Im Losing All Of The Time
Det är sent och jag borde slagga, men känner för att summera helgens händelser här i min fina lilla blogg. Träffade jättemånga roliga killar på krogen, Ankie kocken, Rueben och hans söta polare Emil. Och Chri och Ras. :)
Jag behöver inte säga mer än så eller hur? Gillade dom verkligen så de har fått mitt nr och vem skicka ett sms idag? Om inte Ras!? Så ja.. Jag gillar honom men tyckte mycket om chri också även om jag itne skulle vilja ha ett förhållande med honom. Men som polare är han helt okej.
Så vad hade jag på mig då? Tajt, urringad skjorta, kortkort skotskrutig kjol som var blå och svart, leggins, randiga knästrumpor och kängor med 12 cm höga klackar.
Jag och B fick slå oss fram bland killarna, men jag måste säga det, jag älskade att dansa med Ras och chri. Ras för att det var så kul, Chri för att han lärde mig en hel del, och för att han räddade mig, tack gode gud! Älska! Men iallafall, gillade Ras mest av dem, men han verkade däcka ihop på slutet tyvärr. Trött av att ha burit mig antar jag. Sötnöten.
Men nu ska jag ta en kopp te och lägga mig.
Ignorece is bliss, Jag kan inte hålla med mer än det. Sen finns det väl bra och dåliga sidor med allt men som sagt, I dont wanna know.
Jag behöver inte säga mer än så eller hur? Gillade dom verkligen så de har fått mitt nr och vem skicka ett sms idag? Om inte Ras!? Så ja.. Jag gillar honom men tyckte mycket om chri också även om jag itne skulle vilja ha ett förhållande med honom. Men som polare är han helt okej.
Så vad hade jag på mig då? Tajt, urringad skjorta, kortkort skotskrutig kjol som var blå och svart, leggins, randiga knästrumpor och kängor med 12 cm höga klackar.
Jag och B fick slå oss fram bland killarna, men jag måste säga det, jag älskade att dansa med Ras och chri. Ras för att det var så kul, Chri för att han lärde mig en hel del, och för att han räddade mig, tack gode gud! Älska! Men iallafall, gillade Ras mest av dem, men han verkade däcka ihop på slutet tyvärr. Trött av att ha burit mig antar jag. Sötnöten.
Men nu ska jag ta en kopp te och lägga mig.
Ignorece is bliss, Jag kan inte hålla med mer än det. Sen finns det väl bra och dåliga sidor med allt men som sagt, I dont wanna know.
In the winding down hours
I let your heart down again
(What did I do to make a scene so Gory
Im no better then the ones before me)
Old habbits die hard
I always end up hating the end
Im in a middle of a breakdown,
Watching you scream
In the middle of a breakdown
Screaming at me
And by the way
What made you think you could have it your way?
Imorgon kommer förhöret, jag pallar inte. So what? Jag missköter allt som det är nu, för jag orkar inte. Jag vill så mycket men folk drar ner mig när de dömmer mig från hur jag ser ut eller vad de tror om mig. Möte om varför jag dricker, möte om varför jag slåss, möte om varför jag skär mig. Men fuck it! Det gör livet uthärdligt! Okej? So just leave me the fuck alone!
Sometimes goodbye is the only way.
Jag vet att jag inte har fått en stämpel ännu men jag vill inte ha den heller, jag vill inte dras med mina känslor och mitt hopp om att saker blir bättre snart. Jag vill kunna dra ett djupt andetag utan att det ska göra ont. Jag rönkade lungorna och svaret blev svart på vitt, men guess what! Jag bryr mig inte. Jag tänker inte sluta röka förens det är försent.
That's just me in a shithole. Jag vet.
Men jag stör mig på folk som säger att om man försöker bättra sig tillräckligt mycket så kommer man få sin belöning, för det är fel. Alla är rasister, alla har förutfattade meningar hos folk och de flesta dömmer innan man ens öppnat sin käft, det är bevisat och så kommer det alltid att vara. Jag menar, man kan itne komma ifrån vissa synsätt, har man blivit bränd tillräckligt många gånger så slutar man sticka fram handen mot elden för att se om det är varmt. Det är så vi är skapta.
Och jag tänker fanimej inte ändra mig bara för att passa in i andras form om hur ja borde vara. Jag är inte byggd sådan och jag är definitivt inte uppfostrad sådan.
Jag kommer aldrig kunna gå emot mina principer för jag anser att man inte kan gå med förbundna ögon in i massförstörelse eller medvetet gå in för att såra någon annan, eller göra någon illa. Jag tycker att alla är värda lika mycket, oavsett utbildning eller levnadsvilkor, sen har jag mina avvikelser som alla andra, men jag står för det.
Det är som han sa, bara jag är mig själv tillräckligt mycket kommer folk att sluta, bara jag är tillräckligt säker i mig själv så kommer jag bemöta människor på ett annat sätt. Det är så fel. Jag kommer alltid bemöta människor på ett sätt, nämligen MITT sätt, och jag är sån, jag kanske borde ta det lite lugnt men jag gillar mitt sätt att vara mot andra, även om jag ibland är lite för bitchig för att det ska vara bra för min egen skull.
Men alla har vi våra fel och brister. Det är det som gör oss till dem vi är, alla fel och brister.
Jag menar, ärligt. Kolla på mig. De säger att det är en tonårsdepression, men jag är fan inte tonåring längre, så varför sitter det kvar? Då byter de etikett och skriver "social depression grundad ur sociala situationen." Den är mycket bättre nu ändå mår jag likadant? Ändå skär jag mig? Så vart i ligger deras stöttesten som de pallar upp hela diagnosen ¨på? Det blir bättre med terapi, men hallå!? Jag gick i terapi och det fick mig att svälja 90 fucking tabletter! Så säg mig hur har det hjälp mig? De börjar få ont om argument men de fortsätter ändå i samma bana, det är inget fel på mig och jag är så stark, men jag har en chockerande jävla nyhet åt er! JAG ORKAR INTE SPELA STARK LÄNGRE! Så fort jag bryter ihop så blir jag insydd, så fort jag vacklar står folk brevid och skrattar och pekar mot mitt håll. Jag orkar inte med den skiten längre. Snälla förstå att det inte går att ha det så hur länge som helst. Jag vill gärna tro att de har rätt, att jag är stark men det är inte så. De har fel den här gången.
Sm b sa på huset: "Jag vill inte komma tillbaka och inse att det inte finns någon Tessan längre" Men det är fan så mycket bättre att inte finnas än att ha det såhär, förlåt men det är min åsikt.
Varje cell i min kropp skriker av trötthet, trötthet över att låtsas att allt är okej, trötthet att itne kunna säga vad jag själv tycker och tänker utan måste bita ihop för att slippa bli inlåst igen. Det är inte okej, det är det inte.
Ni kan säga att målet helgar medlen men det är emot mina principer, det fungerar inte så. Det går säkert jättebra i teorin men inte i praktiken.
Och jag orkar inte ha era krav och era lösningar, jag orkar inte slåss för två för varje centimeter av utrymme och slåss dubbelt så hårt för att behålla det jag redan fått igenom. Det går inte att leva så i all evighet. Det gör inte det.
Sen kan ni komma och säga att det går bra, att ni kommer att hjälpa till men jag kan inte lita på er. Jag kan bara inte gå emot år av lärdom för att en person ber mig lita på honom. Jag litar på att han ska slåss för min sak, jag litar på HONOM men jag litar inte på byråkratin. Det är en djupt rotad känsla, en djupt rotad ERFARENHET som jag inte kan blunda och bara släppa. Inte förens den 6 november har passerat utan förändring kommer jag kunna slappna av och det är ohållbart. Det går inte att leva med den rädslan så länge, att undra.
Så vad ska man göra? Det enda som går att göra, bita sig fast likt en terrier och inte släppa taget förens det inte finns något att bita sig fast i mer.
Just nu är det enda jag har att bita fast i ett tunt byxtyg, Inget saftigt ben. Och det gör att jag är rädd för att det kommer gå åt helvete hela skiten. Att jag aldrig kommer lyckas. För sanninge n är den att jag är gladare om jag får dricka, jag är friare. Så vad gör det mig till? Alkolist eller bara en wannabe alkolist?
Jag har fortfarande inte slutat missbruka rakblad och jag vill inte det heller, varför vet jag inte, det är som om det är den enda fasta punkten i en annars väldigt gungande värld. Det enda jag kan hålla fast i.
Sen har man blivit så fet att man har storlek 44 i en jacka jag köpte idag. Kul, verkligen. Det är precis vad en föredetta bullimicer behöver på sin vågskål, jag lovar!
I let your heart down again
(What did I do to make a scene so Gory
Im no better then the ones before me)
Old habbits die hard
I always end up hating the end
Im in a middle of a breakdown,
Watching you scream
In the middle of a breakdown
Screaming at me
And by the way
What made you think you could have it your way?
Imorgon kommer förhöret, jag pallar inte. So what? Jag missköter allt som det är nu, för jag orkar inte. Jag vill så mycket men folk drar ner mig när de dömmer mig från hur jag ser ut eller vad de tror om mig. Möte om varför jag dricker, möte om varför jag slåss, möte om varför jag skär mig. Men fuck it! Det gör livet uthärdligt! Okej? So just leave me the fuck alone!
Sometimes goodbye is the only way.
Jag vet att jag inte har fått en stämpel ännu men jag vill inte ha den heller, jag vill inte dras med mina känslor och mitt hopp om att saker blir bättre snart. Jag vill kunna dra ett djupt andetag utan att det ska göra ont. Jag rönkade lungorna och svaret blev svart på vitt, men guess what! Jag bryr mig inte. Jag tänker inte sluta röka förens det är försent.
That's just me in a shithole. Jag vet.
Men jag stör mig på folk som säger att om man försöker bättra sig tillräckligt mycket så kommer man få sin belöning, för det är fel. Alla är rasister, alla har förutfattade meningar hos folk och de flesta dömmer innan man ens öppnat sin käft, det är bevisat och så kommer det alltid att vara. Jag menar, man kan itne komma ifrån vissa synsätt, har man blivit bränd tillräckligt många gånger så slutar man sticka fram handen mot elden för att se om det är varmt. Det är så vi är skapta.
Och jag tänker fanimej inte ändra mig bara för att passa in i andras form om hur ja borde vara. Jag är inte byggd sådan och jag är definitivt inte uppfostrad sådan.
Jag kommer aldrig kunna gå emot mina principer för jag anser att man inte kan gå med förbundna ögon in i massförstörelse eller medvetet gå in för att såra någon annan, eller göra någon illa. Jag tycker att alla är värda lika mycket, oavsett utbildning eller levnadsvilkor, sen har jag mina avvikelser som alla andra, men jag står för det.
Det är som han sa, bara jag är mig själv tillräckligt mycket kommer folk att sluta, bara jag är tillräckligt säker i mig själv så kommer jag bemöta människor på ett annat sätt. Det är så fel. Jag kommer alltid bemöta människor på ett sätt, nämligen MITT sätt, och jag är sån, jag kanske borde ta det lite lugnt men jag gillar mitt sätt att vara mot andra, även om jag ibland är lite för bitchig för att det ska vara bra för min egen skull.
Men alla har vi våra fel och brister. Det är det som gör oss till dem vi är, alla fel och brister.
Jag menar, ärligt. Kolla på mig. De säger att det är en tonårsdepression, men jag är fan inte tonåring längre, så varför sitter det kvar? Då byter de etikett och skriver "social depression grundad ur sociala situationen." Den är mycket bättre nu ändå mår jag likadant? Ändå skär jag mig? Så vart i ligger deras stöttesten som de pallar upp hela diagnosen ¨på? Det blir bättre med terapi, men hallå!? Jag gick i terapi och det fick mig att svälja 90 fucking tabletter! Så säg mig hur har det hjälp mig? De börjar få ont om argument men de fortsätter ändå i samma bana, det är inget fel på mig och jag är så stark, men jag har en chockerande jävla nyhet åt er! JAG ORKAR INTE SPELA STARK LÄNGRE! Så fort jag bryter ihop så blir jag insydd, så fort jag vacklar står folk brevid och skrattar och pekar mot mitt håll. Jag orkar inte med den skiten längre. Snälla förstå att det inte går att ha det så hur länge som helst. Jag vill gärna tro att de har rätt, att jag är stark men det är inte så. De har fel den här gången.
Sm b sa på huset: "Jag vill inte komma tillbaka och inse att det inte finns någon Tessan längre" Men det är fan så mycket bättre att inte finnas än att ha det såhär, förlåt men det är min åsikt.
Varje cell i min kropp skriker av trötthet, trötthet över att låtsas att allt är okej, trötthet att itne kunna säga vad jag själv tycker och tänker utan måste bita ihop för att slippa bli inlåst igen. Det är inte okej, det är det inte.
Ni kan säga att målet helgar medlen men det är emot mina principer, det fungerar inte så. Det går säkert jättebra i teorin men inte i praktiken.
Och jag orkar inte ha era krav och era lösningar, jag orkar inte slåss för två för varje centimeter av utrymme och slåss dubbelt så hårt för att behålla det jag redan fått igenom. Det går inte att leva så i all evighet. Det gör inte det.
Sen kan ni komma och säga att det går bra, att ni kommer att hjälpa till men jag kan inte lita på er. Jag kan bara inte gå emot år av lärdom för att en person ber mig lita på honom. Jag litar på att han ska slåss för min sak, jag litar på HONOM men jag litar inte på byråkratin. Det är en djupt rotad känsla, en djupt rotad ERFARENHET som jag inte kan blunda och bara släppa. Inte förens den 6 november har passerat utan förändring kommer jag kunna slappna av och det är ohållbart. Det går inte att leva med den rädslan så länge, att undra.
Så vad ska man göra? Det enda som går att göra, bita sig fast likt en terrier och inte släppa taget förens det inte finns något att bita sig fast i mer.
Just nu är det enda jag har att bita fast i ett tunt byxtyg, Inget saftigt ben. Och det gör att jag är rädd för att det kommer gå åt helvete hela skiten. Att jag aldrig kommer lyckas. För sanninge n är den att jag är gladare om jag får dricka, jag är friare. Så vad gör det mig till? Alkolist eller bara en wannabe alkolist?
Jag har fortfarande inte slutat missbruka rakblad och jag vill inte det heller, varför vet jag inte, det är som om det är den enda fasta punkten i en annars väldigt gungande värld. Det enda jag kan hålla fast i.
Sen har man blivit så fet att man har storlek 44 i en jacka jag köpte idag. Kul, verkligen. Det är precis vad en föredetta bullimicer behöver på sin vågskål, jag lovar!
Kommentarer
Trackback
