Footprints
Är det mycket fel av mig? Det val jag gjorde i våras, som nu plågar mig något fruktansvärt? Tänk om jag aldrig kommer kunna bli gravid, tänkt om det inte bara beror på cystan eller något sånt, utan njurarna, levern eller det faktum att infektionen inte går ner?
Och vad händer om jag mot alla odds, trots cysta, p-piller, medicinering och naturens lagar faktiskt blir gravid, vid fel tillfälle. Innan jag är klar med skolan och sånt? Innan jag vet vad jag ska göra i livet, jag har inte ekonomin, men om jag blir gravid kommer jag våga ta chansen att jag kanske kan bli gravid senare?
Och om jag behåller barnet, om jag kan göra det, är det fel av mig att inte vilja blanda in andra mer än nödvändigt?
Bilden får mig att fundera över vad jag hela denna tid ansett vara "rätt" för mig, bli gravid utomlands, dra och föda ungen själv. Men jag inser att det finns personer som blir underbara pappor och förhållanden som kan klara påfrestningar från alla håll och kanter.
Jag är itne mogen nog att få barn, det är bara så det är. Men om .. Vad skulle jag göra då?
"When you have seen only one set of footprints is when I carried you"
Inser att ovasett vilka val vi gör här i livet, oavsett hur lång tid som går mellan handling och konsekvens kommer det alltid tillbaka till oss. Det släpper aldrig taget.
Funderar på att åka till skogis och tända ett gravljus för honom/henne. Det var mitt val, jag får stå mitt kast, men jag får leva resten av mitt liv med vetenskapen om att jag kunde hållit honom/henne i mina armar, sett de första stegen, hört de första orden. Kunde ha hämtat honom/henne på dagis och lärt honom/henne cykla, simma, dansa, läsa, räkna.
Jag hade kunnat ha något jag kanske aldrig kommer kunna få igen.
Personligen anser jag att Abort är en mänsklig rättighet som vi alla borde ha, men jag kan inte få klumpen i mitt bröst att släppa taget.
"Oh my baby Im sorry, so sorry." sjunger dom på radion, vad passande...
Jag kan inte sluta tänka på att jag mördade mitt egna barn.
There will be no more footprints in the sand, no more holding hands.
I've killed my baby love. I've murdered my own child.
Kommentarer
Postat av: Carols
Om du går till skogis, får jag följa med? Jag har tänkt mycket i samma banor. Jag känner en skuld, en enorm skuld. Älskar dig och du vet vad jag känner.
Postat av: Tessa
Ja klart du får hänga med, men jag kan inte förstå att du känner skuld.
Mitt val, Mitt fel, Min skuld.
Postat av: Carols
Jag känner skuld för jag är en del av problemet. Eller snarare det lilla livet hade inte funnits om det inte vore för mig. Jag ville också även om du kanske inte tror mig. :( Vi får åka snart, det vore skönt att göra tror jag.
Postat av: Tessa
Haha jo det är iof sant, men det lilla livet finns inte alls :)
Så oroa dig inte, därimot tycker jag att vi kan dra dit någon gång när du har tid? Jobbar hela helgen :)
Trackback
