Amorcaucuest

Bacon kommer imorgon, jag kan inte ens vara glad, jag kan inte känna något alls förutom viljan att gå vidare, inte med mitt liv utan vidare.
Morsan bröt ihop när jag kom hem idag. Jag vet inte vad det var som utlöste det, kanske det faktum att jag inte FÅR plugga för jobbtorget, kanske för att jag inte kan göra klart mina två kurser ens en gång. Och som 19 åring så är jag inte berättigad studiemedel.
Vi åkte in "akut" till psykmottagning, suttit och pratat med två idioter i två timmar och fyrtio fem minuter.
"Har du många vänner?"
Ja, sa jag, fyra nära vänner och många bekanta. Bacon, B2, Mikko och Carols. Och många som man träffar utöver det.
"Vad bra, vänner är viktigt för att du ska må bra."
Jasså? Varför känner jag mig som om jag inte är närvarande när jag är med dom, när jag inte ens känner något när jag är med dom. Jag känner mig som en utomstående som ser på utanför min kropp som säger de rätta sakerna, gör de rätta gesterna och är lagom rolig på utsidan. Inuti finns bara krossat glas som skaver, det gör så jävla ont när det skaver.
Jag ska inte ljuga, de fyra personerna ovan är de vänner som får mig att må bättre, även om det inte alltid fungerar så bra så vet jag någonstans inifrån mig själv att dom finns där för mig. Även korven som jag tror är den som förståt mest även om det är till henne jag sagt minst. Fast kanske det är lättare för en utomstående att se?
Dom ville ge mig atarax under helgen, och att jag ska ringa in varje dag för att visa att jag lever, men allt jag känner är en dragning till medicinskåpet. 12-18 tabletter alvedon så blir det bättre, man insluts i den lilla vakumbublan som alltid. Men visst finns det nackdelar. Tex, att kräkas blod, buksmärtor, hallucinationer och sånt men det är ett sätt, kanske det effektivaste dessutom, att döva smärtan.
"Jag förstår hur du känner det." Sa hon. "Helt slutkörd och tömd inuti." Det värsta är att det inte stämmer, det känns som det alltid gör. Tomt, mörkt. Fuktigt. Inget har förändrats bortsett från att du under tio minuter av den tiden vi pratade med dom fick se mig gråta.
Det knäckte dig totalt. Jag är ledsen för det. Jag är också ledsen för att du fick se mina ärr och hur djupt jag ibland karvar för att hitta roten till problemet.
Som jag sa till dig, jag tycker om skolan, det är gammalt, invant beteende. Jag vet hur jag ska göra för att åtminstone bli accepterad där. Men praktikplats åtta timmar, fem dagar i veckan orkar jag inte i dagsläget. Det spelar ingen roll hur mycket medicin de skriver ut eller hur många samtal jag går på. Det är bara dagsläget att jag itne orkar ta på mig det ansvaret.
Kan jag inte ens vara med vänner så har det gått för långt.
Kan jag inte längre känna kärlek till killen jag valt att dela mitt liv med, då är det katastrof.
Kan jag inte längre känna viljan att leva, då är det dags att ge upp. Kasta in handduken och lägga sig ned och dö.
Gick längst skanstull tunnelbanespår, polisen frågar ut ett gäng invandrarkillar i 16-17 års åldern och jag tänker när jag hör tåget.
"Kanske det är här sagan slutar? Inga riddare, inga prinsessor eller elaka troll. Ingen magisk drake som vaktar skatten som kan rädda folket. Bara skrikande bromsar, chockade människor och trauma. Blodstänk och flygande inälvor. Kort sekund av smärta och sedan frid. Kanske det var det sagan handlade om hela tiden."
Går vidare eftersom mamma hugger tag i  min arm och drar mig från kanten, tåspetsarna är inte längre utanför avsattsen, jag balanserar inte längre. Jag är räddad. Eller är jag verkligen det?