Amorcaucuest

Sitter hos mormor och morfar, ska snart dra här ifrån och är arg fortfarande. Huset är inte lite dumma i huvudet. "Du har sagt till vårdarna att du inte vill träffa din mor." "Ja i början, men inte nu, senast jag sa det var när hon kom hit klockan nio på kvällen. Då sa jag även att hon skulle komma dagen efter och att jag ville träffa henne då, MED PERSONAL." "Och så  har hon blivit bortskickad två gånger när jag sagt att jag inte vill träffa henne själv, trots att jag sagt till dagen innan. Vad handlar det om?" Jo jag har sagt så. Lika mycket som de har gjort så mycket för mig på huset, jag har varit på magrönken och jag har varit på gastroskopi. Jo tjena mors att jag har! För det första så har jag inte varit på NÅGONTING som huset skickat remiss på (om de ens har gjort det) och sen så har jag varit på södersjukhuset för att läkaren DÄR har skickat efter mig. Och det var EEG inte magrönken.
Så jag är arg, riktigt sur för att vara ärlig. Så igår pratade jag med läkaren (efter åtta dagars frånvaro) och sa vad jag tyckte och tänkte. Antidepressiva suger, personalen är antingen änglar eller djävular, hälften av det man säger kommer inte vidare, kommunikationen är under all kritik och säkerheten är kass.
Efter att ha skällt på läkaren kändes det bättre, "Vi har gjort saker för din mage. Jag har känt på den, du har fått magmedicin och vi har tagit blodprov." "JA FÖR TRE VECKOR SEN!" Ja jag fick dampryck på läkaren och bröt ihop totalt, satt och grät för att det gjorde så ont. Så nu har man magmedicin sex gånger om dagen+piller på morgonen och smärtstillande tre gånger om dagen. Så jag är bara glad att jag fick ett raseriutbrott. Det var skönt att få skrika av sig på dom för det känndes som om de behövde få veta att de levde.
Sen kommer Bacon idag så vi ska hämta sakerna från Ginza (jädrans inkompetenta idioter på Coopen där..) och sen ska vi väl snacka skit ett tag. Sen drar hon hem igen med bussen (eftersom det inte går t-banor längre från henne till mig, stackaren.. XD) men jag ser fram emot att få träffa henne, och peta lite på henne med en pinne.. Fråga inte..
Sitter ganska mycket och funderar på hur saker och ting har utvecklat sig, jag menar, Sociala har möte den 8/4 och huset har fått skäll från mig och mormor, HON kommer inte tillbaka till huset eftersom hon bara blir bortskickad och sen så är det åt skogen med resten.
Tänker mycket på tiden som har varit, på allting som har hänt, på alla känslor jag har känt. Allt gick så fel, jag vet inte hur jag ska rätta till det. Det är svårt att veta vad man ska säga för att ta tillbaka allting man gjort mot de man älskar. För det finns inget, precis som det inte finns något för mina föräldrar att säga om min förlorade barndom.
Jag vill ha en barndom som jag kan glädjas över, men nu tänker man bara på alla de svåra delarna, man ser inte de få stunder då det faktiskt var bra. Det var aldrig bra med farsan, det var det inte, men ibland var det bra med Modern och Pettsson. Även om det var sällan så hände det att det gick för oss att vara kärnfamiljen.
Sen så spårade allting ur och jag vet inte hur jag ska komma tillbaka på banan igen. Ibland hatar jag Carols för att han inte lät mig dö, och ibland älskar jag honom mer för det.
Som om det skulle förändra något om jag älskar honom? Det enda det ger mig är mer smärta eftersom han inte vill ha mig. Men jag kommer vänta tills han ger mig sitt beslut och sen gå vidare från det. Det är det enda dessa dagar är för mig, en ständig väntan, väntan på något bättre.
För det kan inte bli sämre, det kan det inte. Inte med min bakgrund, med de minnen jag har. Jag skrek åt läkaren igår. "Tror du jag är här för att det är roligt? Jag vill inte vara här jag kan lika gärna vara hemma! Vad fan spelar ett ärr hit eller dit för roll när ni ändå skiter i en!?" Och så visade jag ärren, hon var tyst länge och väl, och jag med. Det var som om all luft gick ur mig, jag kunde inte säga något, orkade inte försöka få henne att förstå.
Så frågar hon: "Om du åker hem, kommer det att fortsätta som det varit hittills?" "Nej." "Nej?" "Nej, inte under två, kanske en vecka. Då kommer hon sköta sig." "Sen då?" "Sen blir det som vanligt, det blir det alltid."
Jag skulle kunna döda min familj, ärligt talat. Det är inte som om de är speciellt värdefulla, förutom mormor och morfar. Mormor med sitt kontrollbehov och morfar med sin avslappnade sida. Och brorsan fungerar väl bra men han är inte riktigt min familj heller.
Jag önskar att jag kunde få allt som jag inte har haft och att alla jävla minnen kunde försvinna, för jag vill inte ha dom, jag vill inte minnas. Jag vill glömma allt och börja om på nytt. Men det går inte, för de rotar i såren hela tiden, petar med pinnar i de variga såren och skär i dom tills de är vidöppna. Då rotar de runt lite mer med sina pinnar. Bara för att de kan.
Jag hatar dom.
 
"All of our memories keep you near, In silent moments imagien you here." För dig. Bara för dig.