Amorcaucuest

Får den där känslan av att något kryper på en igen. Mår illa och är rädd, gråtfärdig. Jag vill inte veta vad som är fel på mig psykiskt, jag vill inte veta någonting om "alternativa behandlingar" eller "Psykiatrivård som kan hjälpa dig". Jag vill inte veta. Jag vill bara må bra, vara den som alla förväntar sig, inte brusa upp och blir arg, itne vara trött hela dagarna, och gå runt med en verk som dunkar i kroppen. Jag vill kunna vara som du..
Det började med branden, och efter det kan jag inte stänga in det igen, jag tänker ofta på att hon kanske inte funnits längre, blir arg och förbannad och tar det ut på henne, för jag vet inte vem annars jag ska ta ut det på. Hon verkar liksom inte förstå vad vi andra går igenom, hon är i sin bubbla och det går inte att nå henne.
Jag saknar henne så mkt..
Måste gå till läkaren men jag har inte råd, får be Carols om ett lån så jag har råd att betala skiten, och få medicin. Jag är rädd.. Jag borde itne vara det det är jue trots allt bara ett test som inte är hundra procent korrekt, det är bara för att se på ett ungefär.. Men ändå.
Jag vill vara normal, jag vill det mer än något annat. Tror det är därför som jag är så avundsjuk på henne för att hon fått en så fräsch ny start, en ny möjlighet.
Jag skulle lätt låta allt brinna upp om det gav mig en ny chans att göra allt rätt. Men så har vi helt olika familjer.
Henner udda men charmig. Min udda och vulgärt otrevlig.
Dessutom spelade det ingen roll hur mkt jag vägde morsan tycker, som vanligt, att det inte är nog så jag kan lika gärna fortsätta med mina ätstörningar. Varför kämpa med att äta när det ändå inte spelar någon roll? Det enda som händer om jag äter middag med henne är att hon klagar på något annat. Så varför engagera sig i något som aldrig kommer bli okey ändå?
Men det är ganska roligt hur mkt ett litet obetydligt test kan påverka hela din uppfattning om dig själv. Det är det. Tänkte på det sista han mailade mig. "Bör läggas in".
Men vad händer med de faktum att jag inte kommer kunna ta självmord eftersom jag inte vill förstöra för någon annan och isen inte ligger tillräckligt tjock ännu? Var kommer det in i bilden?
Som "onaturligt orolig för omständigheterna runt sin egen död" eller vadå?

"Jag vill så gärna ge dig svaghet. Kunna kyssa dig som förut när du blev knäsvag av min tunga. Jag känner mig så levande då."
"Jag vill kunna älska med dig. Kunna dra mitt finger längs de hårstrån som hänger för din panna. Låta fingret låtsas vara en droppe som rinner längs din kind ner för din haka och längs din hals. Sen vill jag kyssa halsen så lätt att du bara känner min anding och läpparnas värme. Jag vill låta händerna smeka varje nanomillimeter av din perfekta hud i symfoni med att jag ser dig i ögonen. Jag vill älska med dig."
Varför gör du aldrig det då? Varför är det så mkt prat och så liten verkstad. Du skulle sjukanmäla mig på jobbet, du skulle handla kläder med mig efter nyår, du skulle höra av dig. Men du sitter och spelar Heroes of Might and Magic V. Ett spel du vet att jag älskar men som du ändå inte kan leta efter för min skull när du är i Järsjö. Så gällde det jue mina kläder som var kvar på tork i lägenheten. Och det faktum att vi inte kunde träffas alls innan den 14 januari för du skulle "bo in dig" i Järsjökåken igen.
Och det faktum att du lovat sedan november att hjälpa mig boka tid med Soc. "Vi klarar det här. Vi kommer få det att fungera. Jag hjälper dig!"
Vad har hänt hittills? Förutom att jag grät i fyra timmar efter du slängt på luren i örat på mig och satt i mitt rum med två paket ipren och en flaska Martini från Cypern och sönderskurna armar samt ben? Vad har du gjort för att hjälpa mig?
Jag tänker inte neka till att jag älskar den där trollbundna världen du alltid tar mig till men du är som en drog, jag kan inte få nog av den värld du visar mig. Den värld som inte finns, aldrig fanns och aldrig kommer att existera, någonsin.
Sagovärlden. Där du är min riddare och jag är vacker som jag är, med ärr och sår, där våran bostad är slottet som omhuldar oss, och ägorna omkring det på en och samma gång. När jag är med dig där är det en flykt från omvärlden, du tjatar inte, du klagar inte och du trycker inte ner, jag kan skratta och skämta och stoja. Det är okey för dig, och jag känner mig trygg. Men den världen existerar inte, så gör den personen jag en gång föll för det?
Jag vet inte jag är bara trött på att vänta, trött på att alltid bli sviken. Trött på att stirra på klockan och undra om det är Idag som det kommer hända något.
Ärligt talat så vill jag inte vänta längre, jag vill inte vänta och se, räkna dagarna och åren, innan du gör mig knäsvag igen. Du kan göra det, men det finns inget intresse i det. Jag älskar dig, men jag är osäker om du älskar mig såsom jag vill bli älskad.

Att ligga en hel natt och bara stirra på pillerburken och tveka. Det värsta var nog det faktum att jag VILLE ta dom, jag VILLE somna in, jag ville skära till benet. Men jag kan inte för han håller mig tillbaka, och även morsan. Jag vill att hon ska vara stolt över mig men hon verkar aldrig kunna bli det, så varför fortsätta kämpa?
Jag känner mig bara tom inombords, likgiltig, har svårt att koncentrera mig. Vill hoppa ut genom fönstret men orkar inte.
Mitt nya sätt att sova roar mig.. Ena ögat öppet andra stängt medan ena foten alltid gungar i en snabb takt, och händerna ligger över ansiktet.
Jag är konstig..
Du.. Jag älskar dig. Ville säga det här också även om jag skrivit ner det redan, jag är en duktig flicka och skrev brev ifallatt jag skulle lyckas under natten. Hoppas nästa natt blir bättre än 15 ipren..