Amorcaucuest

Jag kan inte låta bli att tycka att det är bittert att jag hade så rätt om Ylva. Sedan mötet har hon inte hört av sig en enda gång, inte minsta lilla sms, hon som skickat mellan 10-19st innan! Men jag förstod att det skulle bli så  när hon fick veta att hon inte skulle få pengar för att jag bodde hemma, som jag sagt hela tiden. Så då försvann intresset helt och det känns bittert att veta att man bara är ett kassakonto för ens egen mor.
Men jag kan leva med det, har ju gjort det hittills.
Så pratade jag med Sociala igår på hemmet, hon kom dit eftersom Stinky som är SÅÅÅÅ  smart tänkte en timme fel. Halv elva ska jag vara där, okej, 11:30 alltså.. Beskåda smartheten när den är som högst!
Men hon löste det hela genom att komma till huset halv fyra (15:30 jag har lärt mig av mitt misstag! Xb) och prata med mig där.
Frågor som varför har du inte anmält, vad gjorde sociala, vad hände egentligen och varför anmälde inte skolan något?
Ja det undrar jag också, men jag vet att de inte gjorde något, Engelskan första ring satt jag med LIER skrivet i huden på underarmen, varigt och färskt, men läraren som såg det stirrade skräckslaget och sa sen inget mer. Det var den mesta reaktionen jag fick. Sjuksyrran sydde ihop mig med såndana plåstersaker som häftar ihop såren, men hon anmälde inte, därimot var hon mån om att informera om att min rygg var sned.
Okej..?
Det är den reaktionen som har bemött mig eller att läkarna säger: "Jag kan inte ta det här med deppression nu, vi har inte tid till det, du får återkomma" eller "Jag tror inte jag kan ta tag i det här, du måste ha någon som är utbildad" Men vad är du då? Hallå?
Jag sitter här idag tack vare en ängel, det är så jag ser på honom, min skyddsängel som tog på sig att ringa ambulansen och säga åt dom att komma trots att jag sa att om han gör det så skulle jag aldrig förlåta honom.
Idag är jag taksam, för även om jag ibland vill göra slut på eländet har det som hände öppnat mina ögon. Jag älskar mina vänner, jag är grymt tacksam för de som finns där för mig och står vid min sida trots allt jag gjort och jag älskar honom mer än förut.
Men jag inser också att även om han är den jag skulle kunna gifta mig med (den enda) så är det fel tid och helt uteslutet tills han har varit fri från mig och varit med andra.
Jag älskar honom för mycket för att hålla honom kvar.
Sen mer som hänt, min mens är inte inkommen, jag har utvecklat en form av bulimi då jag spyr så fort jag äter eller dricker. Jag hatar att spy så tro inte att det är frivilligt, har försökt få behålla maten men det går inte som jag vill.
Nu sitter jag återigen hos mormor och morfar, ska ta en promenad och sedan ska jag äta. Morfar är okej, det var inte luftvägskatarr eller canser, vanlig astma bara. *andast ut* Jag inser hur dödliga vi är när jag tänker tillbaka på tiden som gått, och skräms. Inte för att själv dö, utan för att någon i min närhet skulle göra det. Vilket får mig att skämmas desto mer för det jag gjort.
Imorgon kommer Bacon igen över och då får hon äta upp Carols tårta, för jag orkar inte mer av den, för mycket laktos tror jag.
Sen är det dags att  börja röra sig snart så måste sluta.
Vill bara avsluta detta korta inlägg med att jag älskar er, speciellt du Bacon som har varit ett oväntat och välkommet stöd i mycket. Jag värdesätter vår vännskap mycket mer än jag gjorde förut nu så den är värd sin vikt i guld (eller din om du så vill Xb).
Tack för att ni finns där för mig nu när allt går i cirklar. Jag uppskattar det väldigt mycket även om jag inte kanske visar det alltid. Tack!