Amorcaucuest

Jag är återigen hos mormor och morfar, har ändrat adress och ska ställa mig i bostadskön så jag får lägenhet  någon gång. Men jag ska ju vara kvar på Psyket i två månader till så det är ingen brådska.
Pratade med Carols igår, han berättade hur han kände det, jag blev inte ledsen, inte ens förvånad. Jag är förvånad över att han fortfarande vill ha mig över huvudtaget efter det jag gjorde mot honom, ja mot alla mina vänner.
B2 och Rave tänkte hälsa på mig idag men jag var inte där, är jue som sagt hos mina morföräldrar som stöttar mig mer än jag trodde de skulle göra. Det är svårt att inse hur förd bakom ljuset man faktiskt blev av Ylva. Allt har varit lögn som hon sagt om dom, hon har suttit som en spindel i ett nät och dragit i trådarna så att konversationen blev omformulerad så det passade hennes syften.
Och jag insåg det aldrig. Jag är naivare än vad jag trodde var möjligt och jag tänker hela tiden "Tänk om". Tänk om jag anmält henne för det hon gjort mot mig, tänk om jag anmält henne för vad hon gjorde mot mig och Carols?
Hade hon inte funnits hade jag kanske varit mamma idag, men jag är glad ändå att jag inte är det. Jag orkar inte tänka på någon annan än mig själv.
Så present till Mikko måste införskaffas, jag och B2 är överrens om vad det ska bli och pris på ett ungefär, men hon får tåla att inte få den på sin artonårsdag. För jag kan inte lämna något jag ännu inte köpt.
Mår illa när jag tänker på allt som hänt och varför jag är där jag är, vilka konsekvenserna kunde ha blivit. För mig är det overkligt. Jag minns ingenting från Måndagen när jag tog överdosen, inte mer än att jag satt på balkongen och rökte, darrade okontrollerbart och tänkte att det skulle bli min sista cigg. Jag var helt lugn, det kändes som om jag äntligen tog tag i mitt eget liv istället för att låta Ylva styra mig dit hon ville ha mig. Jag skulle bli fri.
Folk har reagerat olika men alla har varit underbara.
Carols reagerar med att tro att jag är död, jag kan inte klandra honom eftersom han hittade mig och var med mig hela vägen.
Bacon är ursinnig på Ylva, vet inte om hon anser att allt var hennes fel eller hur det är men hon är argare än jag någonsin sett henne förut.
B2 ställer upp och pratar med mig, är lite tystare än annars, och lite mer försiktig men verkar ta det bäst av alla.
Korven vet jag inte har inte sagt något till henne mer än att jag är på sluten avdelning och inte kan träffa henne på ett tag.
Tom blev chockad och tog på sig en stor del av skulden, nu är han också arg på Ylva, och tycker att mina körkortspengar inte ska gå till hennes skola när jag inte bor kvar där. Men det är en annan diskution som jag inte orkar blanda mig i mer än att säga att hon får dom pengarna men sen är det slut.
Jag vet att det är mitt fel det som hände, jag är så glad att Carols hittade mig och gjorde som han gjorde för jag hade inte klarat mig annars, jag hade aldrig ringt till ambulansen själv, jag hade dött om han inte varit där.
Nu i efterhand skäms jag för det jag gjorde, jag var mer självisk än jag trodde det var möjligt för mig att vara, men bevisligen är jag kapabel till den mest egocentriska handlingen man kan göra.
I dagsläget är det väl okej, jag går på tre olika antidepressiva, har tabletter fyra gånger om dagen och tar dom mer än villigt eftersom jag inte står ut med den malnande tomheten som överfaller mig annars.
Berättade för Mormor och Morfar om missfallet, och de tog det ganska hårt. De hade svårt att smälta det och morfar blev riktigt arg, verkligen arg på det där stumma, farliga sättet. Men han lättade upp stämningen igen, han är bäst. På något sätt så vet han alltid vad jag behöver höra vid tillfället. Som efter att jag berättat, han såg att jag höll på att börja grina som en liten unge så han skojade lite förts för att jag skulle kunna samla mig och tog sen tag i ämnet på allvar. Vi pratade mycket om barn, framtid, boende och sånt.
Äntligen har de accepterat Carols. Så det kommer inte bara dåligt ur mitt försök att ta mitt liv.
Jag älskar Carols jättemycket och jag är helt klar på att det blir max två besök i veckan om ens det, men jag gillar inte att jag orsakat den smärta jag orsakat människorna jag bryr mig om.
Mormor och morfar, Bacon och B2, Carols och Brorsan, Carita och Börje. Ylva bryr sig inte, jag kan inte låta bli att le lite grann när jag tänkter tillbaka på mötet i torsdags.
Innan mötet sms:ade eller ringde hon var och varannan dag, så jag bytte nr för att själv kunna välja om jag orkade prata med henne eller ej. Sen sa socialsekreteraren i torsdags att Ylva inte skulle få pengar om jag bodde hemma oavsett omständigheter eftersom jag inte var tillräckligt gammal osv. Efter det har hon inte hört av sig alls.
Jag är inte förvånad och det är det som är det hemskaste.
Diskuterade med Morfar den bästa lösningen för att förvara mina saker tills lägenheten kommer, blir det Adelsö så tar jag inte med mig sängen så mycket står iallafall klart.
Men resten, ska de ha kvar skrubben eller ska de säga upp den, osv. För och nackdelar har vi nystat i och de behåller den ett tag till tills vi vet exakt hur mycket Ylva rensar ut. Bodde hemma i ett och ett halvt år och har lagt mer pengar på henne än mig själv, det är skrattretande.
Men nu är det dags att dricka kaffe och rulla cigg så jag måste sluta skriva.
Ville bara skriva av mig lite eftersom man inte har en möjlighet att göra det på psyket, jo man kan ju alltid skriva för hand i dagboken men jag orkar inte göra det, det är för många tankar som tränger sig på samtidigt så det är bara jobbigt att försöka printa ner det på papper.
Men snart får jag se Carols igen och hans min när han får sin julklapp. Det ska bli roligt.