Amorcaucuest

I don't care, I need ten more minutes with you..
Jag fick en riktig kalldusch igår, det var inte så trevligt kanske men ack så nödvändigt. Vilket svider eftersom jag alltid ansett att jag är mogen nog att vara ärlig mot mig själv, men om man ska se sanningen i vitögat så har jag gjort allt som en missbrukare gör i jakt på att dölja sitt missbruk. Jag dolde det så väl att jag dolde det för mig själv.
Som de sa på drogkliniken på Maria Pool, jag är en alkolist, en periodare som dessutom knarkar piller. Det är seriöst, det är inte "bara" tjugo alvedon. Det är en del. Det är alltså tio gram paracetamol som jag äter per DAG! När det är skadligt att komma över 4 gram som är fördelade på 24 timmar, så äter jag tio gram på en halvtimme. Ibland tjugo gram. Är det inte typiskt att smarta Tessan som alltid hyllat sig själv i sitt stilla sinne är den som egentligen blev mest grundlurad? Jag var ju inte beroende, jag kunde sluta när som helst, så varför gjorde jag inte det? Varför lät jag det fortgå under sån lång tid? Jag kan inte sluta när jag vill, det är bevisat sedan länge tillbaka, nu sitter jag här med darrande händer och torr strupe och vill ha mer, mycket mer.. Men det går inte till så, nu när jag inser hur lik min egna alkoliserade farsa jag är så fick jag vakna upp med ett ryck. Jag är alkolist, och blev det vid tolv års ålder..
Är det normal? Nej, men det är sanningen. Likaså att jag snott pengar, jobbat svart och samlat burkar för att få ihop till mina piller, till min alkohol. Och det var inte missbruk för jag kunde sluta när jag ville? Hur mycket visste omvärlden om och hur många människor har jag sårat med mitt missbruk? Som momo sa: "Det finns en gräns för hur mycket man klarar av." Ja det finns det och jag vill bara krypa in i ett hörn och skämmas ifred, men jag vet att jag inte kan det. Ja jag längtar efter sprit. När jag väl börjar dricka har jag inget stopp, och även om jag kan vara ren i mer än en månad så kommer det där suget aldrig att lämna mig.
Det är en skrämmande tanke att inse hur djupt man sjunkit, hur lågt man kan komma som människa. Jag har blivit det jag sagt att jag aldrig ska bli, jag har blivit precis som min farsa.
Om det inte är avskräckande nog så vet jag inte vad som är det! Men jag satt där igår och pratade, sen viftade jag undan allt hon sa för att krascha med en hög smäll. Jag är mer missbrukare än jag trott var möjligt. All tid jag spenderat på sjukhus är pga. mitt missbruk, hur mycket jag än vägrar att inse det. Läkarna som ringt och varit oroliga för mina levervärden som jag viftat bort, alla råd och förslag som jag skakat av mig. För man är inte missbrukare, eller?
Var går gränsen och vart ska man börja gräva för att komma ut? För jag ÄR missbrukare och Alkolist. Jag kan inte sluta dricka lika lite som jag kan sluta ta piller. Jag måste få in i min skalle att jag inte ska göra den skiten något mer men det är så svårt att sluta med något som man gjort så länge?

Men för att gå till något positivt så är det ju trots allt så att man åter igen är hos Bacon, jag svek henne idag eftersom jag hamnade hos T. och Dave med deras rabatter istället för att fixa filmkvällen i stallet som jag lovat att göra. Det var inte meningen.
Jag önskar jag kunde vara mer som henne, Bacon. För hon är så stark på ett lugnt sätt. Hon är vatten som sakta nöter bort berget succesivt, jag är dynamiten som spränger och hoppas på det bästa.
Det är sån stor skillnad mellan oss som individer men ändå så är vi så tajta, och jag undrar hur det kommer sig? För i enhet med som det borde vara så skulle vi hata varandra, men det gör vi inte. Varför?
Sitter just med värk i hela kroppen efter att ha påtat i jorden hela dagen typ (om man bortser från de 45 minuterna de tog att fixa smink och hår i morse) samtidigt som man är trött som fan kan man inte göra annat än att vänta på att klockan ska bli tjugo över så man kan gå till stallet och hjälpa Flisen att fodra.
Känner mig som ett jävla rötägg. Först så skulle vi till farsta, sen skulle vi fota varandra, sen skulle vi hjälpa T och Dave och sen skulle vi fixa för filmen. Men inget av de har "vi" gjort, jag har hjälpt T. och Dave, men inget annat.
Så varför står hon ut med mig?
Jag längtar tills på tisdag så jag kan få se lägenheten och kanske även få skriva kontrakt om allt går bra, så i maj har jag kanske lägenhet. Vilket är en lättnad, om man bortser från att det är andra sidan stan. Vilket är negativt eftersom det blir längre ifrån Bacon.

Bacon var inte sur, vilket var skönt, så efter att ha försökt fälla mig på utevolten hade vi askul och lekte pyramid så fällde vi Pedru. Det var ett heltidsjobb! Ganska skönt att inse att de fortfarande kommer ihåg mig, efter min tid som skötare på nettan. Fan vad jag saknar henne. Hon var fan mitt liv.
Men det var kul att hjälpa till att fodra i stallet, om än lite omständigt, men det var som sagt kul. Så nu är det dags för nya bilder till VF så att man kan få något humbugg från folket där. Men får se hur de blir. Och imorgon är det plattan och mjukglass som gäller. Fett nice! Men nu ska Bacon sminka och smiska mig så jag måste sluta. Ciao.