det.." utom du? Jag verkligen älskar dig, du är sån jävla personlighet att jag baxnar. Jag älskar dig, jag gör verkligen det.
Synd att Bacon jobbade imorgon annars hade jag dragit med mig henne till dig nu på en gång men nu kan varken jag eller hon komma. Men nästa lördag blir det du och jag, du och jag alfred som Emil brukade säga i Lönneberga filmen. Du och jag.
Jag saknar dig på något konstigt vänster. Det är som om jag inte får ur mig allt jag känner när jag ser dej, det liksom fastnar i halsen så blir jag alldeles tafatt och klumpig. Dessutom stammar jag. Vilket är hemskt!
Men jag gillar dig, och jag vet att du gillar mig, so why don't we go for it? För att jag inte vågar. Vill inte bli sårad igen.
Då ler du bara ditt lilla underbara leende, rufsar om mitt hår och säger: "Vadå? Vågar du inte? Är du feg Loppan?" Det är bara två personer som kallar mig det den ena är du och den andra min mor. Men på något sätt är det så mycket bättre när du säger det.
Ska bli så kul när du sover över nästa lördag, jag kommer inte veta vad jag ska säga och änn mindre agera, men det gör inget, för du har modet för oss båda.
Lite vin och sen kan vi inviga sängen.. XD
Tyvärr är det allt jag kommer kunna få ett tag framöver eftersom jag inte vill ha någon annan än dig eller Carols och du har flickvän, Carols är inte intresserad.
Så vad har man kvar? Ju man får strula och bli KK istället, något jag svurit på att aldrig bli till någon men du är annorlunda.
Har inte rodnat så mycket som jag gör med dig på flera år!
Imorgon är det Willys och storhandla, jag har gått upp flera kilon nu så man måste nog dra ner på maten lite, så det man ska handla är mestadels blommor och jord, lite småmat och något att bjuda på nästa lördag.
Sen blev jag irriterad på P. som inte ens kan skicka ett redigt sms, utan "Vi får ses imorgon."
Jaha? Sen när blev jag din lilla springpojke? Du får fan anstränga dig lite själv! Sådeså!
Den 24 ska jag bjuda hem brorsan på middag, eventuellt Ikari också så får vi se hur det klaffar mellan dom, vill verkligen att Nemo hittar någon som passar honom men han verkar inte riktigt upplagd för det.
Sen pratade jag med R-M idag om livet på S.vägen.
Det var ganska tufft men jag börjar lägga det bakom mig för nu får jag hjälp att komma därifrån, jag kan inte gå någon annanstans än frammåt! Vilket är skönt för det är vad jag vill.
Sen tänkte man ju vara lite oshysst när det gäller honom som kommer förbi och försöka bli gravid. Inte bara för att få en annan individ att tänka på, utan även motivationen att gå vidare, drivkraften att gå ett steg längre med sitt liv.
Dessutom har jag alla möjligheter nu när jag ändå sitter där jag är.
Men innan jag gör något åt det så måste jag tänka igenom det ordentligt.
För jag VET att det är en del av mig som vill ha tillbaka det som morsan tog från mig, jag vill ha det där 4kg knytet i mina armar medan den skriker och är jätterynkig, röd och ful. Jag vill ha det hon såg till att jag aldrig fick. Ett barn.
Men det som gör mig osäker är det faktum att jag inte vet om jag faktiskt kommit över missfallet, eller om detta är ännu en del i sorgprocessen.
Inte förens jag är säker kommer jag att gå vidare med mina planer.
Sen kanske man ska fråga honom vad han anser eller vill med sitt liv och om han ställer upp på det, men det är en annan femma.
Jag menar, se på mig.. Jag är tjugo år och allt jag gör är att berätta hur synd det är om mig och hur svårt liv jag har. Det är egentligen ganska patetiskt. Men å andra sidan, har jag någonsin varit något annat..^^
Söndagen kommer spenderas i sängen med tv kontrollen i högsta hugg, för jag är på väg ner i en svacka igen, jag vill ha mitt vin mer än något annat i hela världen. Så jag funderar på att hämta vinet hos Bacon och hälla ut det. På så sätt kan jag inte hävda rätten till något som inte är mitt. Eller snarare som inte längre är mitt.
Eftersom det inte existerar.
Skit samma, alkis Tessan vill hemskt gärna korka upp vinpavan och dricka direkt ur flarran, med ett rakblad i ena handen och flarran i den andra, men vet ni vad? Not gonna happen. Det är bara så det är, jag har kommit förbi den delen av mitt liv när man skär sig själv i armen och citerar shackespear i sin ensamhet. Det är något man går igenom när man är yngre och även om jag aldrig kommer växa upp så har jag iallafall mognat.
Hur mycket återstår att se men jag har åtminstone insett en av livets hårdaste läxor. Alla handlingar medför Konsekvenser. Dessa måste alla människor ta, mer eller mindre, men man tar dom alltid till slut. Och det är det som gör livet så pissigt svårt ibland. Att erkänna att man haft fel.
Efter två timmar hos psykologen idag kan jag sätta mig i denna datorstol och säga: "Ja jag hade fel." Det är en befrielse.
Iallafall.. Tack för att du försökte smöra över mig till dig ikväll! Du är bäst! <3