Amorcaucuest

Jaha, imorgon bär det iväg, läste igenom mina bloggkontakters inlägg innan, eftersom man inte kommer ha dator på två veckor sen, och fick en kallsup. Ja men vad trevligt *drypande av sarkasm* jag önskar dig lycka till i ditt liv, min vän, verkligen!
Ibland önskar jag att jag kunde hata dig men det finns iallfall en fördel med detta, jag kan släppa dig nu. För du vill inte ha mig längre och när du inte ens pratar med mig, vad finns det att vänta på då? Det värsta är att om du kommer in i mitt liv igen kommer jag falla pladask för dig ytterligare en gång, och det klarar inte mitt hjärta av. Så jag får inte ha kvar en av de viktigaste personerna i mitt liv.
Imorgon kommer den absolut viktigaste personen i mitt liv förbi min nya lägenhet, Bacon. Hon har med sig vinet också så jag kan dränka mina sorger. Sen får mormor säga vad hon vill men det är så det kommer bli, för jag behöver henne mer än någonsin nu.
Egentligen är jag förvånad över att jag tar det så kallt ändå, det jag gör är att andas och skriva av mig, det är det enda jag kan konsentrera mig på just nu. Men mest av allt vill jag skrika och slå sönder något. Jag är så arg nu för tiden, det är så mycket känslor som inte kommer ur mig som skrämmer mig ibland. Allt hat. Jag vet inte vart det kommer ifrån men plötsligt är det där, som svart gegga som klibbar sig fast vid min själ och förpestar min tillvaro något otroligt.
Jag är alltid arg och snarstucken nu för tiden, ingen kan göra något bra, ingen kan göra mig glad, och allt jag vill är att ta till tabletter och sprit igen. Men jag kan inte göra det, det skulle vara ett för stort svek för att jag skulle kunna se mig själv i spegeln igen.
Så jag håller tummarna att Lisa har med sig mitt vin senare imorgon så jag kan rensa huvudet från en del av allt hat som brinner inom mig.
För det är ingen rolig känsla, ingen rolig känsla alls, denna ilska. Jag tänker ofta på C. och på Y. och Pettson, hur det kom sig att vi alla hamnade där vi är idag, med de sår och ärr vi har idag. Med de upplevelser och erfarenheter vi har med oss i bagaget. Det är en jävla tung ryggsäck att släpa med sig runt och jag vill helst kunna sätta mig ner med den och gå igenom vad som finns, vad som går att ta bort så den blir lättare.
Men samtidigt är jag så rädd för vad jag kommer se om jag öppnar den. Det är så det alltid har varit, rädslan har alltid styrt mitt liv på ett eller annat sätt. Rädslan för att anmäla henne för all misshandel, rädsla för att bli inlaggd när läkaren yrkade på det, rädsla att säga något  till någon av rädsla för att inte passa in. Rädslan att få vara mig själv.
Den känslan har styrt mitt liv i tjugo år och styr det fortfarande till viss mån, något som gör mig rasande. Det är fel, det ska inte vara så! Och nu när det är så är jag rädd för att söka hjälp för det.
Rädsla..
Mitt liv i ett nötskal. Rädslan att aldrig duga något till, att inte räknas som den jag är eller få erkännande från de jag älskar.
Det är därför jag kan planera framtiden om jag blandar in Bacon. Radhus med henne, hund, häst och katt. I framtiden kanske barn, men jag kan inte se det utan henne. Det är för skrämmande att se mig själv där om tio år utan någon brevid mig, utan någon vän som stöttar så som hon alltid stöttat mig.
Läste igenom inlägg från tiden när man just börjat på berga. Fan vad det stämmer. Hon har alltid funnits vid min sida, hon har alltid stöttat mig och med henne känner jag inte rädslan lura bakom ögonvrån redo att slå till så fort jag släpper efter på garden. Med henne är jag trygg.
Kanske för att hon vet allt, kan allt om mig, negativt som positivt och vi accepterar varandra. "Det är roligt, du är den enda människan jag inte kan bli arg på" sa hon till mig och jag kände förvåning och glädje.
Sanningen är den att hon är den enda människan som retar gallfeber på mig men jag älskar det på samma gång. För det är inte av elakhet, utan för att det är den hon är. Och det gör att man inte blir arg, man börjar istället skratta åt ironin i det hela.
Sen kan man se det från ett annat perspektiv, som mormor, som sa: "Du var ju slarvig som har kvar misstagslinus kläder hos dig." Jaha? Men då var jag väl det, men ärligt talat det har du inget med att göra! Du har ingen rätt att lägga dig i mitt liv och jag kan förstå hur du kan se honom som ett misstag, du har sett mig och Bacon i action och inget kan slå det. Så det kan jag förstå att du kanske anser att han inte var rätt för mig.
Men att bli som mig och Bacon kräver år av träning, år av tålamod och framför allt år av kärlek. För om vi inte skulle älska varandra och värdera varandra som vänner så skulle vi inte ha anpassat oss så väl till varandra som vi gjort.
Det är så det är. Med allting. Det tar tid.
Så det är väl en sak som hon kanske insett nu,  min mormor, när hon gick med på att sjukskriva mig fram till midsommar, för det är inte hennes kall, det är mitt, och även om jag mår bättre, är det inte så bra att jag klarar av ett jobb. DET betyder inte att jag inte tänker göra något, däremot att jag har mer tid på mig att lista ut vad det där något är för nått.
Imorgon är det mat som måste införskaffas, möten som måste bokas, tider som måste planeras och andra faktorer som spelar in. Och så har mormor mage att kräva att jag ska ringa morsan och boka tid för att få mina saker! Jag har redan ringt, jag kan ringa igen men tror inte det är så stor ide och anser personligen att vill mamma bli av med skiten får hon själv ta intiativ till det.
Jag är upprörd, varm och riktigt sur just nu efter en väldigt lång föreläsning om hur jag ska leva mitt liv. JA jag är alkolist, JA jag är missbrukare och JA jag mår psykiskt dåligt. Men det är varken som du eller Carols sa att det ger er rätten att besluta om mitt liv eftersom jag fråntog mig själv den rätten när jag begick självmordsförsök! Det är inte så det fungerar jag är ledsen, ska jag komma upp ur hålet måste jag kravla mig dit själv, med skrapsår på knäna och jord under naglarna, ja hela baletten!
Du kan inte göra livet enklare, smidigare eller mindre svårt, du kan stötta mig och ge råd men du kan inte diktera regler eller komma med måsten. Det fungerar inte så i livet, det enda som händer är att jag sätter mig på arselet och du får dra dig trött för att rubba mig. Jag är envis och jag vet det.
Så snälla sluta predika, jag måste klara det här själv, och ja det svider som fan att man är missbrukare, har svårt att se mig själv som det men insåg ganska snabbt att det är just vad jag är, så snälla gnid inte salt i sårena. Jag behöver inte höra: "Du oroade dig för din bror så är du själv alkis, hur smidigt var det av dig?" eller "Vi vill lita på dig men men.." Men men vad? Ärligt ja jag har handlat fel, jag har varit beroende, jag ÄR beroende fortfarande, men jag VILL sluta, kan ni inte stötta mig då?
Jag orkar inte med ditt eviga tjat om att jag gjort fel och hur dåligt du mår över det, jag förstår att folk kan må dåligt över mina handlingar, jag förstår att alla handlanden har konsekvenser, inte bara för mig utan för andra också, jag förstår detta. Så varför kan du inte låta mig vara?
Kanske är det bra att flytta till andra sidan stan så man slipper er och slipper Mumin Y. men jag tycker det är trist att man måste ta till de åtgärderna för att få det att gå ihop. Det ska inte behöva vara så enligt mig, men det är väl så det är mellan oss.
Ett evigt krig, Palestina Israel i ny tappning. Frågan är bara, vem är vem?