Amorcaucuest

Jag sitter nu på helspänn inför drogklinikens avvänjningsterapi som startar idag. Jag vill inte men ändå vill jag ha hjälp även om det känns så fel att se mig själv som en drogmissbrukare. För det är inte det jag var, inte helt ut åtminstone. Visst jag missbrukade piller, men är det verkligen så allvarligt? Tydligen.
Så man är inskriven på tvång, går jag inte åker jag in på psyket igen, vilket jag vägrar göra om jag så kan kämpa för en bättre tillvaro.
Insåg idag hur sjuk jag verkligen är, fick en dosettask från huset, per vecka. Det var inte lite piller jag knaprar alltså. Och om de ger mig en dosettask så tror de nog inte heller att jag kommer bli frisk i första taget. Vilket är ganska skönt men ändå skrämmande. Skönt eftersom stressen försvinner, hemskt eftersom jag måste möta det faktum att jag är SJUK, inte bara dålig. Utan SJUK.
Så har vi mormor, the controll freak. Henne skulle jag kunna döda just nu "vi åker då" "vi gör det" "Vi kommer via den vägen" Men lilla gumman har du körkort? Vet du vart vi ska? Nej och Nej, så varför öppnar du då munnen?
Jag längtar till helgen, så man kan få komma iväg. Nu försöker hon dessutom styra min medicinering.
Ja vet väl bäst själv hur min medicin fungerar och hur man ska göra med den? Förstår inte hur Moffa orkar ibland.. Men det är inte min sak att säga hur han orkar eller ej, men det som är min sak är att komma iväg till min avtalade tid. Så dags att sluta nu.