Amorcaucuest

Im losing all of the time, yeah Im losing, and I been through this as long I remember my life. Im losing. Im losing all of the time, yeah Im losing, Im losing, please change my mind, Yeah Im losing.
Jag pratade med dig igår och jag mådde så pissigt dåligt för att jag sårar dig men jag vill att du ska veta att jag måste fixa mitt liv så gott jag kan, på mitt sätt. Och om min lösning är att få bekräftelse genom att dejta andra så är det så jag gör, för jag måste få må så bra jag kan. Bröt ihop totalt när jag kom till mormor och morfar igår när vi la på och berättade allt.
Och morfar tror mig även om han inte förstår varför morsan är som hon är, jag förstår att det måste vara ganska svårt att hantera det för dom också, men jag kan inte låta bli att tänka att det nog ändå är svårare för sådana som vi, du och jag.
Tristan och Isolde jämnförde jag oss med och du ställde upp för mig genom att säga: "Vart vill du att jag går..?" Som om det faktiskt spelade någon roll. Det värmde något fruktansvärt och sanningen är den att du får gå vart du vill, bara jag vet att du kan erbjuda det som jag krävde för att du älskar mig så mycket. Tillräckligt för att kanske bli inlåst.
Men jag kommer inte kunna släppa taget om alla killkompisar jag har för att jag behöver den bekräftelsen de ger mig på något vänster. För att jag måste känna att jag är värd något som den jag är, även om jag är cynisk som en jag vet inte vad och anser att för dem är jag bara en PSB men ändå. Det värmer att vara bra på något om det nu bara är att knalla runt och få en engelsktalande kille att garva. Men jag behöver få det jävla mörkret inom mig att försvinna.
"Blow out the candles on my Frankensteins, At least my deathwish will come true." "Paint the future black, if it needs a colour."
Jag måste göra det jag kan för att glömma, gå vidare, bearbeta, jag är inte redo för dig, jag vet inte om jag någonsin kommer vara det, för det spelar ingen roll hur många gånger du hänvisar till att jag är den starkare av oss, jag vågar inte med känslorna som du orsakar inom mig. Jag är räddare än någonsin för det du får mig att känna, jag var den som inte trodde på kärleken men dig har jag aldrig lyckats glömma. Varför?
Varför tar du upp mitt väsen så totalt?
Det skrämmer mig, det skrämmer mig från vettet.
Jag hoppas du inser att jag inte gör något för att medvetet såra dig, men på sätt och vis flyr jag från oss, från mig själv. För det jag känner för dig är så starkt, så intensivt att jag blir livrädd.
"Yeah I do Ok You look pretty low."
För det är så jag känner det. Jag klarar mig, men det är knappt, och jag måste bli den Tessan du blev kär i om du ska ta mig tillbaka, hon som var stark och tjafsade emot och alltid sa vad hon tyckte. Den som inte var rädd att stå på sig.
Nu springer jag och gömmer mig så fort någon höjer rösten, och det är fel. Jag är fel. Fel kropp, fel sinne, fel känslor. Fel station att gå av på.
Måste hitta tillbaka till platsen där allt spårade ur och bearbete det som hände efteråt så att jag kan lite på mig själv igen, för som det är nu orkar jag inte ens gå och hämta min medicin själv och går på Drogklinik för avvänjning. Det är inte okej, jag skulle ju vara stark.