Amorcaucuest

Var i Årsta och pratade med psykolog idag, inte nog med att pendeln var helt ur funktion, jag fick ångest av bussen så jag gick av två stationer för tidigt och hittade inte alls därifrån så jag kom 22 min ganska exakt försent. Men det var okej för henne, vi satte oss ner och pratade, hennes kollega Peter var sjuk så vi satte ensama i ett sånt där rum som är gjort för att vara "hemtrevligt" men blir löjligt eftersom man ser hur de ansträngt sig.
Satt mesta delen av tiden och stirrade på eluttaget medans jag berättade, jag kan inte låta bli att skämmas, det är inte normalt och jag vill inte ha det så,  vill inte gå ut med hur det är.
Vi hade tid till två, men jag stannade kvar till fyra. Jippie.
Efter mycket om och men fick hon tag på en läkare som skulle prata med mig och se hur hon kunde hjälpa mig, men under tiden fick jag inte ens ta en ciggarett utanför porten själv, hon skickade ett vårdbiträde med mig ner, det kändes komiskt.
Men det har verkligen blivit värre, jag märker det själv. Kunde inte gå förbi kaffeautomaten utan att darra och bli gråtfärdig av panik, det var för mycket människor runt omkring mig.
Väntade tre bussar innan jag kunde åka därifrån och i Gullmars fick jag damp och satte mig i trappan med nedböjt huvud tills de passerat.
Det är inte normal eller förståenligt oavsett vad folk säger, men jag fick ut en bra sak av det iallafall. Jag fick träffa B2. Som vanligt ligger hon och Mikko i fejd, men jag förstår inte hur de orkar.
Bacon kommer kanske förbi på lördag och käkar med mig och Carols, men jag vet inte, hon skulle iväg. Så då ska vi beställa massa skit från discshop och slösa pengar, i mitt fall, som vi inte har.
Det ska bli skoj.
Något annat som jag kan känna lite glädje över är att Carols kommer, han sover över. Men samtidigt kan jag inte vara GLAD över det eftersom det som vanligt är tidningar som ska delas ut. Jag hatar mitt "jobb".
Efter att ha pratat med kuratorn så fick jag träffa läkaren, som började fråga ut mig angående min pillerkonsumtion, och jag sa ärligt att jag tar fler än jag borde, ibland i samband med alcohol, men aldrig i AVSIKT att ta livet av mig. Men plötsligt hakade hon upp sig på att jag spydde och bad att få se min arm (eftersom det var min högra fattade jag ingenting utan räckte fram den) och så mätte hon med fingrarna runt min handled.
"Spyr du upp maten?" Frågar hon sedan och tittar på mig över glasögonen, ett öga ihopknipet och ett kisandes.
"Nej inte om jag inte tar piller."
"Och det tar du för att spy upp maten?"
"Nej."
"Hmm.."
Senare
"Tvingar du dig att spy då?" ehe? "Tänkte på att du säger att du spyr.. Är det en medveten akt?"
"Nej."
"Okej för jag skulle vilja säga att du har fått bulimi. Och i ett så tidigt stadie som det här då du svälter dig för att sedan frossa så kan vi hjälpa dig mycket lättare."
"Vill du ha hjälp?"
"Ja men inte med min påhittade ätsjukdom. Jag vill ha hjälp med det jag kom hit för."
"Okej..*noterar i sitt anteckningsblock: 'Samarbetsovillig'* Vad är det mer specifikt..?"
Ja att få hjälp så att jag kanske kan bli glad igen? Slippa apatin? Slippa den gråa bubbla som omsluter mig och tynger mig? Kanske få vara som alla andra?
DET är det jag vill ha hjälp med inte någon påhittad jävla ätsjukdom.
EN fråga.. skulle en bulimiker äta en chockladkaka med nötter utan att spy upp den efteråt? Nej. Gjorde jag det (spydde upp den efteråt alltså)? Nej. Så vad är problemet i komunikationen? Vad är det i mitt vokabulär som gör att de inte förstår att jag inte är bulimiker!?
Jag väger över 50 kilo, det var mammas önskemål och jag håller mig där, jag har bra bmi, så vad är det för fel på mig eftersom alla tror att jag är bulimiker?
Bacon har kraftigare armar och benstomme än mig just pga. benstommen och sina muskler. Det passar hon i. Det är så hon är byggd. Jag är inte stor, varken när det kommer till längden, fötter eller benstomme, så varför har jag bulimi för att jag inte ser ut som en köttbulle? Kan någon svara på det åt mig för jag undrar verkligen det, det sårar och irriterar mig att folk kallat mig anorektiker och nu bulimier.
Mina lår har inte ett gapande stort mellanrum även om det börjat dra sig tillbaka så har jag inte ens fått ett mellanrum ännu. Visst jag har tappat mycket fett, kilo osv. Men jag har också haft vinterkräksjukan, öroninflammation och förkylning tätt inpå varandra, är det en förklaring ni kan ta?
Jag är så trött och less på att folk stoppar mig i ett fack hela tiden, knullbar bimbo på arbetsmarknaden och Anorektiskt Emo när man går på stan. Tack men jag har fått nog.
Och nu tryter orken att känna ilska så jag avslutar ytterligare ett pladdrande helt ointressant blogginlägg med:
Tack B2 för pratstunden, jag saknar ditt sällskap.
Bacon, you're the best.
Fuck you all som kallar mig anorektisk.
Ha en bra helg till resten